Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vag-och Vai ti nbyggnadskonst
mete nominella uppehållstid såsom oberoende variabel,
förskjutas kurvorna åt vänster, eftersom
medeluppehållstiden i praktiken hålles större än den nominella.
Den uppfattningen är sålunda tämligen naturlig, att
sönderdelningseffektens beroende av den nominella
uppehållstiden kan representeras av en kurva med
samma allmänna förlopp som kurvorna i fig. 2, och
man kan vänta, att sönderdelningseffekten vid
konstant beskickning stiger med den nominella
uppehållstiden. Ökningen avtager dock med tiden, och efter
25—30 dygns nominell uppehållstid blir den ytterst
obetydlig. Ett stöd för denna uppfattning ligger i
det faktum, att den tid, 25—30 dygn, där enligt
kurvorna (vid ca 25—30°C) sönderdelningseffektens
ökning nära nog upphört, i praktiken visat sig
motsvara den vid uppvärmda separata rötkammare
erforderliga nominella uppehållstiden. Vid utrotning av
enbart färskslam lägger man i allmänhet, som ovan
framhållits, en nominell uppehållstid av 30 dygn till
grund för rötkammarens dimensionering, och man
räknar då med att utrotning till den tekniska
sönder-delningsgraden icke skall möta svårigheter. Den
tekniska sönderdelningsgraden kan anses ungefärligen
motsvara den punkt, där kurvan över
sönderdelningseffektens (eller sönderdelningsgradens) beroende av
den nominella uppehållstiden böjer av mot ett nära
horisontalt förlopp. Detta betyder ju, att den
lätt-sönderdelbara ("agila") delen av råslammets
organiska material förbrukats. Den föregående
diskussionen kan sammanfattas i följande allmänna slutsatser:
1. Om den nominella uppehållstiden i en given
rötkammare uppgår till eller överskrider 30 dygn, kan
man icke vänta sig någon avsevärd höjning av
sönderdelningseffekten (eller sönderdelningsgraden)
genom att höja slamhalten i kammaren. Denna slutsats
har tydligen mycket stor räckvidd och berör samtliga
normalt drivna, uppvärmda enstegsrötkammare.
2. Om den nominella uppehållstiden i en given
rötkammare avsevärt underskrider 30 dygn, kan en
höjning av medelslamhalten väntas öka
sönderdelningseffekten. Ju högre slamhalten hålles och ju mera
medeluppehållstiden på detta sätt ökas, desto mindre
blir inverkan av en ytterligare höjning av slamhalten.
Dessa slutsatser äro av intresse framför allt vid
fler-stegskammare.
Om råslammet förtjockas, innan det pumpas in i
rötkammaren, ökas dess nominella uppehållstid och
medelhalten fast siam i kammaren. Möjligheten att på
detta sätt öka råslammets medeluppehållstid är
relativt begränsad på grund av slammets vattenbindande
egenskaper. Man kan även genom andra i det
följande antydda åtgärder söka åstadkomma en ökning
av torrsubstanshalten. Rötkammarens innehåll är mer
eller mindre skarpt skiktat i två zoner:
slamvatten-eller klarningszonen och siam- eller
förtjocknings-zonen. Halten fast siam i den senare kan hållas
betydligt högre än råslammets medeltorrsubstanshalt av
den anledningen, att en stor del av det ursprungligen
kolloidalt bundna vattnet frigjorts vid
sönderdelningen. Medelhalten fast siam i rötkammaren kan
höjas genom att förtjockningszonen ökas på
bekostnad av klarningszonen, som i en enstegskammare ofta
upptager en avsevärd del av den totala
rötkammar-volymen. Härvid riskerar man dock, att halten fast
siam stiger i slamvattnet, och att
bräddavloppsvattnets slamhalt blir för stor. I detta sammanhang bör
man dock observera, att vid flerstegsanläggningar en
god separation av siam och slamvatten endast
erfordras i sista steget. En annan tänkbar metod att
höja medelslamhalten i kammaren är att höja
torrsubstanshalten i förtjockningszonen genom minskad
slamavtappning och speciella omrörningsanordningar.
Den genom höjning av rötkammarens totala
.torr-substanshalt avsedda ökningen av
sönderdelningseffekten kan utebli och resultatet kan, om
vattenhalten hålles för låg, bli motsatt det åsyftade. Man
har nämligen funnit, att bakteriernas verksamhet
hämmas, om torrsubstanshalten överstiger 10 % [14].
En stark förtjockning av rötkammarinnehållet
försvårar vidare borttransporten av bakteriernas
utsöndringsprodukter; för en hög sönderdelningshastighet
är en viss uttvättning av dessa för bakterielivet
hindersamma produkter nödvändig [15]. Vi se således,
att möjligheterna att genom höjning av
medelslamhalten öka sönderdelningseffekten äro begränsade.
I en emscherbrunn avsätter sig det nytillförda
slammet som ett jämnt skikt över det i rötkammaren
befintliga slammet. Råslammet kan sägas förtränga det
utrotade slammet och skiktningen efter ålder
bibehålles i huvudsak [16]. Man inser omedelbart, att
uppehållstiden för varje delslamkvantitet blir mycket
nära medeluppehållstiden och sålunda fördelningen
av uppehållstiden mycket likformig. I en uppvärmd
separat rötkammare däremot utsättes innehållet för
omröring genom konvektionsströmmar och livlig
gasutveckling. På grund härav kan uppehållstiden för
vissa delar av råslammet bli avsevärt kortare, för
andra avsevärt längre än medeluppehållstiden, dvs.
uppehållstidens fördelning kan bli olikformig. En mer
likformig fördelning kan uppnås genom uppdelning
av rötkammaren i ett antal mindre, seriekopplade
enheter. Man kan under tämligen allmänna
förutsättningar visa, att ju längre uppdelningen drives, desto
mera likformig blir uppehållstiden, men att inverkan
av uppdelningen i ovannämnda avseende avtager för
varje nytt steg. Man inser härav, att betydelsen av
steguppdelningen icke bör överskattas. Alltför många
steg böra även undvikas på grund av de ökade
anläggningskostnaderna och med hänsyn till driftens
enkelhet. En långt driven steguppdelning medför
även risk för att den biologiska balansen i de första
stegen stores. Till denna fråga få vi anledning
återkomma i samband med ympningen. Man nöjer sig
vanligen med två steg.
Moderna separata rötkammare förses med
upp-värmningsanordningar, och man arbetar i regel inom
det mesofila området, vanligen vid en temperatur av
25—30°C, där betingelserna för mineraliseringen äro
gynnsammast. Däremot synes sönderdelningen av den
organiska substansen försiggå snabbare vid något
högre temperatur [17]. Vi ha förut klargjort
skillnaden mellan mineralisering och sönderdelning och
betydelsen av en långt gående mineralisering. Om
utrotningen förlägges till det termofila området,
exempelvis till 55°C, synes man kunna komma till en
godtagbar sönderdelningsgrad med avsevärt förkortade
nominella uppehållstider [18]. Mineraliseringen blir
emellertid alldeles otillräcklig och slamvattnet
följaktligen mycket dåligt. Förslag ha väckts att kombinera
termofil med efterföljande mesofil jäsning [19, 20].
Metoden kan dock för närvarande icke anses
utexperi-menterad.
63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
