Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1. 6 jan. 1940
- Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
politikens huvudriktning samt dramatiska
överraskningar därför icke uteslutna.
Den 8 november förrättades i Bürgerbräukeller i
München ett attentat mot Hitler, verkställt med en
helvetesmaskin. Denna exploderade emellertid ej
förrän sedan denne, tidigare än avsett, lämnat det
åminnelsemöte, som hållits i lokalen. För attentatet
beskylldes Otto Strassers "svarta front" och den
engelska Secret service. Några veckor senare
häktade Gestapo en gärningsman vid schweiziska
gränsen. Affären i sin helhet är emellertid ännu mycket
oklar.
Frankrikes inre läge.
Om sålunda den inre tyska fronten erbjuder
svårigheter — men på andra punkter än som oftast
väntats — så må man icke tro, att den är helt obruten i
Frankrike eller England. I Frankrike tillåter
visserligen krigscensuren ingen opposition att komma till
offentligt uttryck, men de omfattande
häktningsåtgärderna mot kommunisterna — vilka verka för
fredsslut — och andra "defaitister" tala ett tydligt språk.
I själva deputeradekammaren framhöll
inrikesministern Sarraut för några veckor sedan, att faran från
Ryssland egentligen var allvarligare än faran från
Tyskland, samt att man borde kunna överväga
förhandlingar. Hans ords spridande hindrades av
censuren, men Sarraut innehar fortfarande sitt ämbete.
Om fredsstämningarnas existens råder intet tvivel.
De torde också växa med varje vecka som går utan
tyska offensivaktioner mot Frankrike. Frågan är hur
långt dessa fredsstämningar kunna kontrolleras av
regeringen och av det engelska inflytandet över
denna, samt hur långt de sträcka sig. Härom kan
man endast göra gissningar.
Englands krigsvilja och imperiets svårigheter.
Det officiella England är nu som förut krigsviljans
centrum. I de anföranden, som hållits av
Chamberlain, Churchill och även Halifax, kan man icke spåra
någon kompromissvilja. Krossandet av Tyskland —
eller av "nazismen" eller "Hitlerismen", vilket vad
avsikten beträffar icke gör stor skillnad —
proklameras alltjämt som krigsmålet. Dock finnes
naturligtvis möjligheten att om så befinnes lämpligt
godtaga någon passande, kanske ej alltför djupgående
förändring i den tyska regimen som acceptabel, om
krigsläget så skulle påfordra. Men ännu hoppas det
officiella England på blockadens oemotståndligt
kvävande grepp på motståndaren. Detta torde dock,
som ovan framhållits, vara ett misstag. I trots av
den officiella hållningen finnas dock fredsstämningar
på många håll. Lloyd Georges kampanj för
förhandlingars upptagande har visserligen tystnat, men i
parlamentet framkomma ej sällan yttranden av liknande
art. Särskilt anmärkningsvärd i detta hänseende är
en debatt i överhuset den 13 december. Påtagligt är
också att Rysslands angrepp mot Finland rubbat
cirklarna, och på många håll betraktas nu Ryssland
som en med Tyskland åtminstone likvärdig fara. Ej
heller är imperiets sammanhållning fullt klar. Irland
är neutralt. Sydafrikanska unionen är endast
nominellt och mot en övervägande opinion inom landet i
krig med Tyskland. Australien och Nya Zeeland äro
visserligen helt för imperiet men oroliga över att de
brittiska intressena i Ostasien prisgivas. I Indien för
oavhängighetsrörelsen (kongresspartiet) ett alltmer
hotande språk. Och i Kanada är krigsentusiasmen
mycket ringa. Överhuvud är den brittiska opinionen
i varje fall icke lika fast enad som fallet var
1914—18.
Balkantrassel.
Knappast någon del av Europa ter sig emellertid
så osäker och splittrad som Balkan. Italien betraktar
halvön som sin speciella intressesfär och intager
genom behärskandet av Albanien en dominerande
strategisk position. Försöken att bilda en neutral
Balkanentente ha strandat huvudsakligen därpå, att
varken Ungern eller Bulgarien vilja uppgiva sina, i
och för sig välgrundade gränsrevisionsanspråk mot
Rumänien. Dessa båda, samt även Jugoslavien, äro
övervägande välsinnade mot axelmakterna,
Jugoslavien mera mot Tyskland, Bulgarien och Ungern mot
Italien. Ungern är dessutom illa berört av att hava
fått Ryssland till granne i Sydpolen. Grekland och
Rumänien äro västmaktsorienterade, men det senare
landet, som sålunda står i spänt förhållande till sina
grannar, och som hotas av Ryssland samt utsättes för
ekonomiska påtryckningar från Tyskland, kan icke
hoppas på någon nämnvärd direkt hjälp från
Frankrike eller England. Västmaktsorienteringen
bibehålles dock. Detta är i varje fall den i slutet av
november nybildade regeringen Tatarescus program och
synes även vara konung Carols politik. Något, men
icke mycket, har Rumäniens ställning förbättrats
därigenom att Turkiet icke — som i föregående
kvartalsöversikt förmodades — lämnat sin
västmaktsorientering efter den rysk-tyska uppgörelsen utan tvärtom
ännu mer understrukit sin förbindelse med Frankrike
och England. Allt detta skapar en högst förvirrad
position, som när som helst kan utlösa sig i
krigsoperationer. Att så ännu icke skett, beror väl
närmast på rivaliteten mellan Tyskland, Italien och
Ryssland och på ovissheten särskilt om Tysklands
avsikter.
Turkiet står fast vid västmakterna.
I föregående kvartalsöversikt uttalades som sagt
den förmodan, att Turkiet skulle gå över till
axelmakterna. Detta visade sig dock vara oriktigt. Den 17
oktober återvände Turkiets utrikesminister Zarajoglu
från Moskva, och förhandlingarna där förklarades ha
varit resultatlösa. Två dagar senare avslötos
ömsesidiga biståndsfördrag mellan Turkiet och England
samt mellan Turkiet och Frankrike. Endast ett
undantag stipulerades: Turkiet skulle icke under
denna pakt någonsin anses förpliktat att gå i
krig mot Ryssland. Antagligen var Turkiets
ståndpunktstagande mer riktat mot Italien än mot
Tyskland. Det måste dock anses ha varit en mycket
stor diplomatisk framgång för västmakterna. För
Turkiets del har detta ståndspunktstagaude redan
förut inbringat besittningen av sandjaket
Alexandrette, överlämnat från det under franskt inflytande
stående Syrien, samt stora engelska krediter men
också i hög grad ökat faran för ryska
expansionsplaner mot Sunden, turkiska Armenien och Kurdistan
samt för tyskt hot. Läget är därför även här fullt
av ovissa möjligheter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:37:41 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940a/0019.html
