Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1. 6 jan. 1940
- Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lämnade eljest fältet öppet för förhandlingar. Svar kom i
anföranden av Daladier den 10 och Chamberlain den 12
oktober. De voro båda blankt avvisande och
framställde Tysklands fullständiga besegrande som krigsmål.
Den 7 november utgick en fredsvädjan från
neutralt håll, nämligen från Belgiens kung Leopold III
och Nederländernas drottning Wilhelmina, vilka
omedelbart dessförinnan personligt sammanträffat. De
erbjödo sin förmedling till förhandlingars upptagande
och underströko även de faror, för vilka ett fortsatt
krigstillstånd utsatte deras egna länder. Säkerligen
var det belgisk-holländska fredsinitiativet även
omedelbart framkallat av faran för en tysk invasion.
Frankrikes och Englands statschefer svarade den 10
november, med uppställandet av samma krav som
förut, dvs. med villkor, innebärande ovillkorlig tysk
underkastelse. Därefter lät von Ribbentrop från tysk
sida meddela, att efter dessa svar måste
fredsinitiativet anses förfallet.
Det hittills betydelsefullaste fredsinitiativet är
antagligen det som vid jultiden utgått från Rom, och
som uppbäres både av påven Pius XII och av
italienska regeringen. Den senare har dessutom hela tiden
under hand varit verksam för fredsmöjligheternas
vidgande. Påvens julbudskap innehöll i fem punkter
grundvalarna för en allmän fred. De voro allmänt
formulerade och av den natur att de skulle kunna
accepteras av alla, för vilka icke motståndarens
grundliga besegrande är det huvudsakliga krigsmålet.
Enigheten mellan påven och Italien markerades
genom ett besök av den förre hos italienska kungaparet
i Qvirinalen den 27 december, en händelse, enastående
sedan 1870. Svar från västmaktshåll har ännu icke
avgivits på denna fredsvädjan.
Förenta staternas neutralitet.
Dragkampen om inflytandet över de neutrala har
hittills huvudsakligen gällt Förenta staterna och
Italien.
Vad U. S. A. beträffar lider det intet tvivel att den
långt övervägande opinionen i landet sympatiserar
med västmakterna och önskar ge dem sitt stöd
åtminstone så långt detta är förenligt med formell
neutralitet. Detta är också presidenten Roosevelts
ståndpunkt, vilken dock av många anses beredd att gå
ännu längre. Frågan om U. S. A:s krigsdeltagande
skulle väl dock knappast bli aktuell annat än i det
fall att västmakterna stode inför ett hotande
nederlag. Emellertid har Roosevelt vunnit seger över
neutralitetsvännernas motstånd mot modifikationer
till västmakternas förmån i den 1935 antagna
neutralitetslagen. Den 2 november antog
representanthuset med 242 mot 181 röster en sådan ändring av
denna lag, att vapenexport till krigförande ånyo blir
tillåten — mot tillämpning av den förut omnämnda
cash- and carry-principen. Detta betyder i praktiken
att den amerikanska industrien mobiliseras till
västmakternas förmån — nu som under förra
världskriget. Vad detta kan komma att innebära ligger i
öppen dag. Dock gäller härvidlag i ännu högre grad
än i fråga om västmakternas krigsekonomi i övrigt,
att det hela i första rummet är ett transportproblem.
Italiens avbidande hållning.
Italiens neutralitet har varit av helt annan natur
än Förenta staternas. Den är en aktiv neutralitet
och den italienska regeringen är beredd till
ingripande, närhelst stormaktsintresset så påfordrar.
Axelpolitiken har ingalunda uppgivits. Senast den 16
december framhöll utrikesministern greve Ciano i ett
stort tal i korporationskammaren, att så är fallet.
Från tysk sida göras liknande påpekanden. Italien
har också gjort Tyskland värdefulla tjänster på det
handelspolitiska området och givit sitt stöd åt alla
tyska fredssträvanden. Men främst bevakar Italien
sina egna intressen, huvudsakligen på Balkan, där
läget genom Turkiets bestämda omsvängning åt
västmakterna och det ryska hotet mot Rumänien blivit
mycket komplicerat. Rysslands angrepp mot Finland
har också väckt våldsam antagonism i Italien, och
Mussolini har med framgång uppträtt i rollen av
världskämpen mot bolsjevismen. Under allt detta
växer Italiens både ekonomiska och militäriska
beredskap och styrka. Genom ett par nu färdiga slagskepp
av största styrka samt genom andra tillskott har den
marina maktbalansen i Medelhavet i hög grad
förskjutits till Italiens förmån. Rom-regeringen arbetar
för fred som sitt främsta mål men är i hög grad
krigsberedd. Dessutom utövar den sannolikt ett icke ringa
inflytande på de tyska aktionerna. Situationen kan
bli sådan att Hitler får välja mellan Italiens eller
Rysslands vänskap.
De mindre neutrala.
Om de övriga neutrala är ej mycket att säga. Med
undantag av Spanien, som har stora möjligheter att
föra en oberoende neutralitetspolitik, och också gör
det, är de mindre staternas neutralitet till stor del ett
nödtillstånd. I Belgien, Holland och Schweiz kännes
invasionsfaran akut. De fyra skandinaviska
ländernas statschefer och utrikesministrar utfärdade efter
möte i Stockholm den 19 oktober en allmän
solidaritets- och neutralitetskommuniké. Efter Rysslands
angrepp på Finland känna i varje fall Sverige och
Norge hela faran av sitt läge och måste vara beredda
på allt. I handels- och sjöfartshänseende ha i
synnerhet Nederländerna, Norge och Sverige lidit svårt av
handelskriget och fått se sina rättigheter öppet
åsidosatta av bägge de krigförande parterna.
Tysklands inre front. Attentatet mot Hitler.
Ett mycket stort intresse tilldrager sig av
naturliga skäl frågan om läget på de inre fronterna i de
krigförande länderna. Framför allt gäller detta
Tyskland, där stor oklarhet råder. Västmakternas
förhoppningar på en omvälvning i Tyskland som följd
av krigsutbrottet ha aldrig haft reell grund och lära
väl nu ha övergivits. Svårigheterna, som äro långt
mindre än 1917—18, bäras också med jämnmod av
tyska folket. Svårare är oklarheten om den tyska
politikens och krigföringens mål och syften.
Samgåendet med Ryssland har — i synnerhet sedan
Tyskland ej visat sig kunna hindra angreppet på Finland
— blivit en svår påfrestning på den inre enigheten.
Stora meningsskiljaktigheter ha notoriskt rått mellan
den högsta militära och den politiska ledningen om
en västoffensiv. Italiens hållning är ett orosmoment.
Ribbentrops utrikespolitik bekämpas av inflytelserika
kretsar. Under det Tyskland sålunda står patriotiskt
enat och militäriskt starkt samt även ekonomiskt är
väl förberett på en långvarig krigföring, är läget
mycket oklart i fråga om krafternas insättande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:37:41 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940a/0018.html
