Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3. 20 jan. 1940 - Stål som rörledningsmaterial, av Heinz Stradtmann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 5. Ett
trots
spräng-verkan brukbart stålrör.
Fig. 6.
Stålrör med
förstärkt inner-isolering.
en hel rad olika konstruktioner av förbindningar,
vilka komma till användning i den mån de praktiska
förhållandena betinga deras användning såväl med
avseende på rörläggningen som ledningsdriften. Stora
rörlängder, som bl. a. gynnsamt influera på
transportmöjligheterna, komma speciellt vid läggningen till
sin rätt, då ett förhållandevis litet antal
rörförbind-ningar skola framställas. Arbetstiden för
rörläggningen blir härigenom särdeles kort, då exempelvis
den enklast tänkbara förbindningen "Sigur
Muffe"-förbindningen kan utföras med en tidigare absolut
otänkbar tidsbesparing. För att utföra en dylik
rörskarv av t. e. 800 mm rör åtgår endast cirka 15
minuter, och samtidigt är denna förbindning praktiskt
av-provad för cirka 30 atm arbetstryck.
Vid gasledningar äro förbindningarnas absoluta
tillförlitlighet av avgörande betydelse. Högsta grad av
säkerhet utgör en i sig sluten stålkonstruktion, som
representeras av en rörledning med
svetsförbind-ningar. Dessa förbindningar kunna utan att bliva
otäta under svåra driftsförhållanden upptaga
trycksvängningar, markrörelser i gruvområden samt
trafikvibrationer. Gasförluster, som vid andra
förbind-ningsmetoder äro vanliga, undvikas härigenom
fullständigt, och all eftertätning i skarvar bortfaller.
Gasproduktionen kan därjämte ytterligare ökas
genom höjning av arbetstrycket så långt
rörgodstjock-leken medgiver detta. Förgreningar och
servisanslutningar kunna ävenledes lätt utföras i rörgravar
genom svetsning.
Årtiondens erfarenheter hava i praktiken bevisat,
att användningen av stålrörsledningar även under
extrema påkänningar erbjuda ett maximum av
säkerhet, vilket speciellt vid gasledningar äger stor
betydelse med hänsyn till de faror, som uppstå vid
rörbrott eller läckage. Under kriget kunde ofta den
erfarenheten göras, att explosionsartade påkänningar,
som uppstodo vid sprängningar eller vid direkt
träffade ledningar, endast framkallade plastiska
formförändringar av rören utan att det härigenom uppstod
rörbrott. Av dessa fakta bör man betänka, att
slagpåverkningar vid icke plastiskt formbara material
antingen leda till brott eller till skalformiga
utbrytningar av rörgodset. Stålmaterialets formbarhet
eliminerar ovanstående olägenheter, vilka under
ogynnsamma förhållanden kunna medföra katastrofala
verkningar. Även om en långt gående förstöring av röret
skulle äga rum, blir denna i regel lokalt begränsad
och medför relativt ringa möjlighet för det i ledningen
instängda mediet att uttränga. Normala förhållanden
kunna alstra korrosion av metalliska material, vilkas
ytor äro oskyddade. Det har principiellt fastställts,
exempelvis vid de i stor skala bedrivna försöken av
U. S. Bureau of Standards, att alla metalliska material
äro underkastade förstörelse genom korrosion, varvid
de vanligaste materialen järn och stål under likartade
betingelser ej visa nämnvärda skillnader i
viktsförluster. Användandet av en större materialmängd,
t. e. genom större godstjocklek, betyder därför endast
en förlängning av korrosionstiden. Säkerhet mot
förstörelse genom korrosion kan därför endast
åstadkommas genom att belägga materialets ytor med
isoleringsmassa, vilken är uppbyggd av bitumen ur
petroleumolja, och som med tillförlitlighet skyddar
en stållednings såväl yttre som inre ytor mot
rostangrepp. Det är konstaterat, att under svårartade
förhållanden, t. e. i myrar, salthaltiga jordarter m. m.
en yttre rörisolering bestående av bitumen och
ullfilt-papp förmår att skydda rören mot korrosion samt
ävenledes mot vagabonderande elektriska strömmar.
De inre rörytorna äro däremot vanligen mindre
utsatta för angrepp på grund av att ledningsvattnen
ofta äro av mindre aggressiv karaktär eller att de
genom särskild vattenberedning tendera till
bildandet av skyddsskikt i rören. För rent aggressiva
vatten utvecklades den förstärkta inre
bitumeniso-leringen, vilken föreligger i två utföranden, antingen
såsom ett bitumenskikt av 1—2 mm eller 4 mm
tjocklek. Det förstnämnda bitumentskiktet av 1—2 mm
tjocklek har under mycket svåra förhållanden visat
sig fullt tillräckligt. Förutom korrosionsskydd
erbjuder den förstärkta inre isoleringen den fördelen,
att där fara för inkrusningar föreligger, inga som
helst avsättningar förekomma å rörens sidor samt att
friktionsförlusterna i ledningarna reduceras med
cirka 15 %.
Ytterligare metoder för skydd av stålledningar
ligga på specialområden, såsom t. e. platteringar. För
vissa ändamål inom den kemiska industrien bliva
rörledningar såväl in- som utvändigt försedda med
metallöverdrag av koppar, nickel eller specialstål i
olika tjocklekar, som under rådande förhållanden
garantera korrosionssäkerhet.
Gasledningar bliva i allmänhet på insidan
skyddade med ett tunt överdrag av bitumen eller linolja.
Uppträdande av korrosion på rörledningarnas
innersida beror på gasens sammansättning, vilken kan vara
mycket olika. På grund av hittills gjorda
erfarenheter kan framhållas, att korrosionsföreteelser, som
leda till en fara för en rörledning i dess helhet, trots
stora tidrymder ännu ej kunnat fastställas.
Grundprinciperna för korrosionsskyddets
utveckling för ledningar måste betraktas från den
utgångspunkten, att stålmaterialet är bäraren av de
mekaniska påkänningarna och att härigenom med ringa
godstjocklekar naturliga materialbesparingar kunna
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
