Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 10 febr. 1940 - Luftskyddets alarmeringsfråga, av R.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
Vid "flyglarm" är faran överhängande och
sekunderna dyrbara. "Flyglarm" måste därför utföras med
största möjliga snabbhet och säkerhet. Då signalen
"faran över" kan givas, är bombfaran avlägsnad och
befolkningen i säkerhet. Utrymmandet av
skydds-i ummen behöver därför icke genomföras med så stor
snabbhet. Däremot kräves, att vissa delar av
alarm-området skola kunna undantagas från signalen "faran
över" i händelse av gasbeläggning av viss trakt, ras
e. d. Denna signal skall alltså kunna skarpt
begränsas till vissa områden.
Ovannämnda synpunkter måste vara avgörande vid
bedömandet av, vilka medel som lämpligast må
nyttjas för de båda signalerna.
Av ojämförligt största vikt är signalen "flyglarm".
Denna signal bör vara av den art, att den når så
många som möjligt av samhällets medlemmar, vare
sig de befinna sig inomhus eller utomhus. Det enda
signalmedel, som fyller detta krav, är ett akustiskt
aggregat av tillräcklig intensitet. Signalen
"flyglarm" skall dessutom vara av sådan karaktär, att den
ej kan förväxlas med signalen "faran över" eller med
andra i samhället under fredliga förhållanden
förekommande signaler.
Vid signalen "faran över" uppehålla sig praktiskt
taget alla, för vilka signalen avses, i källarlokaler
eller särskilda skyddsrum, som genom sitt läge och
eventuellt genom särskilda isoleringsåtgärder äro i
hög grad svårtillgängliga för en i det fria avgiven
akustisk signal.
På grund härav och på grund av svårigheten att
avgränsa signalen "faran över" till vissa delar av
området, synas andra signalmedel än för "flyglarm" böra
anlitas för denna signals givande. Sådana medel kunna
vara: budgivning, ljussignalering, rundradio e. d.
Det torde vara klart genom det förut sagda, att
"flyglarm" skall givas genom sådana akustiska
signalmedel, som åstadkomma betryggande ljudpåverkan
inom praktiskt taget varje del av samhället.
Alar-mens effekt måste bedömas ej blott med hänsyn till
trafikstråken utan även och i långt högre grad till
ljudverkan inom bostadshusen.
Vid val av signalsystem eller signalgivare måste
man taga hänsyn till örats förmåga att mottaga ljud
för att nå bästa effekt. Örat reagerar kraftigare, om
ljudenergien utsändes med variation i tonhöjden
(frekvensvariation) eller med variation i styrka eller
Intensitet (amplitudvariation). I det förstnämnda
fallet, om tonhöjden kontinuerligt varieras, erhålles en
synnerligen karakteristisk ton, som väl skiljer sig
från andra ljud i samhället och som på ett
genomträngande sätt påverkar örat. Därtill är denna
tonhöj dsvariering förmånlig därigenom, att dels olika
öron äga sin största mottaglighet vid olika tonhöjd,
dels olika väggar, fönster, rumsvolymer etc. äga olika
resonansvärden, varför en variation av tonhöjden
underlättar ljudets genomträngning och utbredning.
Signalen "flyglarm" måste således givas med
akustiskt starkast möjliga ljudaggregat samt med så stora
variationer i frekvens och amplitud som möjligt.
Av ovanstående framgår, att
konstruktionstekniken i första hand måste inrikta sig på att åstadkomma
ett ljudaggregat, resp. signalsystem, som på ett
ekonomiskt sätt löser problemet att ge effektivt
"flyglarm" dvs. en på alla platser, där människor
uppehålla sig, tydligt hörbar larmsignal.
Signalen "flyglarm" är, som den nu gives, alldeles
för svag för att effektivt nå befolkningen i nödig
utsträckning. Dessutom lider tyfonsystemet av följande
svagheter, som vid verklig fara kunde medföra
katastrofala verkningar:
Principen att nyttja tryckluft i stället för elektrisk
energi kan vid flyktig granskning verka bestickande.
Betänkliga äro emellertid de svagheter, som uppträda
på grund av behovet att byta luftbehållarna, vilka —
som nämnts — icke förslå för mer än högst 20 korta
"flyglarm" med följande återgångssignaler "faran
över". Vad detta betyder i det totala luftkriget
med alltmer stegrad frekvens av anfallen ligger i
öppen dag. Erfarenheterna från Finland hava en hel
del att säga härom. Behållarna måste bytas oftare,
ju tätare luftanfallen komma. Det torde vara svårt
att vid luftanfall finna lämpligt tillfälle att i rätt tid
byta behållare.
Inom Stockholm finnas f. n. ca 150 alarmpunkter,
var och en bestående av ett aggregat med två
40-literbehållare. Behållarna äro placerade på
fastigheternas vind. Visserligen kan viss kontroll anordnas på
när behållarna äro tömda eller nära tömda, men även
med den bästa tänkbara organisation och service kan
det hela icke fungera så perfekt, att icke risk
föreligger, att en hel del alarmaggregat rätt som det är
komma att tystna på grund av brist på luft i
behållarna.
Bytet av behållarna binder en avsevärd bilpark och
personal, vilka man mer än väl behöver utnyttja inom
andra viktiga grenar av försvar och försörjning.
Det kräves tillräckligt och lättillgängligt förråd av
reservbehållare ävensom speciellt byggda
kompressorer för det höga tryck av 150 atm., som fordras för
fyllning av behållarna.
Vid dylikt signalsystem kan ljudstyrkan emellertid
i viss grad stegras genom att släppa på mer
tryckluft. Eftersom denna luft tages från behållare, fogade
till aggregatet, innebär en stegring av ljudstyrkan att
behållarna måste bytas oftare i den mån Ijudstyrkan
ökas.
Vid de krav på hög ljudstyrka som måste ställas
på signalaggregatet för rubricerade signalering —
särskilt med tanke på en stor stad med stor areal, hög
bebyggelse och mycket trafikbuller —- blir ett
signalsystem med tryckluft från behållare fördenskull
osäkert eller i hög grad oekonomiskt.
De nu i Stockholm uppställda alarmaggregaten
uppfylla icke hår ovan angivna, ofrånkomliga krav.
Man bör således för alarmaggregaten anlita annan
energikälla än tryckluft i behållare. Naturligast är
att begagna den elektriska energin för signaleringen,
liksom då det gäller samhällets övriga behov av energi
för maskinell och annan drift. Denna smidiga och
överallt tillgängliga energiform möjliggör uttagandet
av mycket stora energimängder och eliminerar
svårigheterna med byten och transporter vid system
med tryckluft. Mot de elektriska sirenernas
användning för ifrågavarande signalering kan av de tryck
-luftintresserade framhållas risken för utebliven
elektrisk energi efter bombanfall. Hur föga betydelsefull
denna invändning är, framgår tydligt, om samtliga
för- och nackdelar hos de båda signalsystemen
bedömas i ett sammanhang. Det är tänkbart, att under
vissa förhållanden trots luftvärn en elektrisk
kraftstation eller kraftledning kan bliva totalt förstörd
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
