Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6. 10 febr. 1940 - Luftskyddets alarmeringsfråga, av R. - Harry Albihn †, av K. A. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
genom bomber. I alla städer torde dock en eller flera
reservmöjligheter finnas.
Det torde få anses föga sannolikt, att alla till buds
stående energikällor samtidigt bliva fullständigt
förstörda genom bombanfall, och det kan i alla händelser
icke vara riktigt att låta en så osannolik risk vara
avgörande vid valet av signalsystem.
Ett elektriskt matat och med lämpliga alarmsirener
utrustat signalsystem erbjuder en fullt effektiv och
samtidigt ekonomisk flygalarmering. Man slipper
därjämte binda bilar och personal för alla de byten
av behållare, som erfordras vid system med
tryck-luftbehållare.
Drivkraften vid tyfonsystemet framföres sålunda —
särskilt vid stark flyganfallsfrekvens — med en ström
av bilar och personal. Vid sirensystemet framföres
motsvarande kraft förmedelst den elektriska
strömmen. En jämförande granskning av de faktorer, som
vid det ena och andra systemet direkt eller indirekt
kunna föranleda driftsavbrott, utfaller alldeles
avgjort till fördel för sirensystemet. Tyfonsystemet har
vid en och samma anläggningskostnad väsentligt
svagare ljudeffekt. Realiter är det, liksom sirensystemet
beroende av elektriska ledningar och
centralanordningar, ty den manövrering av tyfonerna, som i
nödfall påstås kunna ske manuellt, saknar i verkligheten
praktisk betydelse, enär en sådan manövrering blir
alldeles för tungrodd. Däremot är tyfonsystemet
utsatt för en betydligt större risk för avbrott till följd
av den använda energikällans art
(tryckluftbehål-larna).
Vad allmänheten beträffar, torde den ha fått ögonen
öppna för det ohållbara i en alarmering, som endast
tager fasta på att varsko gatutrafiken vid
flygangrepp. Är det verkligen någon som tror, att det
varit den anslagsbeviljande statsmaktens avsikt, att
ett alarmeringssystem med så begränsad effektivitet
skulle ordnas, sedan det principiellt var klarlagt att
staten tager ansvaret för civilbefolkningens
alarmering? Det synes nödvändigt att i denna fråga gå till
grunden.
Av sakkunnige och opartiske män — alltså utsedda
utanför Luftskyddsinspektionen och förutvarande
sirenkommittén — ledda, grundliga prov med
elektriska sirener måste oförtövat komma till stånd för
fastställandet av att det är såväl tekniskt som
ekonomiskt överkomligt att snabbt ordna ett
alarmeringssystem även för den täta högbebyggelsen inom
storstaden, Sel ått civilbefolkningen blir varskodd såväl
natt som dag, inom- och utomhus. Må sedan de
praktiska proven fälla utslaget mellan de båda
alarme-ringssystemen. Härvidlag skall säkert allmänheten
— vars skinn det ytterst gäller — icke undandraga
sig att medverka med sitt domslut. Det är löjligt att
i detta sammanhang försöka försvara tyfonsystemet
med att det skulle vara billigare än sirensystemet.
Här gäller det att alarmeringssystemet skall göras
effektivt oberoende av, vilket system som tillämpas.
I vad mån tyfonerna kunna på lämpliga platser
komma till sin rätt inom mindre svåralarmerade
områden måste jämväl klarläggas.
Men staten skall stå för alarmeringen.
Fastighetsägarna skola icke sitta emellan för
Luftskyddsinspek-tionens misstag.
Med hänsyn till alarmeringsfrågans oerhörda vikt
särskilt i nuvarande tidsläge må man kunna påräkna
snabbt, direkt ingripande från regeringens sida, så att
missförhållandena bringas ur världen. r.
Sedan förestående skrivits bereddes redaktionen
tillfälle övervara larmförsök medelst motordrivna
sirener företagna på initiativ av sjukhusstyrelsen vid
Karolinska sjukhuset i Stockholm. Korrektheten av
ovan anförda synpunkter fick därvid full bekräftelse.
Redan vid användandet av en siren placerad på
taket till centralbyggnaden inom det väldiga
komplexet hördes signalerna icke blott utomordentligt bra
i lokaler ovan jord utan jämväl i de i Radiumhemmet
(en flygelbyggnad till centralbyggnaden) befintliga
lokalerna under markytan där isoleringsförhållandena
av hänsyn till strålningsfaran från radium i akustiskt
hänseende äro utomordentligt ogynnsamma. R.
Harry Albihn †.
En av vårt lands allra främsta patentmän,
civilingenjören Harry Fredrik Albihn, gick den 30 januari
ur tiden.
Harry Albihn var född den 12 november 1880 i
Göteborg, där han 1899 avlade studentexamen. Från
Tekn. högskolan i Stockholm utexaminerades han år
1903 och samma år blev han anställd vid Th.
Wawrin-skys patentbyrå. Åren 1905—1908 tjänstgjorde han
vid Aktiebolaget Separators patentavdelning. Han
återgick sedan till Th. Wawrinskys patentbyrå, vars
föreståndare han blev 1908. År 1910 blev han
delägare och 1920 ensam ägare av patentbyrån.
Företaget ombildades 1934 till aktiebolag, vars namn i
januari 1939 ändrades från Th. Wawrinskys
patentbyrå a.-b. till H. Albihns patentbyrå a.-b. Ända till
sitt frånfälle var Albihn bolagets direktör och ledare.
Om Albihn såsom ingenjör på ett specialområde
kan utan överdrift sägas att han var genial. Många
äro de nu stora och livskraftiga industrier som i hög
grad hava honom att tacka för uppbyggandet av ett
patentskydd i vars hägn de utvecklats och vunnit
framgång. Det var en verklig glädje att se honom
arbeta och få arbeta med honom. Många gånger kunde
utsikterna att skapa ett tillfredsställande skydd för
geniala konstruktioner och kombinationer synas be-
46
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
