Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 24 febr. 1940 - Anfalls- och försvarsmedel, av A. Ekwall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
göra iakttagelser — såsom i detta fallet den av
teknologföreningen utsända svenska delegationen, — är
det naturligt, att de olika deltagarnas slutsatser i
vissa hänseenden kunna bli varierande. Detta beror
dels på att vi icke alla besågo just samma föremål,
dels därpå att t. e. en byggnadsspecialist respektive
en verkstadsman bedömer skador och lämpliga
motåtgärder ganska olika, om det gäller bostad,
byggnader respektive verkstadsanläggningar. Det är
därför oundvikligt, att de skildringar, som komma att
göras av mig liksom av de båda efterföljande
föredragshållarna, för auditoriet kunna synas förete vissa
olikheter. Jag hoppas emellertid, att åhörarna skola
ha överseende härmed, särskilt som skildringarna
härigenom bliva mera personliga och därigenom kanske
av större intresse.
Anfallsmedel.
De medel, som angriparen i detta krig eller — för
att använda den officiella beteckningen — denna
"fredliga pacificering" använt sig av — äro spioner,
attentatsmän på marken men framför allt fällning av
bomber vid flygraider. Härtill kommer i detta
speciella fall attentatsmän från luften, s. k.
fallskärmshoppare. I ett skogrikt land torde emellertid detta
sistnämnda anfallsmedel vara relativt ofarligt, om
man noga håller ett spanande öga på dessa fenomen
och genast utsänder terrängvana patruller för att
oskadliggöra dem. Man måste emellertid förutsätta
stor vaksamhet vid järnvägsbroar o. d.
Beträffande spioner och attentatsmän på marken
är det kanske oundvikligt i varje krigförande land
att några av det egna landets invånare äro köpta av
fienden. Deras verksamhet måste emellertid noga
övervakas och de måste så snabbt som möjligt
oskadliggöras. Att detta sker i Finland liksom i varje
annat krigförande land är ju ställt utom varje fråga.
Vad Sverige angår är den mycket omtalade faran
med fallskärmshoppare överdriven och deras
övervakande torde med förtroende kunna överlåtas åt
hemvärnen, vilka för detta ändamål bl. a. borde
särskilt erhålla färdighet i s. k. "lerduveskjutning".
Jag skall därefter övergå till att skildra
bombflygets verkningar. Flygmaskiner för bombfällning
måste ju ha dels stor hastighet, dels stor bärförmåga,
särskilt när det gäller att medtaga stora bomblaster
och därvid tillryggalägga långa distanser vid
fram-och återfärden mellan baseringsplatsen och målet. Ett
stort antal typer finnas, tunga, medeltunga och lätta
bombmaskiner samt sådana avsedda för flygning på
mycket stor höjd. De senare bli dock mycket dyra
och komplicerade, enär man måste för flygning i
förtunnad luft anordna konstgjord syretillförsel för
besättningen och särskilt stark kompression för
motorerna. Normala bombplan kunna med full last
i allmänhet icke stiga högre än 6 000 à 7 000 m.
Stratosfärmaskiner kunna antagligen nå upp till
mycket större höjder.
Vid bombfällning använder man sig dels av
fällning från stor, från marken i allmänhet skottfri höjd
eller av lågfällning.
Det förra sättet giver mycket liten träffsäkerhet;
vid det senare ökar träffsäkerheten i hög grad och
från låg höjd möjliggöres direkt användning av
kulsprutor på flygmaskiner mot markföremål.
Då en plats är försedd med luftvärnsartilleri,
försvåras lågfällning, vilket t. e. resulterade i att vid
den första stora bombfällningen mot Helsingfors,
vilken ägde rum från låg höjd, ungefär 25 % av de
anfallande planen blev nedskjutna. Insatsen genom
förlorade bombplan jämte besättning var abnormt hög i
förhållande till de erhållna skaderesultaten. Efter den
betan ha några nya låganfall mot av artilleri
försvarade mål i Finland ej ägt rum, men i stället mot
småstäder och bebyggelse å landet, där intet markförsvar
finnes. Det har dock inträffat, att skickliga skyttar
med armégevär lyckats fälla på låg höjd anfallande
flygplan. Detta kan dock rubriceras som rena
lyckträffar.
För att erhålla bättre träffsäkerhet vid anfall mot
viktiga mål, försvarade av luftvärnsartilleri, använder
man sig av störtbombfällning, vilket anfallssätt
emellertid kräver mycket stor skicklighet hos maskinernas
förare och särskilt starkt byggnadssätt hos de härför
avsedda maskinerna. De skola nämligen gå ned från
skottfri höjd om 4 000 à 5 000 m till några hundra
meters höjd över marken och uppnå då mycket stora
hastiglieter, vilka är lämpliga för att erhålla god
träffsäkerhet för fällda bomber men samtidigt är så stor,
att påkänningen i maskinens vingar och övriga
viktiga delar blir mycket hög,- då föraren såsom
nödvändigt är snabbt söker manövrera undan efter
bombfällningen för att söka undkomma luftvärnsartilleriets
eld.
Det är endast mot synnerligen viktiga mål som
dylik störtbombfällning därför kommer till
användning och det lönar sig därvid icke för den anfallande
att i sådant företag insätta endast något enstaka
bombplan, ty detta blir då säkert nedskjutet, innan
dess bomber hunnit fällas. För att ernå resultat, dvs.
fullträff, måste varje anfallsvåg utföras med
åtminstone 6 à 8 maskiner, varvid några bli nedskjutna,
innan de hunnit fälla sina bomber, men övriga ha
möjlighet att, innan de träffas av artilleriet, fälla
bomber, som kunna giva upphov till stora skador.
Uppoffringen för den anfallande vid dylik
störtbombfällning är emellertid i allmänhet så stor, att
dylik fällning endast kan ifrågakomma mot för
krigföringen oerhört viktiga mål, t. e. ett slagskepp eller
en mycket viktig, stor industrianläggning såsom ett
stort kraftverk eller en stor ammunitionsfabrik.
Särskilt stora moraliska kvalifikationer erfordras
givetvis för de flygare, som skola deltaga i dylik
störtbombfällning.
De bomber, som kommit till användning vid anfall
mot hemorten i Finland, visa en stor mängd typer,
vars konstruktion, vikt och verkan varit känd från
publikationer i olika länder. Sålunda förekomma
minbomber av olika storlek och med på olika sätt
fungerande tändanordning. Antingen sker tändningen
momentant vid anslaget eller också kan tändaren vara
konstruerad med fördröjning. Vilka typer, som lämna
bästa "arbetsresultat", är svårt att uppgiva och
meningarna variera också starkt i detta avseende.
Ifråga om brandbomber finnas dylika av många
olika slag enligt publikationer både här i landet och
annorstädes. En av de vanligaste är termitbomber
av olika storlek. För att emellertid ernå bästa
möjliga resultat synes ryska brandbombmaskiner vara
utrustade med runda plåtkärl, i vilka dylika relativt
små termitbomber äro inneslutna. Vid flygning över
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
