Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1940 - Verkningsgraden i samhället, av Sten Westerberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
strien under liknande tävlan vidare och möjliggör
produktion av våra exportvaror till på
världsmarknaden konkurrensmässiga priser. Den
omständigheten, att vi med framgång kunna uppta
konkurrensen med de stora länderna och att vår materiella
standard är så hög, som den är, utgör ett fullgott
bevis på, att verkningsgraden på det enskilda
näringslivets område är utomordentligt god.
Hur ställer sig då denna verkningsgrad i den del
av vårt ekonomiska liv, som drives under statens
egid? Våra affärsdrivande verk, vilkas organisation
är upplagd efter samma modell som vår storindustri,
arbeta framgångsrikt och tillfredsställande. Den
omständigheten, att på flera av dess områden
konkurrens med enskild verksamhet förefinnes eller
förefunnits, har säkerligen också varit befruktande.
Jag övergår sedan till att betrakta
verkningsgraden inom vårt försvarsväsende, detta viktiga f. n,
allt överskuggande problemkomplex, som omfattar
utgifter med en storlek bortåt milliarden. Under
parollen "Ingenjörerna och försvaret" behandlade
teknologföreningen ingående detta problem vid sitt
årsmöte för 3 år sedan. För att icke verka efterklok må
det tillåtas mig att referera något av mitt
inledningsanförande vid detta tillfälle. Orden föllo sålunda:
"En fråga, som väl just nu är föremål för hela vårt
folks intresse, är frågan om vårt försvar. Vi
ingenjörer, som äro det lugna uppbyggande arbetets män,
fråga oss med oro, om vårt försvar utgör tillräcklig
garanti för att landets anläggningar icke bli förstörda
under ett krig. Vi säga oss: Sverige är ett litet
land, eller åtminstone ett land med ringa folkmängd.
Krigets utveckling har mer och mer blivit tekniskt
betonad. Komma våra industriella och tekniska
resurser i farans stund att fullt och helt utnyttjas till
fosterlandets nytta? Vi fråga också: Äro
ingenjörerna på tillräckligt effektivt sätt inordnade i vår
försvarsorganisation eller kan icke i detta hänseende
mycket mera göras? De senaste decennierna ha inom
vårt land präglats av en utomordentligt stark
utveckling av vår industri. Ingen svensk betvivlar väl nu,
att vi själva, om viljan finns, kunna tillverka
erforderliga vapen för vår,t försvar och dessutom, vilket icke
är mindre viktigt, vid krig underhålla dem och förse
dem med ammunition. För vårt försvar erforderliga
råmaterial finnas till en stor del inom landet. En
del saknas emellertid dess värre. Vore det icke klokt
att förvandla en del av vårt guldöverskott till lager
av dylika för vårt försvar nödvändiga varor, oljor,
bensin, metaller o. d. Åtminstone i de fall, där de
äro lagerfasta, kan detta icke medföra några
nämnvärda förluster. Vi glädjas slutligen åt utsikterna att
åstadkomma ett stort nordiskt försvars- och
neutralitetsblock. Om ett sådant kommer till stånd, minskas
våra råmaterialsvårigheter i väsentlig grad och ökas
försvarskraften såväl hos oss som hos våra grannar.
Därigenom ökas också vår tro och förtröstan att
under en kanske kommande ny häxdans i världen
kunna hålla oss utanför."
Det ärade auditoriet torde bemärka, att detta sades
för 3 år sedan!
Genom utbrottet av världskriget och det
finskryska kriget ställdes vårt försvarsväsende under
sistlidna höst efter ett års upprepade varningssignaler
på praktiska prov. Den verkningsgrad, som
konstaterades, torde väl kunna betecknas som relativt låg.
Teknologföreningen är icke rätt forum och jag är
icke rätte mannen att skifta ansvaret härför.
Huvudorsaken är säkert vårt folks bergfasta förtröstan på,
att ett krig, åtminstone ett som skulle beröra vårt
land, vore en omöjlighet. Våra officerare böra icke
lastas. De ha säkerligen sedan krigsutbrottet lagt
ned ett jättearbete och de ha genom en smidig social
anpassning i mycket hög grad bidragit till att skapa
den anda av förståelse, som numera råder mellan
befäl och trupp. Det, som saknats, är den klart
genomtänkta logiska organisation, vilken tar hänsyn till
nutida krav, är baserad på nutida förhållanden och får
tillräckligt ekonomiskt stöd av dem, som ha hand om
statens kassa, för att kunna på ett effektivt sätt
fullgöra sitt viktiga kall. Kriget är sannerligen icke
— och nu mindre än någonsin — en improvisationens
sak. Det hjälper icke att den ena dagen röra sig i
idyllernas blåa atmosfär och den andra i helig vrede
med knutna nävar gå ut för att slå tillbaka fienden.
Allt fortfarande är det de mest långskjutande
kanonerna, järnet och betongen i forten och murarnas
tjocklek, som spela en väsentlig roll vid sidan av
genial strategi, fosterländsk anda och idrottslig
spänstighet hos truppen. Vi måste få och så fort som
möjligt en militär organisation, som visserligen väl
kontrollerad till sina utgifter dock är utan
byråkratisk dämpning av sin handlingskraft. Den bör ta
lärdomar från modernt storindustriellt liv och
använda våra bästa organisatoriska, industriella och
tekniska krafter. De tekniska och alltmera
komplicerade redskapen av olika slag, vilka representera
enorma värden, måste skötas med erforderlig
sakkunskap genom en enhetlig teknisk organisation,
från toppen och ned till de skilda truppförbandens
minsta delar. Redan på ett tidigt stadium
organiserades vården av en då viktig detalj, hästmaterialet,
genom en sammanhängande veterinärorganisation.
Nu ha hästarna till största delen ersatts med bilar
och traktorer, men en motsvarande teknisk
organisation har icke kommit till stånd, för att nu beröra
denna lilla detalj av det hela.
Reparation och underhåll av material från första
stridslinjen ända tillbaka till hemorten kräver, att
redan- under fredstid flyttbara verkstäder organiseras,
som kunna flyttas i närheten av de främre linjerna.
Standardiseringen av tekniska detaljer spelar
naturligtvis inom försvarsväsendet en mycket stor roll. Man
måste för att handla rationellt i högsta möjliga mån
använda sig av de standardiserade typer, som redan
nu existera i det civila livet, och man måste med
överbyggande i möjligaste mån av de olika
försvarsgrenarnas intressen standardisera typerna på allt, vad av
tekniskt material förekommer, från vapen och
ammunition till det stora antalet förbrukningsartiklar av
alla de slag. Man kan inte hålla en detaljerad
speceributik på varje plats, där olika smakriktningar inom
försvaret få sina önskemål tillfredsställda. Genom
standardisering förenklas framställningen, industriens
produktionskapacitet ökas och frågan om ersättning
av slitna detaljer eller framförande av ammunition och
dylikt i första linjen underlättas. Det tekniska kriget
fordrar kunnigt folk i mycket stor utsträckning.
Sådant finns i vårt land, om det bara användes, från den
utbildade ingenjören till den yrkeskunnige arbetaren.
Ett effektivt utnyttjande av dessa resurser höjer
givetvis vår försvarskraft vida utöver den grad, som an-
155
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
