Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Men i detta krig är det omöjligt att säga för vern
"tiden arbetar". I detta hänseende äro förhållandena
mycket mera komplicerade än under det första
världskriget, då Tyskland och centralmakterna under större
delen av krigsförloppet voro effektivt blockerade. I
det nu pågående kriget förefaller det för övrigt som
om blockaden som kampmedel icke skulle komma att
spela samma roll som 1914—18. Därtill kommer
också att den ekonomiska beredskapen för krigföring, i
synnerhet på den tyska sidan, nu är en helt annan.
Men framför allt har genom den rysk-tyska
uppgörelsen, Sydost-Europas inlemmande i det tyska
ekonomiska blocket — en utveckling, som under det senaste
kvartalet ytterligare accentuerats — samt Italiens
neutrala ställning och relativa handelsfrihet det
område, som enligt klassisk engelsk krigföringsmetod
skulle effektivt blockeras, blivit av en sådan
omfattning, att detta praktiskt taget är uteslutet. Man synes
också numera även i England hysa den övertygelsen,
att kriget ej kan vinnas annat än genom militära
medel, och man räknar med västmakternas ekonomiska
styrka huvudsakligen som ett medel att slutligen
också kunna mobilisera en klart överlägsen militär styrka.
Västmakternas dilemma: krig mot Ryssland eller icke?
Västmakterna och i främsta rummet England stå
här inför ett svårt dilemma. Antingen skola de
acceptera en situation, där deras tyske motståndare mer
och mer blir i stånd att mobilisera det ryska rikets
tillgångar för sin folknäring och sin krigföring —
vilket till sist måste kräva att ett militärt avgörande
sökes genom försök till forcering av Siegfriedlinjen
— eller också skola de resolut inbegripa även
Ryssland i sina fiender och söka vinna seger genom ett
angrepp mot Ryssland från söder och sydost, som, om det
vore framgångsrikt, skulle bryta förbindelsen Berlin—
Moskva och möjliggöra en verklig blockad av
Tyskland. Häremot kan invändas att ett öppet
västmakts-krig mot Ryssland också ger möjlighet för motparten
att göra en offensiv i sydost, mot några av det brittiska
rikets mest känsliga punkter, bl. a. Persiska viken och
Suezkanalen, varjämte det icke synes alldeles givet att
det hittills västmaktsorienterade Turkiet vore att
räkna på för full insats i ett sådant vittutseende företag.
Ännu en synpunkt är här av vikt. Den relativa
enighet i den brittiska opinionen, som står bakom
kampen mot Tyskland, synes icke vara att räkna på
om det gäller att gå till krig mot Ryssland. Inom
det engelska arbetarpartiet kvarlever ännu mycket av
gamla proryska stämningar. Partiledaren Attlee
varnade ännu i den ur många synpunkter intressanta
underhusdebatten den 19 mars för "de vilda planerna
på angrepp på Ryssland". För att nå enighet inom
den engelska opinionen måste man alltså antingen
avvänta en direkt rysk attack eller övertala
arbetarpartiet och dess ledning att öppet dela ansvaret för
en krigisk aktion mot Ryssland. I varje fall synes
oviljan mot att gå till angrepp på västfronten vara
så stark att man i London allmänt tycks anse det
strategiskt förmånligare att taga alla de risker, som
äro förenade med en orientalisk offensiv mot
Tysklands ryske bundsförvant, än att ge signal till den
blodiga hasarden i väster.
Skulle denna signal ges från tyskt håll, bleve det
naturligtvis en annan sak. Försvararens position,
från vilket håll attacken än kommer, är på västfron-
ten oändligt mycket förmånligare än angriparens.
Under krigets första stadium synes man på
västmaktshåll ha räknat med att Tyskland, som förmodades ej
kunna vänta för länge, måste gå till attack i väster.
Nu är man ej lika säker. Ej heller finnes det någon
brittisk statsman som med likgiltighet kan betrakta
de framtidsperspektiv av i geometrisk progression
stegrat finansiellt tryck och social omvälvning, som
ett flerårigt krig måste innebära. Om man alltså ej
vill reflektera på en kompromissfred, och ej vågar
hoppas på att fienden först skall börja det verkliga
storkriget, så måste man på västmaktshåll sannolikt
taga konsekvensen av att själv börja det.
Dessa allmänna strategiska resonemang äro
nödvändiga för att förstå den bakgrund, mot vilken
händelserna utspela sig. I krig, i synnerhet ett
stormaktskrig, måste strategien gå före politiken.
Politiken —■ eller diplomatien — får då till uppgift att
skapa förutsättningarna på sitt håll för det militäriska
avgörandet. Dessa förutsättningar äro ännu icke
klara. Innan så sker, kan det militäriska
avgörandet ej vara att vänta. Detta är huvudorsaken
till det paradoxala förhållandet, att efter sju
månaders stormaktskrig ha verkliga krig ännu endast
utkämpats i periferien, i Polen och i Finland.
Intetdera av dessa krig har gett västmakterna möjlighet
till något strategiskt initiativ. Men den militära
stiltjen beror ingalunda på fredsvilja hos de på
någondera sidan bestämmande. Chanserna tala bestämt
för att det verkliga stora kriget måste komma, innan
fredsviljan på någon punkt får möjlighet att bryta
igenom. Tveksamheten hos stormaktsregeringarna
gäller strategien, icke frågan om krig eller fred — ännu.
Blockadkriget från bägge sidor ineffektivt.
Luft-, sjö- och blockadkriget har under hela
kvartalet fortsatts, men några avgörande händelser ha
icke heller på dessa områden förekommit. Tyskland
är blockerat på Atlanten och överhuvud på de stora
världshaven. Men det har tämligen fria förbindelser
över Östersjön — som dock under hela kvartalet varit
tillfrusen — över Svarta havet och, via Italien, över
Medelhavet. Det kontrollerar ekonomiskt Balkan,
har fri import från Ryssland och kan — särskilt
genom italienska och ryska mellanhänder — uppköpa
och införa åtskilliga varor från den fria
världsmarknaden. Blockaden är alltså föga effektiv, och
England kan ej göra den effektivare annat än genom
övergrepp mot de neutrala eller genom aktioner, som
riskera att driva antingen Italien eller Ryssland eller
bägge dessa makter över till öppen fiendskap.
På alla dessa linjer har man dock från engelskt
håll prövat sig fram. Den fria tyska malmimporten
via Narvik genom norska territorialvatten har
särskilt varit en nagel i ögat på västmakternas
krigsledning. Detta var bakgrunden till den för Norge
och hela Norden ganska riskabla Altmark-affären,
som utspelades i mitten av februari, då en brittisk
jagare på direkt order från amiralitetet och brittiska
regeringen inne på norskt territorialvatten, i
Jössing-fjord, angrep det tyska militära hjälp fartyget
Altmark och befriade ett antal ombord hållna engelska
fångar. Under det diplomatiska efterspelet till denna
affär fälldes många, hotfulla ord mot den nordiska
neutraliteten. De engelsk-franska planerna på
utsändande av en hjälpkår till Finland via Norge och Sve-
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
