Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 6 april 1940 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
rige ha åtminstone delvis till syfte att kontrollera
malmfälten i norr och hindra att malmen kom
Tyskland till godo. Planer på ett ingripande mot Norge
diskuteras alltjämt. Norge är emellertid som neutral
stat skyldigt att låta de ifrågavarande
malmtransporterna passera och hotas dessutom av tyska
motåtgärder, om dess regering ger efter för
västmaktspåtryckningen. När Östersj ösjöfarten ånyo öppnas, blir detta
tryck kanske något lättat, men faran består och gäller
ej endast Norge utan hela den nordiska neutraliteten.
Ju längre kriget varar, dess mer kan den antagas
växa.
Försök ha även gjorts att utvidga den brittiska
blockaden till Italien och den Fjärran Östern. I
början av mars stoppade sålunda det brittiska
amiralitetet den import av tyskt kol på italienska fartyg,
som via Rhen och Rotterdam dittills obehindrat
pågått sedan krigets början. Detta steg, som
folkrättsligt sett var ett klart övergrepp, väckte stor
indignation i Italien, och det är tvivelaktigt om syftet vanns.
Den tyska kolutförseln denna väg upphörde
visserligen, men de italienska fartygen måste friges, och
mellan Tyskland och Italien avtalades att det
italienska kolbehovet hädanefter skulle täckas genom
järnvägsimport av tyska kol. Det ekonomiska samarbetet
Tyskland—Italien blev härigenom endast intimare,
även om järnvägstransporterna betyda en belastning
av Tysklands krigsekonomi. I farvattnen utanför
Vladivostok ha brittiska örlogsmän också nyligen
stoppat ryska fartyg och fört in dem till Hongkong.
Förhandlingar pågå om eventuellt frigivande av
fartygen och dess laster. De stå i samband med hela
det svåra problemet om det engelsk-ryska
förhållandet. Men skall blockaden bli verkligt effektiv, måste
den nog med tiden utsträckas både till Italien och
Ryssland, både till Sydatlanten och Stilla oceanen ■—
en väldig uppgift.
Å andra sidan kan man ej heller tala om någon
verklig framgång för de tyska blockadmetoderna mot
England. U-båtar, minor och stundom
luftstridskrafter sänka visserligen en hel del brittiska fartyg med
värdefulla laster — och proportionsvis ännu fler
neutrala — och allt detta vållar självfallet England
stora svårigheter. Men siffrorna på sänkt tonnage
ligga under 1917 års, och om någon livsfara för
England kan det ej bli tal, förrän de fördubblas eller
tredubblas. Om Tyskland kan åstadkomma detta, synes
tvivelaktigt.
Det finska kriget och stormaktskriget.
När man sålunda å bägge håll misstänker, att
blockadvapnet ej kan komma att avgöra kriget, och
då alla i det längsta tveka att gå till storms mot
fiendens starkaste ställning, dvs. västfronten, är det
ej underligt, att krigsskådeplatser sökas på annat håll.
/ nuvarande krigsstadium är det västmakterna som
anse sig ha intresse härav. Detta är anledningen till
den egendomliga mellanställning, som det under
kvartalet — eventuellt dock endast tillsvidare —
avslutade finsk-ryska kriget intagit i förhållande till
stormaktskriget.
Finland tvingas vika för övermakten.
Ännu vid årsskiftet stodo de finska fronterna efter
en månads krigföring obrutna. Den finska
krigsledningen kunde också tillkämpa sig stora framgångar
och tillfogade fienden långt större förluster än finska
armén själv led. Den finske soldatens och den finska
härledningens stora kvalitativa överlägsenhet över
sina ryska motsvarigheter fastslogs upprepade gånger
utan skymten av tvekan. Redan detta var ett
politiskt resultat av stor betydelse. Redan under januari
torde den ryska regeringen ha uppgivit sina planer
att denna gång genomföra Finlands erövring och
förintande som nation. Rysslands prestigeförlust
världen runt —• icke minst som militär faktor —- var av
mycket stora mått. Men just därför måste
Moskvaregeringen uppbjuda alla krafter för att tillkämpa sig
en seger. Och i längden voro styrkeförhållandena för
ojämna. Från det officiella Sverige erhölls ingen
hjälp i stridande manskap, och i mitten av februari
vägrades dylik uttryckligen genom förklaringar av
statsministern och konungen. En frivilligkår bildades
visserligen men blev för sent färdig och alltför liten
till numerären. Ekonomiskt, finansiellt och i fråga
om förseende med krigsmaterial — varpå i början
betänklig brist rådde —- fick Finland däremot sin
betydelsefullaste hjälp från Sverige och först i andra
rummet från England. Men allt detta hjälpte icke.
Från andra veckan i februari gjordes en rysk
jätte-ansträngning på Karelska näset, bättre trupper
sam-mandrogos från hela riket, och tungt, långskjutande
artilleri — vartill den finska armén icke hade någon
motsvarighet — sattes in. I slutet av februari och
början av mars måste den finska armén på Näset,
utmattad och lidande av ammunitionsbrist, vika
tillbaka. Den utomordentligt stränga vintern och den
fasta isbeläggningen möjliggjorde också för ryssarna
att forcera Viborgska vikens isar. När fredsslutet
kom den 12 mars stod Viborg inför sitt fall.
Fredsslutet Finland—Ryssland.
Förspelet till Moskvafreden av den 12 mars mellan
Finland och Ryssland är i många hänseenden dunkelt.
På vissa punkter lära de verkliga sammanhangen icke
komma idagen förrän efter åtskillig tids förlopp.
Men huvudlinjen kan dock skönjas. Avgörande blev
att regeringen i Moskva på grund av Finlands där
oväntade motståndskraft uppgav sina ursprungliga
planer på att underkuva landet. Därefter förelåg
objektiv möjlighet för en fredsmedling. Intresserade
därav voro framför allt Tyskland och Sverige. Vilka
påpressningar Tyskland kan ha utövat i Moskva
undandrager sig beräkning. Från svenskt regeringshåll
föreligga emellertid meddelanden om att ryska
fredsanbud förmedlats redan i februari. Finlands regering
har sedan själv fattat avgörandet. Den hade att välja
mellan att — även på hårda villkor — komma
överens med regeringen i Moskva eller — sedan Sverige
vägrat intervention — officiellt vädja om hjälp från
västmakterna, vartill dessa voro villiga — om än
med tvekan — från slutet av februari. Det
avgörande härvid har varit den finska regeringens beslut,
icke den svenska regeringens vägran att låta en
västmakternas expeditionskår erhålla genomtågsrätt
genom Sveriges nordligaste territorium med begagnande
av banan till Narvik. Hade den finska regeringen
framställt en officiell begäran om dylik "hjälp, skulle
västmakterna eventuellt ha försökt genomföra
expeditionen även mot svensk och norsk vägran.
Finlands regering ansåg sig emellertid icke på denna väg
kunna ernå någon verklig hjälp, då en dylik kår ej
159
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
