Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 8 juni 1940 - Varifrån komma metallernas namn, av Th. Wolff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
också lod, vilket kvarstår i engelskans "load" och
holländskans "lood" in i våra dagar, medan det lios
oss betecknar en vikt, emedan forna tiders vikter ofta
gjötos av bly.
Av främmande ursprung är namnet koppar
(tyskans Kupfer). För germanerna var den sålunda
betecknade metallen visserligen icke okänd, men de
använde den själva blott ytterst ringa och köpte den i
form av kopparredskap och vapen från romarna. Hos
dessa hette metallen "cuprum", nämligen efter ön
Cypern (Cyprus), där det fanns rika fyndigheter av
denna metall. Med metallen övertogo germanerna
också benämningen, som hos dem omvandlades till
’’kuppar", och slutligen antog den nuvarande formen.
När senare på 1200-talet kopparbrytningen började
även hos germanska folk, hade den främmande
beteckningen redan blivit så vanlig, att man icke kände
behov av att bilda ett nytt ord ur den egna
språkstammen.
Det tyska bergsmansspråket lia metallerna nickel
och kobolt att tacka för sina namn, och de ha båda
uppkommit genom vidskepelse. När man inom det
tyska bergsbruket på 1400-talet först lärde känna en
ny sorts egendomlig svart malm, trodde man sig
kunna framställa silver eller annan nyttig metall
därur. Detta lyckades emellertid icke, och detta
tillskrev man onda andars våld, eller som man på tyska
säger "Kobolte" = troll och rår. När man sedan
började använda dessa malmarter och även utvann en
ny metall ur dem, så betecknades denna helt enkelt
som "kobolt". Liknande gick det till, när man ur en
rödaktig malmsort försökte utvinna koppar. När
detta försök misslyckades tillskrev man detta ett
slags bergsandar, s. k. "nickel" (jäckande andar), som
ville driva jäck med bergsmännen. När man senare
kunde göra en ny vitaktig metall av den röda
malmen, kallades denna nickel. Även beteckningen
"zink" kommer från bergsmansspråket. När
utvinning av denna metall på 1400-talet skedde i större
utsträckning, kallade bergsmännen den för zink,
emedan den avlagrade sig i ugnen i form av uddar
eller taggar (på tyska zinken).
Var namnet tenn (tyskans "Zinn") kommer ifrån är
icke helt uppklarat. Ordet förekommer redan i äldre
högtyskan, där det skrevs "zin", men
grundbetydelsen och härkomsten har ännu icke kunnat
konstateras. Antagandet, att ordet härleder sig ur latinets
"stannum", har visat sig vara oriktigt. Det latinska
ordet ligger dock till grund för italienskans "stagno"
och franskans "étain".
Här må också nämnas namnet volfram (tyskans
"Wolfram"), som alltid finnes i samma malmer som
tennet. Denna metall fanns likaledes först av tyska
bergsmän och dess namn är även av tyskt ursprung.
Ordet betyder egentligen "glupsk som en varg"
(efter "Wolf" = varg), och bergsmännen gåvo denna
metall den underliga benämningen, emedan man till en
början icke visste, vad man skulle ta sig till med den
och den blott verkade störande och skadlig vid
utvinningen och bearbetningen av tennmalmen, ja liksom
frätte bort tennet. Mineralet kallades också
"Wolfs-schaum" (vargskum), och den berömde kemikern och
mineralogen Agricola, den vetenskapliga
metallurgins grundläggare (1484—1555) översatte detta av
bergsmännen präglade namn ordagrant till "lupus
spuma" på latin i sitt stora verk över bergsbruket,
som utkom under titeln "De re nietallica" och under
några sekler utgjorde standardverket om
bergverkskunskapen. På nästan analogt sätt fick också
metallen vismut (tyskans Wismut) sitt namn, nämligen
likaledes genom tyska bergsmän. Emedan metallen,
när deii smältes fick allehanda skiftande färger,
kallades den redan på 1400-talet "Wiesematte" (det
betyder ungefär blommande äng efter tyskans Wiese
= äng). Senare omvandlades ordet till sin nuvarande
form och övergick till alla andra språk, t. o. m.
latinet, där det fick den lärda formen "bismuthum".
Ordet "askbly", med vilket metallen ibland betecknas,
beror på, att man ursprungligen höll detta ämne för
en blyartad metall och emedan man finner den i form
av små korn när man rostade andra metaller.
Agricola kallade den därför "plumbum cinereum", vilket
är den ordagranna översättningen av ovannämnda
beteckning. Slutligen vill jag i detta sammanhang
nämna antimonet (tyskans "Antimon"), som på ett
rätt egendomligt vis kom till sitt namn. Emedan
munliarna i Frankrike i övermåttan brukade detta
ämne för medicinska ändamål och därigenom
anställde mycken skada, utfärdade den franske konungen
Francois II en kungörelse, i vilken bruket av
metallen för dylika ändamål förbjöds. Denna kungörelse
utkom under den latinska beteckningen "Anti
mona-chon", och detta skall ha lett till beteckningen
antimon för den i kungörelsen omnämnda metallen.
Namnen på de båda lättmetallerna kalium och
natrium härstamma från arabiskan. Kalium och alkali
äro avledningar ur arabiskans "al kaljun", vilket
betyder växtaska, vilket motsvarar den omständigheten,
att de gamla arabiska kemikerna försökte utvinna
metallen ur växternas aska. "Natrium" går tillbaka
till det arabiska ordet "neter", som betyder träaska
och i grekiskan omvandlades till "nitron" samt blev
"nitrum" på latin. Den senare beteckningen
användes i medeltidens kemi om salpeter, tyskans natron
under 15:e århundradet om soda, utgångsämnet för
natrium.
Till vårt folks äldsta språkgods höra namnen på
ädelmetallerna guld och silver, varav framgår att
dessa metaller voro kända hos de gamla germanska
folkstammarna och redan av dem användes till
smycken och dekorationer. Ordet guld (tyskans "Gold")
är i varje fall släkt med färgbeteckningen gul och
betyder således så mycket som gul metall. Till
metallens lysande utseende, som uppskattades hos alla
folk, häntyder den latinska beteckningen "aurum",
vars grundbetydelse är "det lysande". Det grekiska
namnet på den gula metallen "chrysös" (betoningen
på sista stavelsen) återfinnas inom vårt språk även
i blomnamnet chrysantemum (r= guldblomma), samt
namnen på de båda halvädelstenarna chrysopras och
chrysolith samt flera liknande beteckningar. En
ef-terhärmning av guldet, som ofta användes för billiga
smycken är talmi, en legering, som till största delen
består av koppar med en liten tillsats av zink, tenn,
järn och ca 1 % guld. Det har ungefär det naturliga
guldets färg. Legeringen uppfanns av den parisiske
metalivarufabrikanten Tallois, soin sålde den.
Honom har metallen att tacka för sitt namn, ty
juvelerar-na i Paris kallade metallen helt enkelt "talmi-or",
vilket betyder ungefär "halvguld" och senare
avkortades ytterligare till den nuvarande beteckningen
talmi.
230
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
