Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 8 juni 1940 - Varifrån komma metallernas namn, av Th. Wolff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskrift
Här vilja vi också nämna ett uttryck, som är av
stor betydelse inom ädelmetall vetenskap en, nämligen
"karat", varmed man betecknar guldhalten inom
guldlegeringen (rent guld = 24 karat). Ordet
härstammar från arabiskan och betecknar där
johannis-brödträdets frökorn. Sådana korn användes som
vikter, när guldet eller diamanterna vägdes, och härur
utvecklades sedan ordets dubbelmening som
beteckning på guldhalten samt diamantvikten (1 karat
diamant = 0,200 g, i Storbritannien = 0,205 g).
Namnet på silver (tyskans "Silber") hette på forn
nordiska "silaba". Ordets ursprungliga betydelse
och härledning äro dock alltjämt okända. Den
franska beteckningen "argent" härstammar från latinets
"argentum", som återigen är släkt med grekiskans
"argyros" med grundbetydelsen "det vitskimrande".
Betecknande nog kallade de gamla egypterna silvret
för "vitt guld". Från latinet härstammar även
benämningen på den silveraktiga legeringen argentan,
liksom namnet på landet Argentina härledes ur
samma ord, ty det betyder silverlandet. Likaledes
återfinnes ordstammen i en mängd andra tekniska och
geografiska beteckningar. En mycket uppskattad
silverkomposition är niello, som uppstår genom
inlagan av en svart massa i silvret, som åstadkommer
en mycket dekorativ verkan. Redan de gamla
egypterna producerade denna, och i medeltidens
metall-konsthantverk spelade den en framstående roll.
Metallens italienska namn är en avledning ur latinets
"nigellum" = svartaktig. På 1500-talet infördes
framställningen av niello på flera platser i Ryssland,
särskilt i Tula, varefter metallen företrädesvis
betecknades som tulasilver.
Dessutom har en metall med helt andra egenskaper
erhållit sitt namn av silvret, nämligen kvicksilver
(på tyska: Quecksilber). Det ansågs redan hos de
gamla grekerna för en silverliknande metall. De
kallade den hydrargyros (flytande silver), medan
romarna, det latinska språkets bärare, kallade det för
"argentum vivum", dvs. levande silver. Vårt namn
på metallen är således en ordagrann översättning av
den latinska beteckningen. Alkemisterna under
medeltiden, i vilkas försök kvicksilvret spelade en stor
roll — det skulle ju framför alla andra metaller ha
förmågan att förvandlas till guld — kallade den
flytande metallen också "mercurius". Härigenom skulle
kvicksilvrets förmenta släktskap med guldet
uttryckas, ty planeten Merkur står närmast solen, som för
alkemisterna symboliserade guldet.
Slutligen har silvret även givit upphov t.ill
benämningen på den ädlaste metallen, platina, ty "platina"
är en förminskningsform av den spanska
beteckningen på silver, "plata" och betyder egentligen "litet
silver" eller också silverliknande. Denna dyrbara
metall blev känd hos européerna först lång tid efter
Amerikas upptäckt. Den första närmare
beskrivningen återfinnes i de uppteckningar, som gjorts av
forskningsresanden Don Antonio de Ulloa år 1748,
där metallen för första gången betecknas som "platina
del Pinto", dvs. platina ur floden Pint.o. I dag-veta
vi, att platinets silverliknande färg verkligen icke är
något skäl för att uppkalla metallen efter silvret,
från vilket det skiljer sig lika mycket i sina kemiska
och metallurgiska egenskaper som i priset.
De hittills omnämnda metallerna, som omfatta de
egentliga förbrukningsmetallerna och äro kända se-
dan sekler tillbaka, ja delvis sedan årtusenden, ha
erhållit sitt namn ur folkets mun. Helt annorlunda
förhåller det sig med en rad metaller, vilka först
upptäckts under senare tidsepoker. Dessa
upptäckter utgingo för det mesta från vetenskapliga
forskares arbeten, och de lärda följde bruket att giva de
nya ämnena grekiska eller latinska namn, som
baserades på några karakteriska eller yttre egenskaper
hos den nya metallen. Dessa beteckningar äro
således konstgjorda ord.
Den ojämförligt viktigaste bland de nyare
metallerna är aluminium, som är mest utbredd av alla
metaller på hela jorden, men likväl blott har blivit känd
för ca 100 år sedan. Metallen upptäcktes år 1827 av
den store tyske kemikern Wöhler och framställdes
av alun, eller som det kallas lerjorden. Efter det
latinska namnet på denna substans, alumen, uppkallade
Wöhler den nya metallen, vilken, sedan den blivit
känd i vidare kretsar, på den tiden även stundom
betecknades som "silver ur lera". Wöhler ha vi också
att tacka för upptäckten av beryllium, vilket liksom
aluminium hör till lättmetallernas grupp och just nu
utgör medelpunkten för metallurgernas intresse,
emedan det under de senaste decennierna har uppnått en
oanad och alltjämt stigande betydelse som
förädlings- och legeringsmetall. Namnet "beryllium"
präglades av Wöhler efter berylljorden, ur vilken han för
första gången lyckades framställa det i rent tillstånd
år 1828. Metallen kadmium däremot, som upptäcktes
1818, har uppkallats efter mineralet cadmia, i vilket
man huvudsakligen finner den. Det några år tidigare
av den engelske kemikern Davy upptäckta
magnesium benämndes efter bitterjorden eller magnesia,
som redan varit känd i forntiden och har erhållit sitt
namn efter staden Magnesia i Mindre Asien, där
redan antikens folk hämtade mineralet. Davy hade
först kallat metallen "magnium" men senare ändrat
namnet till magnesium för att undvika en
förväxling med metallen mangan, som å sin sida har
uppkallats efter magnetstenen (brunsten)), ur vilken den
utvinnes.
Liksom alkemisterna redan under medeltiden gåvo
metallerna, som de använde vid sina problematiska
försök och experiment namn efter planeterna, så har
man även för tre moderna metaller hämtat
beteckningarna ur himlakropparnas värld. Där ha vi då först
ura-nium, som fanns av Klaproth i pechblände år 1789 och
av honom uppkallades efter den nyupptäckta
planeten Uranus. Likaledes fick Cerium, som samtidigt
upptäcktes av Klaproth i Berlin och Berzelius i
Stockholm i ett grönländskt mineral år 1803 sitt namn
efter den nyss uppdagade mindre planeten Ceres. När
så den lilla planeten Pallas upptäcktes 1803, fann
snart därefter den engelske forskaren Wollaston en
ny platinaliknande metall och gav denne då namnet
palladium.
En hel rad nyare metaller ha uppkallats efter
färgegenskaper, så det år 1797 av Vauquelin upptäckta
kromet, som självt egentligen är vitt men som i
förbindelse med andra ämnen lämnar en starkt färgande
substans, och som på grund av denna egenskap
erhöll sitt namn av det grekiska ordet chroma = färg.
Det betyder således "färgmetall", även om metallen i
våra dagar har väsentligt större betydelse som
legerings- och förädlingsmetall (krom-nickelstål). Några
år senare upptäcktes två nya till platinametallgrup-
231
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>