Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 32. 10 aug. 1940 - Luftskyddets tekniska ledning ännu en gång, av Hjalmar Granholm, N. Royen och John-Erik Ekström - Tidskriftsnytt, av Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskri ft
enda belastningsfall, som han behandlar, äro heller icke
riktiga.
Stockholm den 2 aug. 1940.
Hj. Granholm. N;- Royen.
Dr Ekström, som beretts tillfälle att taga
del jämväl av denna kritik, svarar härpå:
Vid bemötandet av den kritik, som jag i dag
ytterligare mottagit och som hänför sig till min uppsats
"Elastisk understöttning av skyddsrumsvalv", måste jag
av tryckningstekniska skäl fatta mig kort. Det finns
så mycket större orsak härtill som endast ett ytterligare
argument har framletats och detta delvis redan är
bemött i svaret av den 1/8 vilket är infört i detta häfte.
Vid de 135 valv som jag undersökt har jag alldeles
riktigt använt jämnt fördelad last över hela spännvidden.
Detta har skett framför allt av följande tre anledningar.
1) För det första torde alla stöttade skyddsrumsvalv
av tegel i Sverige intill den 2/8 1940 i enlighet med
de allmänna anvisningarna hava undersökts för just
detta belastningsfall när de överhuvudtaget undersökts.
Då man utomlands har velat påbjuda andra antaganden,
har detta också särskilt angivits. Sålunda står det t. e.
i "Technische Richtlinien für den baulichen Luftschutz",
herausgegeben von der Eidg. Luftschutzkommission,
Bern 1936: "Für reine Wohnbauten, unter normalen
Verhältnissen, sind die verteilten Lasten aus nachstehender
Tabelle zu entnehmen.
Ausserdem sind die Decken für eine konzentrierte
Einzellast von 20 Tonnen für Häuser mit 3 und mehr
Geschossen, und 15 Tonnen für Häuser mit 1 bis 2
Geschossen, auf Durchstossen zu dimensionieren, wobei die
Lastangriffsfläche als Kreis von 25 cm Durchmesser
anzunehmen ist."
2) För det andra är detta belastningsantagande i de
allra flesta fall det praktiskt taget enda tänkbara och
förnuftiga (se i ovanstående svar anförda punkt 5!).
De farligast ansträngda tegelvalven äro sålunda i
allmänhet de flackaste, vilka tillika äro mycket vanliga.
Det blir vid sådana alltid fråga om ca %-stens tegelvalv,
inlagda mellan järnbalkar i dessas flänsar. Spännvidden
hlir då i runt tal 1 à 2 m. Att därvid utan uppmurning
placera ett par meters fyllning på enbart ena delen av
valvbågarna är ett verkligt konststycke. Likartade
svårigheter uppträda vid övriga tegelvalv, och som det enda
förnuftiga återstår att antaga jämnt fördelad last över
liela spännvidden, gärna tilltagen i överkant för att
kompensera en triangelformad eller liknande anhopning av
lasterna. Utan skymten av bevis påstå nu hrr Royen
och Granholm, att stöttningen har sin betydelse först
vid intermittenta last ställning ar. Det kan då
framhållas, att jag även har undersökt en del sådana typer
och i intet fall erhållit annat än väsentliga
dragspän-ningsökningar genom stöttningen. Dessutom kvarstår
alltid den allmänna olägenheten av lyftningstendenser
och det ryckiga momentförloppet liksom av de stora
spänningskoncentrationer, vilka bliva en följd av
punktstöden.
3) För det tredje äro andra antaganden alldeles
likgiltiga. Inte heller hrr Royen och Granholm göra väl så,
att då de funnit att en kontinuerlig balk går sönder vid
det normala fallet med last över alla fälten så företaga
de ännu en ytterligare beräkning för att med mer eller
mindre tillfredsställelse konstatera, att balken även går
ännu mera sönder om den belastas på vartannat fält.
Det är hrr Royen och Granholm och icke jag som äro
för teoretiska och nu av lätt förklarlig anledning partout
uppträda som felfinnare.
Liksom ibland vid drevjakt visar även här drevet
tendenser att utan byte gå runt i cirklar. Då
diskussionen icke synes kunna medföra någon väsentlig
förnyelse kan jag med förtröstan överlämna hela
problemet om stöttning av tegelvalv till en mer opartisk och
ojävig instans.
Ingen skiljaktighet i åsikter skulle dock kunna
jämföras med bristande överensstämmelse i syften. Då det
senare icke får tänkas hos de båda parterna, böra även
de olika åsikterna i denna fråga kunna ersättas med en
klarhet, som enbart blir till fördel för svenskt
skyddsrumsbyggande.
Stockholm den 3/8 1940.
John-Erik Ekström.
Härmed förklara vi diskussionen i denna fråga
avslutad i tidskriftens spalter. Red.
Tidskriftsnytt.
Elektroteknik och kraftdistribution.
Likströmsgeneratorer kunna för närvarande ej
byggas större än för 25 000 kW och ej för högre
spänningar än 10 000 V per maskin, varför den högspända
likströmsöverföringen på denna väg ej nått någon
större utveckling. Numera kunna emellertid
likriktare för spänningar upp till 60 000 Y utföras och
därmed ha nya vägar öppnats för denna överföringsform.
I anslutning till Landesausstellung i Zürich 1939
utfördes mellan Wettingen och Zürich (ca 30 km) en
sådan överföring med konstant likströmsspänning av
50 kV och för 500 kW effekt. I Wettingen är en
likriktare uppställd och i Zürich en motsvarande
omriktare till växelström. Ledningen är enpolig och
består av den i en parallellt härmed befintlig
trefasöverföring använda jordlinan som förlagts på lämpliga
isolatorer. Återledningen sker helt enkelt genom
jorden. Anläggningen i Wettingen manövreras från
Zürich med högfrekvent avståndsmanövrering varvid
50 kV ledningen tjänar som manöverledning. Hela
likströmskretsen saknar strömbrytare då
likriktar-spänningen vid kortslutningar o. d utomordentligt
snabbt regleras ned till 0. Hittills gjorda erfarenheter
ha varit gynnsamma och skola tjäna till ledning för
en vidare utveckling av likströmsöverföringar med
konstant högspänning. (ETZ h. 26 s. 591.)
British Thomson Houston levererar transformatorer
med en obrännbar isolationsvätska kallad "Permitol".
Den består av en del kolväten tillsammans med klor.
Den är kemiskt indifferent och tål temperaturer upp
till 150° under längre tid utan att förändra sina
egenskaper. Dess specifika vikt är högre än vattnets
varför ev. föroreningar ha benägenhet att flyta upp.
Vätskeproven från kärlen uttagas därför upptill i
motsats till vad som är fallet vid vanliga
oljetransformatorer. Vätskans isolationshållfasthet är lika
god som transformatoroljans och viskositeten är
lägre. För att spara vätska äro de yttre rören för
kylcirkulationen utförda med en mycket flat sektion.
Kärlen äro hermetiskt slutna och sakna följaktligen
31 aug. 1940
321
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
