Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 14 sept. 1940 - Tidskriftsnytt, av Frithiof Holmgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
som har längsgående flänsar. Den yttre drivna
kopplingshalvan omsluter denna gummiring. Vid
inkoppling blåses ringen upp med tryckluft som tillföres
genom axelns mitt. På grund av sin elasticitet är
kopplingen okänslig för excentricitet hos axlarna.
Den största hittills utförda kopplingen överför en
effekt äv 3 000 hk. (Shipbuilding & Shipping Record
h. 14 s. 336.)
Skeppsbyggeri m. m.
Vattenmotståndet vid fartygsdrift består
huvudsakligen av tre komponenter: 1) friktionsmotståndet,
2) virvelmotståndet och 3) vågmotståndet. Grundat
på iakttagelser inom havsdjurvärlden har.Geheimerat
E. Grundt konstruerat en helt ny fartygsstäv, som
avser att minska det sistnämnda motståndet. Genom
att i grunden ändra karaktären av
svallvågsutbildningen, något som i naturen sker hos bl. a. salar och
delfiner, förser nu Grundt stäven med en öppning
framtill jämte håligheter och avlopp på sidor och i
botten av förskeppet, delvis avgränsade av en
spärrkropp som utgör en del av skrovet. I stället för att
vattnet helt undantränges av stäven får en del löpa
in genom stävöpj3ningen, som når något under
vattenytan. Över spärrkroppen, som når något över
vattenytan och framtill är torpedformad, fördelas detta
vatten därefter dels nedåt under skrovet, dels genom
vida öppningar längs de bägge sidorna. Vattnet som
lämnar skrovet under fartygsbottnen liar genom sin
vikt en framdrivande verkan på fartyget. Vid den
vanliga fartygstypen bromsar däremot hela den
vattenmassa som stäven möter, under det alltså här den
del som "vågslukaren" (som anordningen i sin helhet
av uppfinnaren benämnes) upptager delvis kan
nyttiggöras för framdriften, under det att blott den yttre
delen med liten infallsvinkel verkar hindrande som
förut. Bogvågen delas således upp i en inre genom
fartygets förskepp och en yttre på vardera sidan, som
vid sammanflödet ha en nivådifferens, som gör, att
de bägge vågorna därefter sammansätta sig och
interferera. Genom att dimensionera
vågslukaranordning-en till längd och form så, att vågberget för yttervågen
sammanfaller med vågdalen för den inre vågen, kan
svallvågen helt eller delvis "uppslukas". Den yttre
svallvågen försvinner då under fartygsbottnen på
grund av den starka strömning som det fallande inre
vattnet har med därav följande undertryck. Den
snedställda svallvåg, som eljest uppstår, vrides så att
säga in under skrovet. Utförda modellförsök visa en
minskning av motståndet upp till 8 %. För
kanalfartyg innebär anordningen speciella fördelar med
hänsyn till kanalbanken. Vid gång i hög sjö dämpas
fartygets stampande rörelse genom "vågslukaren".
(Schiffbau h. 13 s. 181.)
Siemens för i marknaden en logg grundad på
stro-boskopprincipen. Genom att från bryggan av
fartyget eller eljest från stor höjd över vattenytan
nästan vertikalt med en roterande spegel betrakta
vattenytan utanför virvlarna längs skrovet kan man
ställa in spegelrotationen så, att vattenblåsorna synas
stå stilla relativt betraktaren. Genom avläsning av
spegelns rotationshastighet på en kalibrerad skala
kan farten direkt avläsas i knop. Den roterande
spegeln drives av en liten elektromotor. (Shipbuilding &
Shipping Record II h. 2 s. 43.)
För konstruktion av vågbrytare och hamnpirar ha
mätningar av havsvågornas tryck och dimensioner
lagts till grund, särskilt sedan en del förstörda
anläggningar såsom i Algier (1934) givit dyrköpta
erfarenheter. Direkta mätningar av vågtrycket ha
gjorts i flera länder först med dynamometer men
numera med piezo-elektriska tryckmätare. Sådana
mätare ha exempelvis använts i Dieppe, där två
skal-system använts, indelade i halva meter, ett vertikalt
mot vågriktningen för observation av vågens
vertikala ställning och ett parallellt med vågriktningen för
undersökning av motsvarande verkan i vågens
fortplantningsriktning. Dessa observationer företogos
ki-nematografiskt och synkront med de piezo-elektriska
tryckmätarnas utslag, så att det registrerade
vågtrycket i varje ögonblick kunde sammanställas med
vågens ställning, varur även dess olika hastigheter
kunde beräknas. På Helgoland har man använt en
fotogrammetrisk metod för vågmätning, varvid två
fototeodoliter uppställdes horisontalt och parallellt på
28 m inbördes avstånd och 45 m över vattenytan.
Exponering skedde samtidigt med elektrisk utlösning.
Härur konstruerades vågkartor i en komporator.
Zeiss, Jena, har nyligen konstruerat en
fotogrammetrisk apparat för vågmätning från fartyg, som
arbetar helt automatiskt och kan inställas för
upptagningar med korta mellanrum. Av de pålitliga
observationer som med olika metoder gjorts beträffande
havsvågor Ini följande maximivärden bestämts:
Nordatlanten..........2 h = 12,5 m 2 1 — ca 200 m
Algier ....................9,0 200
Helgoland ..............5—7 100—150
Indiska oceanen .. 6,5 100
Ett amerikanskt örlogsfartyg har 1934 vid 35 m/s
vindhastighet iakttagit 34 m våghöj d, varvid dock
bottenförhållandena torde ha medverkat. Våghöjder
på 15 m och däröver kunna betraktas som alldeles
exceptionella. (Teknisk Ukeblad h. 26 s. 279.)
Metallurgi och svetsning m. m.
Rhodium är en metall av platinafamiljen som för
tio år sedan blott var ett kuriosum, men som nu fått
teknisk användning för galvaniskt ändamål av olika
slag. Bland annat "rhodaniseras" finare silvervaror
för att ej svärtas. Rhodiumplätering användes på
diamantringar för att ge stenarna en vackrare lyster.
Rhodium är nämligen vackert blåvit med en
reflexionsförmåga för vitt ljus av 78 % (silver har
90 %). Men speciellt har rhodium fått användning
som yttersta beklädnad av metallspeglar och
strålkastarereflektorer. Rhodium upptäcktes 1804 av
Wollaston i rysk platina, där den förefinnes i
mängder upp till 2 %. Sedan 1920 utvinnes metallen ur
vissa kanadensiska nickelmalmer. Reflektorer utföras
på följande sätt: En matris av gjuten brons, som
slipas och poleras i önskad form, användes därvid.
På denna yta lägges en ytterligt tunn kopparhinna
och därpå ett nickelöverdrag, som behandlas på ett
speciellt sätt för att lätt släppa det överliggande
me-tallagret, som består av ett relativt tjockt nickellager,
på vilket i sin tur lägges ett 3—6 mm tjockt
koppar-lager. Matrisen lossas nu från nickelreflektorn, som
är blank och endast vid större reflektorytor är i
behov av polering. Den monteras på en bakelitring och
placeras i tanken för rhodiumpläteringen, som har
14 sept. 1940
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
