Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 42. 19 okt. 1940 - Huru skall byggnadsproduktionens kris avvärjas?, av Nils B. Hast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
i nationalförmögenheten — blir icke däri någon
livlös lem. Genom den avkastas årligen belopp
på 1/10 à 1jls av dess totala värde, vilket bidrager till
att öka den allmänna affärsvolymen. De tidigare
döda tomtvärdena komma så även att lämna
avkastning och bli nyttiga. Det är ytterst framemot en
ökning av affärsvolymen eller åtminstone ett
upprätthållande av dess omfång varje krisförebyggande eller
krisavhjälpande åtgärd måste syfta. Yi veta alltför
väl att en lågkonjunktur karakteriseras av
affärsvolymens minskning, en högkonjunktur av dess tillväxt
eller expansion.
Fråga är huru den ovan nämnda hjälpen till
självhjälp för byggnadsproduktionen skall kunna
presteras? Husbyggandet måste bringas att för den
enskilde företagaren åter bli lönande. Först därigenom
skapas den mängd av uppslag och mobiliseras den
initiativkraft, varförutan byggnadsproduktionen icke
nu synes kunna bestå.
Konvertibla lån. Företagarvinsten ställes på framtiden.
Antag att ett hus uppförts och lånen blivit
placerade efter dagens räntesats och bundna 10 år. Om nu
ränteläget inom ej alltför avlägsen framtid sjunker,
kommer all vinst, som ligger mellan framtida
dags-noteringen å räntan och den kontrakterade, att helt
gå till den långivande parten. De billigare pengarna
åstadkomma icke någon förbättring av fastighetens
ekonomi. Långivaren kommer att få en avsevärd
vinst i form av ränteinkomster utöver vad
dagsräntenoteringen skulle berättiga till. Måhända anser
vederbörande, att denna vinst är välmotiverad med
hänsyn till, att låneräntan än ytterligare skulle kunna
stiga. Men faran härför torde väl icke vara stor, så
hög som räntan för närvarande är.
En väsentlig förbättring ur belåningssynpunkt
skulle åstadkommas om — ev. med statens hjälp —
sådana inteckningslån kunde utsläppas i marknaden,
som från långivarens sida voro bundna, exempelvis
10 år med maximerad räntesats, men från låntagarens
sida uppsägbara till godtycklig tidpunkt eller till vissa
givna tidpunkter under lånetiden. Låntagaren finge
därigenom antingen räntan justerad nedåt efter
dagsläget eller han kunde placera sitt lån på annat håll,
så snart tillfälle bjöds. På så sätt skulle fastigheten
få nytta av räntelägets lättande.. Det vore en sporre
av stora mått, en livgivande injektion, för att få igång
byggnadsproduktionen; en lott dragen på framtiden.
Den som bygger eller köper ett nybyggt hus nöjer sig
till en början med en blygsam ränta på egna kapitalet
och hoppas att längre fram få ersättning för
uppoffringen, nämligen så snart räntorna gå ned. På så
sätt skulle ett visst spekulativt moment komma in
både för den som bygger och den som köper. Detta
spekulativa moment skulle lätta allvaret och olusten
att binda sig för 10 år framåt för lån med dagens
höga ränta.
En jämförelse kan här göras med
Stadshypoteks-kassans 60-åriga amorteringslån, vilka äro bundna
från långivarens sida, men genom konverteringsrätt
gjorts uppsägbara för låntagaren vart 10:de år. Vad
vi här för stunden behöva är 10-årslån, på
motsvarande sätt konvertibla efter visst antal år. Någon
direkt subvention från statens sida behöver det ej bli
fråga om, även om statens medverkan i en eller
annan form kan bli behövlig. Staten har genom diskon-
tot möjlighet att påverka allmänna ränteläget och
förhindra oskälig räntestegring.
I högre grad än andra industrier är
byggnadsproduktionen, på det sätt den hittills bedrivits, beroende
av vad den enskilde företagaren av eget intresse och
på eget initiativ kan utfundera av bärkraftiga
byggnadsprojekt. Det är den stora massan av så arbetande
byggnadsföretagare, som kan få
byggnadsproduktionens hjul att rulla igång och hållas gående.
Jämnas däremot vägen bara ett kort stycke genom
statliga åtgärder, som blott syfta till att få ett visst
kvantum arbetstimmar utfört och ej att förändra
själva grundbetingelserna för att åt
byggnadsproduktionen ge kontinuerlig sysselsättning, så är därmed
ej mycket vunnet.
Möjligheten att i framtiden kunna utvinna
ersättning för i byggnad nedlagda arbetsprestationer gör,
att den byggande i kalkylen icke behöver räkna med
dylika pretentioner, utan att han för tillfället nöjer
sig med blygsam avkastning på sina egna insatta
pengar. Så kan en nybyggnadskalkyl, som till synes
icke inger någon företagarelust, detta till trots bilda
en acceptabel grund för affärens förverkligande. I en
situation som den nuvarande måste detta vara av stor
betydelse.
övriga åtgärder för byggnadsproduktionens främjande.
Man bör vidtaga förenklingar i byggnadsutförandet
genom borttagandet av en massa inredningsdetaljer i
kök och annorstädes, som byggmästarna satt in i
inbördes konkurrens och utan att hyresgästerna bett
därom. Vidare bör man genomföra en teknisk
rationalisering av arbetsutförandet och en standardisering
av hus- och lägenhetstyper jämte inredningar. Införes
en ny låneform enligt ovan framställt förslag samt en
moderat, tillfällig nedprutning å vissa
utslagsgivande ackord — visserligen ej å timlönen — ja — då
vore vi framme vid att alla i byggnadsproduktionen
intresserade droge var sitt strå till stacken för att få
byggnadshjulet att rulla igen. Även Ur
arbetarsyn-punkt skulle säkerligen detta vara lyckligare än en
alltmera stegrad arbetslöshet. En eventuell
ackordssänkning behövde icke förekomma eller utsträckes
tills lägre ränteläge inträtt, utan blott tills tomt- och
rivningspriser stabiliserats vid en mot det nya
ränteläget svarande nivå.
En annan fråga som tränger sig fram i detta
sammanhang är: huru kommer det att gå med
kvarters-saneringen? Då densamma innebär en förbättring i
bostadshygieniskt hänseende, är det också ett
samhällsintresse att den relativt hastiga takt, varmed
saneringen under senaste åren fortskridit, ej minskar
alltför avsevärt, och i varje fall icke avstannar helt.
Vid det låga ränteläget med dess höga markvärden
ha många hus, vars byggnadsvärde ej i tid
nedamor-terats, dock kunnat avyttras för rivning med följande
nybyggnad. Men när nu en räntehöjning inträtt blir
markvärdet lägre igen. Högt upptaxerade och
otillräckligt nedskrivna, som husen oftast äro, kan ägaren
icke sälja dem utan att förlora en stor del av den
förmögenhet, han tror sig äga i huset. Då därjämte
under senaste årens byggnadshögkonjunktur många
av de lättast avyttringsbara objekten redan nedrivits
och nybyggts, är en stagnation att vänta i
sanerings-strävandena. Tilläggas bör att det dock finnes många
objekt, vilka icke tidigare varit saluförda, som nu
14 sept. 1940
403
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
