Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
och stor skala. Det är snarare arten av de använda
kemikalierna, anläggningarnas storlek och
konsumenternas krav på oljans färglöshet, som differerar. I
anslutning till det föregående borde olja från dylika
anläggningar med avdrivare betecknas såsom regenererad.
Återstår då slutligen oljan från de små anläggningarna, som
arbeta med en enkel filtrering eller centrifugering utan
avdrivning. Den borde betecknas renad olja. Yad sägs
om den indelningen?
Då ordet destillation ofta vid beskrivningar över
reningsanläggningar använts på sådant sätt, att
tveksamhet uppstått rörande den använda metodiken, påtalade
jag i mitt föredrag på Avd:s för Automobil- och
motorteknik spilloljemöte vikten av att vi använde korrekta
termer. Med anledning av hr W:s inlägg tillåter jag
mig att ännu en gång göra detta påpekande.
Högaktningsfullt
Rolf Stéenhoff.
Bestämning av temperaturförhållanden med
användning av värmekänsliga färger.
Dipl.-ing. F. Penzig har redogjort för de resultat
man nått med användning av s. k. termofärger för
bestämning av isotermer exempelvis på motorcylindrar,
kolvar, kokplattor, värmeelement osv.
Det förhållandet, att man alltjämt med största
intensitet arbetar på att klarlägga värmefördelningen
under drift hos olika maskiner och maskindelar, torde
till stor del vara att tillskriva den strävan, som
kunnat observeras på ett flertal områden att man för
temperaturutjämningen i stället för att begagna sig av
vatten önskar övergå till luft som medium för
värmets bortledande. Problemet har härigenom avsevärt
komplicerats, ty vattnets höga specifika värme
medgav låga strömningshastigheter hos detta kylmedium.
Strömningshastigheten kunde även variera inom
tämligen vida gränser, utan att därför någon överhettning
behövde befaras och till sist hade man även vattnets
höga ångbildningsvärme som buffert och
varningssignal innan någon större skada skett. Vattnet är ju
också ett inkompressibelt material under det att man
vid luftströmningar måste taga hänsyn till att det är
fråga om en gasblandning osv.
Det har också visat sig att det erbjuder stora
svårigheter att kyla exempelvis en
förbränningsmotorcylinder med luft på ett tillfredsställande sätt, i första
hand emedan det visat sig vara mycket svårt att skaffa
sig en klar bild av de härvid uppträdande
temperaturerna och deras fördelning. Vid vattenkylning räcker
det ju med att förvissa sig om att vattnet når fram
åtminstone till de varmaste ställena och kan cirkulera
fritt. Vid luftkylning måste man i stället lösa det
betydligt svårare problemet att beräkna var kylflänsar
skola anbringas och hur de skola dimensioneras för
att de vid de uppkommande strömningsförhållandena
(som man dessutom ej med säkerhet kan
förutberäkna) skola kunna avge den önskade värmemängden
per tidsenhet till luften. Otvivelaktigt har man
hittills i detta avseende endast trevat sig fram och
utvecklingen av den luftkylda flercylindriga
förbränningsmotorn har därigenom avsevärt fördröjts.
Man har visserligen haft möjlighet att använda sig
av termoelement men denna metod, som ju endast
medger temperaturbestämning på vissa punkter,
mellan vilka man sedan genom en mer eller mindre osäker
interpolation får bestämma isotermernas förlopp ger
osäkra resultat, varför man helst ej vill tillgripa den.
Man har därför tänkt sig möjligheten av att i
stället för en fysisk temperaturmätningsmetod kunna
tillgripa en kemisk sådan. Det gällde sålunda härvid att
söka finna sådana kemiska föreningar, som vid en viss,
bestämd temperatur undergå kemiska reaktioner och
därvid förändra färg. Om det föremål, på vars yta
man önskade studera temperaturfördelningen kunde
beläggas med ett sådant ämne, så finge man utan
något besvär en bild av isotermernas förlopp.
I den hithörande litteraturen ha dylika termofärger
flera gånger omnämnts. De vanligast förekommande
äro dubbelsaltet HgJ2 • AgJ, som vid 45°C övergår från
gult till orange och HgJ2 • CuJ som vid 700 växlar
färg från rött till svart. Båda dessa ämnen återtager
dock vid avkylning sin ursprungliga färg och äro
därigenom i många fall olämpliga.
De fordringar, som böra ställas på en termofärg för
att den skall kunna anses fullt ändamålsenlig äro
1. Färgförändringen skall vara bestående sedan
den en gång ägt rum.
2. Färgförändringen skall vara tydlig och lätt att
observera.
3. Färgförändringen skall ske inom ett litet
temperaturintervall, så att isotermerna bli tydligt
markerade.
Det har ej varit lätt att finna ämnen, som uppfylla
dessa fordringar och ett omfattande forskningsarbete
har på detta område gjorts av I. G. Farbenindustrie vid
deras laboratorium i Oppau. Man har där utarbetat
ett antal termofärger bestående av metallsalter som
vid vissa temperaturer avge vatten, koldioxid eller
ammoniak och därvid förändra färg. Dessa färgers
karakteristika framgår av nedanstående tabell:
Termofärg nr Färgväxling Temperatur vid växlingen °C
1 rosa—blått 30
2 ljusgrönt—blått 60
3 gult—violett i 110
4 T~ purpur—blått 140
5 vitt—grönbrunt 175
6 grönt—mörkbrunt 220
7 gult—rödbrunt 290
8 vitt—ljusbrunt 340
9 violett—vitt 440
2q / ljust rosa—ljusblått 65
\ ljusblått—ljusbrunt 145
ljusgrönt—ljusblått 65
30 ljusblått—olivgrönt 145
( olivgrönt—gråbrunt 220
{brunt—gråbrunt 155
gråbrunt—grönaktigt brunt 230
grönaktigt brunt—rostbrunt 275
Man planerar emellertid ytterligare utvidgning av
denna skala.
Som tabellen utvisar, finnas termofärger, som
förändras icke endast en utan två gånger med
temperaturen. Dessa färger ha visat sig vara mycket använd-
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
