Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Automobil-och Motorteknik
Fig. 18. Bergius-apparaten (schema).
Sumpfoten\
T
Sc/jwere
Ole
føtalysstpr
Leichte
Ole-
Destillation
Yimëièf\
Schireröl\ Benzin
Destillation
Raffination
u.ftedestiH
mel ti! Benzin
J
Sumpfphase Benzinphase Nachbearbeity.
Fig. 19. Hydrering av kol (brunkol) schematisk.
Stenkol
(bituminösa)
85,7 % C
5,5 % H2
8,8 % andra
ämnen
C : H = 15,6 : 1
Brunkol
66,0 % C
4,5 % H2
29,5 % andra
ämnen
C : H = 14,7 : 1
Normalbensin
85,3 % C
14,7 % H2
— % andra
ämnen
C : H = 5,8 : 1
arbetena, sedan Bergius’
förläggare sprängt
studiebolaget, samt Bosch, vars
framgångsrika
katalysatorstudier animerat I. G.
Far-benindustrie att slutföra
arbetena och slutgiltigt
kunnat göra processen
tekniskt-ekonomiskt genomförbar.
Schematiskt visas å fig.
19 hydrering av kol
(stenkol eller brunkol).
I detta sammanhang anknytes till vad som tidigare
endast i förbigående omnämnts om
kvalitetförbättring av högtkokande bergoljeprodukter. Samma
princip och i tillämpliga delar samma teknik kommer
i fråga för såväl de fasta som de flytande bränslenas
hydrering.
Allmänt sagt äro hydreringsprodukterna från
vätskefasen beroende av utgångsmaterialets kemiska
konstitution. De hava alifatisk eller aromatisk
karaktär allteftersom äldre stenkol, tjäror, krackoljor,
bergoljeprodukter av asfaltbas eller väterikare
bergoljeprodukter användas. En viss överensstämmelse
mellan schweloljor och hydreringsoljor ur stenkol,
om produkter med samma ungefärliga kokpunkt
jämföras, förefinnas dock så att hydreringsoljorna äro
svavel- och syrefria.
Också den i gasfasen erhållna bensinen skvallrar
om utgångsmaterialet även om skillnaden ej är så
stor som oljorna av olika material från vätskefasen
uppvisar. Generellt gäller att vätefattigt
utgångsmaterial såsom stenkol eller koksugnstjära lämnar
I allmänhet är en smörjolja eller en dieselolja
värdefullare, ju mera väte oljan innehåller. Bensin är
mindre i behov av raffinering ju mera väte den
innehåller. Men den motoriska egenskapen blir bättre
med relativt mindre vätehalt, som kännetecknar
närvaron av kolväten med annan sammansättning
än paraffinkolväten, nämligen olefiner, diolefiner,
aromater och naftener. Vidare är bekant att bland
paraffinkolvätena äro de med tilltagande
kedjedifferentiering de bästa motorbränslena.
Ganska snart (1869) kommo vetenskapsmännen
på den tanken om det icke skulle vara möjligt att
på ett eller annat sätt till kol eller till från kol
härledda produkter sätta så mycket väte att man skulle
kunna erhålla bergoljeliknande produkter. Denna
process benämnes hydrering; efter tyskt mönster har
man förgäves försökt giva processens tekniska
utformning namnet kolföroljning.
Vätets uppgift under hydreringen är icke blott att
höja vätehalten utan också att med vissa av de andra
i kolmolekylen ingående elementen bilda föreningar
som kunna separeras, t. e. vatten av syre, ammoniak
av kväve samt svavelväte av svavel.
Hydreringen i teknisk utformning är en termisk
spaltning av kolmolekylen (krackning) med
efterföljande vätelagring in statu nascenti till
spaltprodukterna, vilket visat sig gå lättare vid högt tryck 300
atö/460°C och i närvaro av katalysatorer.
På detta område bör särskilt ihågkommas Bergius,
på vars grundläggande laboratoriestudier den
tekniska hydreringen grundade sig, Pier, som återupptog
Fig. 20. Billinghamanläggning (100 000 ton/étr) konverter,
förvärmare och reaktionsugnar.
16 nov. 1940
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
