- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1940. Bergsvetenskap /
19

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bergsv etenskap

stora cirkulerande godsmängder sätter en gräns för
den cirkulerande belastningens storlek, en gräns så
beskaffad, att den då ligger under den motsvarande
gräns, som endast bestämmes av det ur teknisk
synpunkt bästa resultatet.

Ifråga om transporten av godset genom själva
kvarnen har framhållits, att denna skall ske snabbt.
Kvarnen måste därför vara så konstruerad, att den
matar ut godset lika snabbt som det matas in i
kvarnen. Härför finnas ävenledes tillförlitliga och
driftsäkra konstruktioner, framför allt kvarnar med siktar
eller galler och utösningskammare eller
utösnings-plattor etc.

I kvarnar med otillfredsställande
utmatningsanordningar erhållas lätt uppladdningar — "kvarnen blir
full" — redan vid måttliga ökningar av
totalgenom-sättningen, vilket i bästa fall innebär en begränsning
av den cirkulerande belastningens storlek.

Den för den svenska järnmalmsanrikningen
traditionella Gröndalskvarnen är typen för en kvarn med
för den slutna kretsen mindre lämpliga
utmatnings-anordningar.

Yid långt driven förmälning, där förhållandena
dessutom äro sådana, att även den cirkulerande
mel-lanprodukten är tillräckligt finkornig för att helt
kunna hållas i uppslamning under utspolningen ur
kvarnen, kan utmatningen visserligen ske någorlunda
tillfredsställande blott genom lämpligt avpassad
vattentillförsel till kvarnen. Förf. har vid jämförande
försök under dylika förhållanden med såväl en
ut-ösningskvarn som en kvarn med centrumuttag i
Bolidens provanrikningsverk erhållit resultat, som visa,
att den slutna kretsen samt ökningen av den
cirkulerande belastningen medföra i det närmaste samma
förbättringar av kvarnkapaciteten och maleffekten
vid båda kvarntyperna.

Ofta ingå dock i den cirkulerande belastningen
icke obetydliga mängder korn av en sådan
storleksordning, att de icke fullständigt kunna hållas
uppslammade i den ur kvarnen och genom kvarntappen
utspolade godsströmmen. Gröndalskvarnen arbetar

delvis som en sorteringsapparat. En del av det grova
godset stannar kvar i kvarnen. Ju mer vatten som
spolas på för att öka utmatningen, desto tunnare blir
dessutom slammassan, vilket innebär, att allt finare
korn hava möjlighet att undandraga sig
uppslam-ningen. Sorteringen i kvarnen arbetar emellertid
med dålig verkningsgrad, och avsevärda mängder
grovt gods spolas även ut. Återföras nu de utmatade
grova kornen till kvarnen i form av en cirkulerande
belastning, dröjer det ej länge, förrän de grova
kornen i kvarnen ökas i sådan grad, att kvarnen blir full
och slutar mala. I särskilt hög grad kan detta bliva
förhållandet, om — såsom tidigare vanligen varit
fallet vid de svenska anrikningsverken — kvarnen
matas med endast grov- eller mellankrossat gods. De
misslyckade försök, som i några fall gjorts att köra
en Gröndalskvarn i sluten krets med en skrapa, finna
härigenom sin förklaring. Å andra sidan torde
ned-malningen i de flesta fall drivas så, att besvärligheter
av här antydd art icke skulle behöva förekomma.

Om alltså de med den slutna kretsen
sammanhängande transportproblemen — såväl utanför kvarnen
som inom kvarnen — icke erbjuda några egentliga
svårigheter, äro de samtidigt framkomna
separationsproblemen av allvarligare art. Det är kanske delvis
även på grund av att separationsproblemet i samband
med den slutna kretsen i första hand ansetts utgöra ett
siktproblem — i sin tur ännu så länge praktiskt löst
endast vid relativt grova nedmalningar — som
ned-malningen och anrikningen vid de svenska
järnmalmsanrikningsverken fortfarande i stor
utsträckning avviker från de principer som ovan angivits
såsom eftersträvansvärda.

Men de tekniska och ekonomiska hindren vid
användandet även av andra separationsförlopp än
siktning äro onekligen besvärande: å ena sidan kunna
halvkornen vid vissa separationsförlopp icke
tillfredsställande avskiljas, å andra sidan medför
behandlingen av de på grund av cirkuleringen ökade
mängderna såväl ökade separationskostnader som
ökade anläggningskostnader. (Forts.)

Sandstens- och kalkstensom råden som
grundvattentäkter för städer och samhällen.

Ökade fordringar på vattnets kvalitet och år från
år stegrad vattenförbrukning har säkerligen redan
ställt eller kommer att stälia många av våra städer
och samhällen inför svårlösta problem. Huru dessa
problem under den senaste tiden på en del platser
angripits efter nya linjer och lösts genom anskaffning
av berggrundvatten beskrives av bergsingenjör Sven
G. Petersson i en intressant artikel i Svenska
stadsförbundets tidskrift nr 10 förra året.

Ur hygienisk synpunkt och på grund av sin låga
och jämna temperatur har sedan gammalt
grundvatten från grus- och sandavlagringar ansetts vara
överlägset ytvatten, hämtat till exempel från sjöar eller
vattendrag. Ytvattnet måste i regel underkastas
omfattande och kostsamma reningsprocedurer, innan det
levereras till konsumenterna, under det att
grundvattnet ofta kan pumpas direkt ut i ledningsnätet

utan särskild behandling. Då rening av grundvatten
kommer ifråga, avser den i regel borttagande av järn,
mangan, hårdhet eller kolsyra och blir därför
vanligen enklare och mera lättskött än rening av med
organiska ämnen och bakterier förorenat ytvatten.
Sterilisering av grundvatten kan stundom undvaras
och blir, där den påkallas, enklare än sterilisering av
ytvatten, som alltid erfordras. Där grundvatten
sålunda förefunnits i tillräcklig mängd, ha de större
vattenförbrukarna såsom städer och samhällen därför
i första hand sökt utnyttja sådana vattentäkter, även
om dessa legat på betydande avstånd från
förbruk-ningsplatserna.

Grundvatten från grusåsar erhålla bl. a. Gävle,
Södertälje, Uppsala och Västerås till sina vattenverk.
Malmö och Lund jämte en del samhällen i sydvästra
Skåne pumpa upp stora grundvattenkvantiteter från

19

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 15:38:03 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1940b/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free