Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
hjälp av en motor. Av figuren framgår, att olika
långa exponeringstider och därmed stegvis olika
svärtning erhålles.
En faktor av stor betydelse utgör den s. k.
av-gnistningseffekten och den därur härledda, s. k.
för-avgnistningen. Avgnistningseffekten innefattar alla
ljusförändringar i ljusfördelningen i ett provspektrum
per tidsenhet. Denna ljusförändring i spektrum
påvisar att förändringar måste ske i elektrodytorna
eller i gnistbanan.
Avgnistningseffekten är i huvudsak beroende av
den elektriska urladdningen med vilken spektrum
emitteras. Komponenternas atomantal och inbördes
påverkan måste likaledes beaktas vid studium av
emissionsförloppet för en viss legering. Dessa tre på
avgnistningen inverkande faktorer kunna ej på ett
enkelt sätt särskiljas från varandra.
Ger därför en väld emissionsart (angiven genom
beloppen av kapacitet, självinduktion och sekundär
spänning) lämpliga svärtningar åt analyslinjerna och
samtidigt god variation för ändring i ämnenas
koncentration, bör en avgnistningskurva över legeringen
ifråga ge en slutgiltig kontroll på att emissionsarten
är den lämpliga även med hänsyn till
komponenternas inbördes påverkan i emissionsförloppet.
Ur dessa avgnistningskurvor erhålles även
kännedom om den s. k. föravgnistningen.
"Föravgnistning-en" betecknar den tidsperiod efter gnistans
igångsättande under vilken ljusförändringarna i
provspektrum äro så stora att en exponering är olämplig. Efter
denna föravgnistning inträder som regel en
tidsperiod av mycket små ljusförändringar, under vilken
exponeringen bör ske.
Tillsatsmetoll
1,2
17
24
36
48
60 llsek/mnl
Fig. 7. Kurvorna visa hur intensiteten hos
linjerna: Fe 2755 A. B., Mg 2779 A. E.,
Cu 2824 A. B. och Si 2881 A. E. ändras
med den tid/area som avgnistningen ]
54 sek/mm
Fig. 8. Kurvorna visa att
intensitetsändringen hos linjen: Sn 3175 A. B. är olika för olika
Sn-halter.
Vid upptagandet av dylika avgnistningskurvor
måste beaktas, att intensitetsändringen är beroende
inte endast av tiden utan även av elektrodareans
storlek. Intensitetsändringen bör därför räknas på tid
per ytenhet, exempelvis sek./mm2. Uppmätta
intensitetsförhållanden (Sa-värden) avsättas i kurvan på
ordinatan och på abskissan avsättes tid per ytenhet.
Fig. 7 åskådliggör huru linjeintensiteten hos några
legeringsämnen i en aluminiumlegering ändras med
tid/area. Vid gnistans igångsättande erhålles stark
n
il
ra
C536
-1
Wi,
Fig. 9. Rund elektrod med Fig. 10. Gjutprov med två
rektangulär avgnistnings- elektroder,
yta, filad i s. k. takform.
intensitet som sedan hastigt avtager, för att därpå
stiga till ett relativt konstant belopp efter ca 42
sek./mm2. Ur denna kurva erhålles npplysning om
efter vilken tid samtliga komponenter uppvisa så små
förändringar i intensiteten, att en exponering med
fördel kan ske. Anmärkas bör dock, att för mindre
noggrann analys, då endast särskiljande av olika
legeringar åsyftas, exponeringen kan göras under den
tidsperiod, då förloppet av intensitetsändringen
endast är likartat, såsom i detta fall mellan 10—15
sek./mm2.
Fig. 8 visar hurusom intensitetsändringarna äro
beroende av koncentrationen. Kurvan upptager tre
tennbronser med olika Sn-halter. Dessa kurvor visa,
att om provets Sn-halt kan antagas ligga över 1 %
så kan exponering ske redan efter ca 20 sek./mm2
mot först efter ca 27 sek./mm2 för halter under 1 %,
Avgnistningskurvorna måste tillmätas allra största
betydelse, då de utgöra ett relativt enkelt medel till
att studera iörloppet av emissionen och inget
analysschema kan utarbetas för en legering utan att sådana
kurvor upptagits.
Elektrodernas utförande är av en viss betydelse för
analysresultatet. Det räcker inte endast med att
elektrodformen hålles lika för de jämförande proven.
Genom serieförsök bör utrönas vilken elektrodform
som är den lämpligaste och som har det största
användningsområdet. Varje spektrallaboratorium
utarbetar efter hand en för sitt vidkommande lämplig
elektrodform. Här redogöres endast för den form av
fasta elektroder som befunnits lämplig vid
härvarande spektrallaboratorium.
Själva elektrodytan göres rektangulär.
Elektroderna filas i s. k. takform (fig. 9). Gjuteriprover
tagas i en kokill, som ger ett prov av utseendet enl.
fig. 10. Elektroderna få en längd av ca 30 mm och
5 mm diam. Denna form har vid undersökning visat
sig ge synnerligen segringsfria prover, varför en
rektangulär elektrodyta kan användas utan att
missvisande analysresultat behöver befaras. Injusteringen
av elektroderna i den optiska axeln är lätt utförbar
med denna form. Rektangulära elektrodytor medföra
även den fördelen, att prover ur färdigmaterial lätt
14 sept. 1940
69
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
