Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
tydligt större ekonomiska förluster kunna uppstå
genom oordning vid hanteringen av lättmetaller än vid
s. k. tunga metaller.
Ett kapitel är ägnat åt behandlingen av metallavfall
med känd eller okänd sammansättning och man får
åter en välbehövlig uppmaning att hålla isär olika
legeringar. Ett bra diagram åskådliggör vad som kan
blandas utan att metallen blir fördärvad och vad som
är förkastligt att smälta ihop.
Ett kvalitativt kemiskt provningsförfarande för att
genom färgverkan av olika kemiska lösningar på
metaller särskilja olika standardlegeringar är rätt
utförligt beskrivet men torde väl dock helst böra
utföras av en laboratorievan person. Med en dylik
tillgänglig borde man dock hellre använda sig av direkta
kemiska bestämningar. Man saknar totalt några
upplysningar om sådana analysmetoder och inte heller är
någonting nämnt om de spektralanalytiska
förfaranden, som, låt vara att de fordra dyrbara
apparatutrustningar, dock äro praktiskt taget oumbärliga vid
större lättmetallindustrier.
Smältningen av legeringar är utförligt behandlad
och börjar med en översikt av olika ugnstyper och
deras för- och nackdelar. En utförligare beskrivning
hade varit väl på sin plats, så att låttmetallgjutarens
kunskaper om ugnsinfodringar och värmeisolering
hade fått en troligen välbehövlig utökning.
Själva smältprocessen med därtill hörande problem
om avbränna, temperaturer och gaser m. m. är
förträffligt beskriven och där finnes åtskilligt att lära.
Speciellt är kapitlet om olika slags flussmedel och
deras inverkan mycket klart och utförligt behandlat
och läsvärt även för den, som är expert på området.
Provning av gashalt i smältan och temperaturmätning
äro beskrivna enligt i praktiken i allmänhet kända
förfaranden.
Legeringarnas olika gjutbarhet framställes genom
en kort beskrivning av lättflutenhet,
stelningskrymp-ning, varmhållfasthet och krympning i fast tillstånd.
Däremot är intet nämnt om segringar av i
legeringarna ingående beståndsdelar, vilket hade varit väl på
sin plats i detta kapitel.
För sammansättningen äv gjutsand redogöres enligt
tyska normer och sandens behandling är beskriven
med en del praktiska vinkar. Utformning och
placering av ingöt och stigare illustreras med en del
förträffliga teckningar och fotografier, vilka klargöra
aluminiumlegeringarnas speciella gjutegenskaper i
synnerhet för den, som förut sysslat med gjutning av
s. k. "tunga metaller".
Framställningen av kokillgjutna föremål är så
utförligt beskriven och illustrerad, att man nästan anar,
att författaren befinner sig på sin mammas gata.
Såväl kokillmaterial som kokillens utformning för ett
flertal olika handelsartiklar är ingående klarlagd och
man får en god blick för den starka utveckling, som
ägt rum på detta område under de senare åren.
Gjutgodsets putsning och övriga ytbehandling
innehåller endast de mest elementära fakta om sågning,
slipning, sandblästring och polering samt några ord
om eloxeringens fördelar.
Ifråga om svetsning märker man en
rekommendation av vissa slags svetsstavar för vissa legeringar och
därjämte är gassvetsningen utförligt beskriven,
medan den elektriska svetsningen endast är ytligt
nämnd. Lättmetallernas värmebehandling och ugnar
härför är tyvärr mycket kortfattad trots den stora
betydelsen, som detta kapitel har. Mot slutet av boken
finnes ett kortare kapitel om gjutning av provstavar.
Denna beskrivning borde ha ingått som en utökning
av kapitlet om gjutning, då det är samma faktorer,
som bestämma såväl gjutgodsets som provstavens
egenskaper.
Boken avslutas med en mindre tabell över en del
lättmetallegeringars sammansättning och egenskaper
i gjutet tillstånd.
Författaren har genom denna bok givit fackmännen
tillgång till en redig och klar framställning om
gjutgods av lättmetall. Vissa kapitel äro alldeles
förträffligt skrivna, medan andra äro väl så kortfattade. Man
skulle önska, att de bleve utökade i en följande
upplaga, så att den nu ca 150 sidor tjocka boken komme
att innehålla ungefär det dubbla antalet sidor.
P. L.
Notiser
Industriella diamanter. Enligt en redogörelse i
Mineral Trade Notes, häfte 2, 1939, sid. 13—15
klas-serades endast Yi av de under 19 38 utvunna
diamanterna som ädelstenar, under det att resten erhöll
användning inom industrien. Beroende på den stora
hårdheten har diamanten ännu ej distanseråts av
något annat ämne som skärverktyg. Under många år
var den svarta brasilianska diamanten eller
carbo-nadon den ledande diamanten vad beträffar
diamantborrkronor samt för slipning och skärning. De
senaste åren har emellertid carbonadon till stor del
ersatts av diamanter av ädel typ, vilka ej visat sig
lämpliga till smycken och ornamentarbeten. Vad
beträffar diamantkostnaden för
diamantborrningsmaski-nerna har denna med dessa diamanter enligt uppgift
nedbringats med ca 50 :%. År 1929 utgjorde t. e. i
Kanada vid diamantborrningar carbonados 42,5 % av
använda diamanter men 1935 endast 4,5 ’%.
Under senaste tiden har man börjat använda allt
mindre och mindre diamanter och även diamantpulver.
Vissa diamantborrkronor framställas nu på så sätt,
att 20 % diamantpulver eller mycket små diamanter
sättas till den pulvriserade metallen och blandningen
sintras sedan till en fast massa. I Kanada har
diamantborrningen under senare år använts som
borrningsmetod i själva gruvbrytningen och ej blott för
undersökningsarbeten, vilket var fallet tidigare.
Verktyg med diamant som skärande eller slipande
egg användes för uppslipning och formgivning av vissa
slipskivor samt för slipning av vissa hårda detaljer på
bil- och flygmotorer och till andra liknande ändamål.
Den växande användningen av mycket hårda
legeringar sådana som t. e. volframkarbider, har snarare
resulterat i en ökad förbrukning av diamanter, enär
dessa legeringar endast kunna bearbetas med diamant,
trots att volframkarbiderna i stor utsträckning ersatt
diamanterna, som tidigare varit enda tekniska
möjligheten på detta område. Redan år 19 33 infördes i
Europa och 193 4 i Förenta staterna slipskivor, i vilka
små borts eller diamantpulver inbäddats i volfram
eller någon annan metall. De slipa mycket raskare
än tidigare slipskivor och räcka längre.
Industriella diamanter användas även till
glasskärning samt till skivor för tråddragning. Diamantpulver
användes i stor utsträckning i skivor och verktyg, där
pulvret sintrats ihop med någon metall eller
metalllegering. Största användningen har emellertid
diamantpulvret vid sågning och polering av ädla
diamanter samt andra ädelstenar. Diamantpulvret spelar stor
roll vid färdigställandet av lager till
precisionsinstrument och för slipning och polering av verktyg av
vol-framkarbid.
Konsumtionen av industriella diamanter har mer än
fördubblats under de senaste fyra åren beroende på
nya sätt för deras användning.
14 sept. 1940
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
