Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
ingenjörer, som arbetat på detta problem vill jag
nämna en av akademiens ledamöter överingenjör
Edvin Fornander, som varit en av järnsvampens
pioniärer i vårt land.
Att man vid Höganäsprocessen använder den rikaste
och renaste malm, som överhuvud taget står till
förfogande på världsmarknaden — den höganrikade
Gällivaresligen — innebär den givna fördelen, att man
vid den efterföljande smältningen får relativt små
slaggmängder. Det är kanske ännu en öppen fråga,
men jag skulle hålla för troligt, att en övergång till
. en järnsvampsframställning knappast kan motiveras,
om man ej har mycket rika och rena malmer till
förfogande, och som bekant är Sverige det kanske
bäst lottade landet i detta avseende. Vid det verk,
som använder Wibergs metod, användes även en ur
höganrikad slig framställd sinter som utgångsmateral,
vilken efter reduktionen direkt nedsmältes till stål i en
elektrisk ljusbågsugn. I motsats till Höganässvampen
har Wibergs svamp en relativt hög kolhalt, ca 1%,
som vid nedsmältningen kommer till nytta för
reduktion av i svampen resterande små järnoxidmängder.
I de stora järnproducerande länderna, där
järnverken ligga invid kolfälten, och där fattiga malmer
huvudsakligen stå till förfogande, förefaller det
otroligt, att man kommer att släppa den nuvarande
grundidén: vägen över tackjärnet. Vad man främst skulle
kunna vinna genom en direkt
järnframställningsmetod, är en minskning av bränsleåtgången för
järnframställningen i sin helhet. Vid de kontinentala
järnverken, som bygga på stenkol som bränsle, har man
numera genomfört ett mycket rationellt
tillvaratagande av kalorierna. Tackjärnet överföres i flytande
form till stålugnarna, och den gas, som bildas vid
stenkolens koksning, utnyttjas i blandning med den
fattigare masugnsgasen som bränsle för martinugnar
och valsverk. I vissa järnverk kan man med fog
säga, att masugnarna rent av arbeta som
gasgeneratorer för alstrande av gas för verkets övriga
värmebehov. Då man i stora verk även har lättare att
tillvarataga avgasvärme för ång- och kraftalstring kan
den sammanlagda bränsleåtgången för slutprodukten
drivas ned till ett minimum.
Helt annorlunda ligga förhållandena i vårt land,
där vi som bekant endast ha mycket små tillgångar
av fossila bränslen. Svensk järnhantering har
därför sedan gammalt byggts upp på skogen som
bränsleleverantör, och det torde vara alla bekant, hur
mycket dyrare även under normala tider veden och
träkolet är än stenkol och koks. När det gäller
framställning av kvalitetstackjärn måste vi alltjämt bygga
på träkolet som reduktionsmedel, framför allt på
grund av detta bränsles stora renhet från farliga
föroreningar. Av samma orsak ingår även ved i stor
utsträckning som bränsle vid våra sura martinugnar,
där kvalitetsstål tillverkas, men vid alla
valsverksugnar, vid masugnar, som tillverka tackjärn för
vidare bearbetning till handelsjärn, och i de basiska
martinugnarna användes under normala tider
uteslutande koks och stenkol som bränsle. Många av våra
handelsjärnverk äro ej endast beroende av utländskt
bränsle utan tvingas även under normala tider av
ekonomiska skäl att i stor utsträckning grunda sin
tillverkning på importerat kokstackjärn och importerat
skrot. Vi ha varit väl medvetna om att detta
beroende av utlandet för våra järnverk varit en svag-
het och en fara, och detta bekräftas i dessa dagar i
allt högre grad. När det gäller de små
kvalitetsverken är det även en nackdel att det ej är möjligt att
genomföra en så rationell utnyttning av bränslet som
i de stora kontinentala järnverken. Det är mycket
naturligt, att man i vårt land försökt utnyttja den
elektriska energien som värmekälla i järnverken, och
elektrostålmetoderna liksom ugnar för stålets
värmebehandling ha även fått en alltmera vidsträckt
användning hos oss.
Genom införandet av den elektriska masugnen vid
flera av våra järnverk uppnådde man även en
avsevärd träkolsbesparing, men genom det målmedvetna
arbete, som nedlagts på förbättring av den vanliga
träkolsmasugnens ekonomi, har den elektriska
masugnens konkurrenskraft numera uteslutande blivit en
kraftprisfråga, I Mellansverige ä.r det nu endast på
ett fåtal ställen, som tillräckligt billig elektrisk kraft
står till förfogande i sådana kvantiteter, att elektrisk
masugnsdrift kan ifrågakomma, ens för tillverkning
av kvalitetstackjärn. Vid de verk, som driva
elektriska masugnar, användes i stor utsträckning billig
säsongkraft, och masugnarna arbeta som ett slags
ackumulatorer för kraft, som eljest skulle gå förlorad,
eller som belastningsutjämnare.
Den svenska elektriska masugnen — Elektrometalls
typ — som konstruerats av Lindblad, Grönwall och
Stålhane, har den begränsningen, att den ej kan
användas för koks som bränsle. Svårigheter föreligga
även att använda denna masugnstyp i stora enheter.
Ett stort framsteg i båda dessa avseenden har
uppnåtts genom den konstruktion, som utarbetats vid
Christiania Spigerverk i Oslo av de norska
konstruktörerna Tysland och Hole. Två tackjärnsugnar av
denna typ ha under de senaste åren byggts i Sverige,
nämligen i Domnarvet och Hofors. Såväl kraft- som
kolåtgången ligger emellertid något gynnsammare för
den svenska elektriska masugnen.
Den relativt höga bränsle- och kraftåtgången i de
elektriska masugnarna borde stimulera till ett
energiskt arbete för deras förbättring. Ett intressant
uppslag i denna riktning har nyligen framlagts av
Wiberg, som föreslår en kombination av sin
järnsvamps-process med en elektrisk smältugn, från vilken man
antingen kan erhålla tackjärn eller möjligen stål
direkt. Malmen skulle först reduceras enligt Wibergs
princip, men processen skulle endast drivas till en
halvreducerad eller något mer än halvreducerad
produkt. Härigenom vinnes, att produktionen kan ökas
och kraft- och kolåtgången för denna del av
processen väsentligt minskas. Den halvreducerade
produkten skulle sedan smältas med kol i elektrisk ugn, och
koltillsatsen skulle avvägas så att- antingen tackjärn
eller möjligen stål direkt kunde framställas. Den vid
smältningen och färdigreduceringen i den elektriska
ugnen bildade gasen skulle införas i karburatorn till
järnsvampsugnen och där utnyttjas fullständigt för
den förberedande reduktionen. Wiberg har räknat
igenom denna process och kommit till att tackjärn
eller stål skulle kunna framställas med en
bränsleåtgång av sammanlagt 250 kg koks/ton, motsvarande
ca 17 hl träkol, och en kraftåtgång av 1 500 kWh.
Förberedande försök med metoden äro redan under
utförande vid Christiania Spigerverk i Oslo.
För att ge en klarare bild av skillnaden mellan
vanliga masugnar, elektriska tackjärnsugnar, en järn-
9 nov. 1940
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
