Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
REDAKTÖR: ERNST J. A. ROTHELIUS
HÄFTE 12 UTGIVEN AV SVE N SKA »TE KN O LO G Fö R E NIN G E N 14 DEC. 1940
INNEHÅLL: Något om vals- och smidbara aluminiumlegeringar, av bergsingenjör Ingemar Follin. •—
Notiser. — Litteratur. -—• Föreningsmeddelanden.
Något om vals- och smidbara aluminiumlegeringar.
Av bergsingenjör INGEMAR FOLLIN, Finspong.
(Forts. fr. sid. 88.)
Al—Cu—Mg.
Genom olika koppar- och magnesiumhalt samt
genom tillsats av kisel och mangan upp till 0,8 % kunna
hållfasthetsegenskaperna varieras, så att brottgränser
mellan 25 och 43,i5 kg/mm2 kunna erhållas på härdat
och normalt åldrat material.
Legeringar hörande till denna typ äro de äldsta
kända, härdbara aluminiumlegeringarna och torde
fortfarande vara de mest använda. I allmänhet
levereras de som halvfabrikat i härdat skick. Som
nitmaterial har en legering med sammansättningen
2,5 % Cu och 0,i5 % Mg vunnit den största
spridningen, emedan den kan nitas i härdat och åldrat
tillstånd. Nit i legeringar med högre Cu-Mg-halt
måste nitas inom några timmar efter härdningen,
vilket betydligt komplicerat nitningsarbetet.
Legeringar med denna låga Cu-halt hava även god
korrosionsbeständighet, vilket även talar till deras förmån.
Bearbetningen med skärande vërktyg låter sig lätt
utföras på legeringar av denna typ, varför materialet
i härdat tillstånd ofta kommer till användning vid
bearbetning i automatmaskiner.
Al—Mg—Si.
Denna legering har den stora fördelen framför
tidigare nämnda att den har synnerligen god förlängning
vid låg hårdhet efter härdningen och först efter en
varmåldring till ca 160°C temperatur uppnår sin
högsta hållfasthet. Den kan sålunda från
halvfabrikat-tillverkaren levereras härdad och därefter givas
önskad form genom pressning eller bockning. Den
färdiga detaljen kan sedan utan risk för att ändras
uppvärmas till ovan angivna låga temperatur,
varigenom detaljen uppnår den önskade hårdheten.
Då legeringen dessutom har god
korrosionsbeständighet är den ytterst värdefull.
Al—Cu.
Denna legering måste liksom den tidigare nämnda
Al—Mg—Si varmåldras för att uppnå sin fulla
hållfasthet. I glödgat tillstånd har den emellertid en
lägre förlängning än Al—Mg—Si, och dessutom är
dess hållfasthet sämre, varför den icke torde kunna
stå sig i konkurrensen.
Al—Zn—Mg—Cu.
På senare år hava ett flertal legeringar med Zn som
huvudbeståndsdel framställts. Den viktigaste torde
dock vara den i ovanstående tabell angivna.
Utländsk litteratur angiver stora viktsbesparingar
genom användandet av denna legering. Tidigare har
man emellertid icke känt till huru legeringen bör
behandlas för att den skall uppnå sina maximala
hållfasthetsegenskaper. Nu hava emellertid genom stort
forskningsarbete metoder framkommit, med vilka man
tror sig kunna bemästra detta materials egenskaper,
och då som av tabellens siffror framgår hållfastheter
kunna uppnås, som överträffa övriga legeringars,
sättas stora förhoppningar till just denna legeringstyp.
Ytbehandling.
I det föregående har talats om de olika
legeringarnas bättre eller sämre korrosionsbeständighet, och
därav har framgått, att ju renare aluminium är desto
bättre är den i regel i detta avseende. Dessa bättre
korrosionsegenskaper bero därpå, att ju renare
aluminium är desto lättare oxideras den av luftens syre,
varigenom ett tätt och motståndskraftigt oxidskikt
bildas, vars tjocklek uppskattas till omkring 0,0002
mm. Vid eventuell åverkan nybildas detta
omedelbart.
För ökning av en aluminiumlegerings korrosions
-beständighet finnas följande metoder: plätering,
kemisk och anodisk oxidation samt lackering.
Plätering.
Enligt ovan ökas korrosionsbeständigheten med
ytskiktets renhet. Man har därför utarbetat en metod,
varigenom en legering beklädes med renaluminium
eller en motståndskraftigare legering än
kärnmate-rialet, och härigenom hava hög hållfasthet och goda
korrosionsegenskaper kunnat kombineras.
Samtliga legeringar kunna tillverkas i detta skick
som plåt, tråd, nit och enklare profiler. Ytskiktet
utföres i allmänhet med en tjocklek av 5 % av
kärn-materialet. Som pläteringsmaterial kommer för det
mesta renaluminium av hög renhetsgrad till
användning. Genom plätering med renaluminium sjunker
givetvis hållfastheten för exempelvis plåten i dess
helhet något, och om hållfastheten absolut måste läg-
14 dec. 1940
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
