Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
t. e. vid frånslag av belastning samt på de friska
faserna vid bestående jordfel, äro i normala nät
ofarliga för isolationen. För de i denna artikel aktuella
frågorna ha de intresse endast i ett
bestämt’sammanhang: man måste räkna med såsom en relativt
sannolik möjlighet att det uppstår jordfel på nätet i.
samband med atmosfäriska överspänningar och att
alltså vid jordfel en eller flera avledare i de friska
faserna kunna fungera. Om då spänningen på de
friska faserna överstiger avledarnas släckspänning
kan släckgnistgapet ej bryta den driftfrekventa följ
-strömmen och avledaren förstöres. Å andra sidan
måste man ha klart för sig att den stationära
spänningen på frisk fas vid jordfel kan bli rätt mycket
högre än nätets huvudspänning, nämligen om clet är
fråga om ett icke direktjordat nät utan
petersen-spolar eller med underskott på petersenspoleeffekt.
Man måste därför välja avledarnas släckspänning
betryggande högre än huvudspänningen, varvid en
marginal på 20 % åtminstone vid högre
driftspänningar är att betrakta som ett minimivärde. Både
svenska och amerikanska2 erfarenheter visa, att en
för låg släckspänning straffar sig i form av förstörelse
av avledare. Minimivärdet på släckspännmgen
innebär emellertid samtidigt en begränsning av den
skyddsnivå man kan komma ner till hos avledarna.
En annan grupp av överspänningar äro de
medel-eller högfrekventa insvängningsspänningar, som
uppstå dels vid kopplingar, dels vid inträdande
jordfel. Speciellt är det vid bortkoppling av tomgående
anläggningsdelar, både transformatorer och ledningar,
och vid användning av brytare för de högsta
driftspänningarna, som man kunnat konstatera så höga
överspänningar, att anläggningens
isolationshållfast-het överskridits. Spänningar till jord på mer än 3
gånger huvudspänningen ha enligt litteraturen
konstaterats,3 men i regel kan man nog räkna med att värdet
2 à 2,5 gånger huvudspäniiingen inte överskrides.
Även kopplingsöverspänningarna är ett
begränsningsmoment vid valet av avledare. Man anser det
nämligen — av orsaker, som liär icke närmare skola
beröras — inte tillåtligt att avledarna fungera för detta
slags överspänningar. Deras tändspänning måste
därför väljas högre än de högsta väntade
kopplingsöverspänningarna, vilket innebär motsvarande
begränsning av den möjliga skyddsnivån.
De atmosfäriska överspänningarna äro dels
inducerade överspänningar och dels direkta nedslag. De
inducerade överspänningarna anses kunna uppnå
amplituder av 200 à 300 kV. Man kan räkna med
att de äro praktiskt taget ofarliga för moderna
anläggningar med en driftspänning av över 55 kV.
Vid alla driftspänningar återstår däremot att taga
hänsyn till överspänningar genom direkta nedslag.
Man bör icke helt bortse från möjligheten av direkt
nedslag i stationen; bl. a. med hänsyn till denna
möjlighet bör avledaren tåla största möjliga
blixtström-styrka. Ansträngningarna måste emellertid i regel
inskränkas till att förhindra stationsfel genom sådana
överspänningar, som komma in från luftledningarna
efter nedslag i dessa, Härvid kan man räkna med
hjälp av den amplitudbegränsiiing och den dämpning
av frontbrantheten, som åstadkommes genom överslag
över ledningsisolationen samt genom korona, speciellt
2 Litteraturhänvisning i slutet av uppsatsen.
om nedslagen hållas på avstånd från stationen genom
jordlineskydd närmast densamma.
2. Måttstock på isolationshållfastheten.
Den dominerande synpunkten på
isolationsstandar-den är sålunda hänsynen till de atmosfäriska
överspänningarna, dvs. överspänningar av impulsform.
Av de bedömningsgrunder för isolationen, som
använts och användas i olika normer och föreskrifter,
nämligen
driftfrekvent provspänning,
minimiavstånd eller
impulsprovspänning
förefaller det därför riktigast att som primärt mått
välja impulshållfastheten. Av flera skäl är det inte
lämpligt att stanna vid att enbart fixera fordringarna
på impulshållfasthet, utan de måste kompletteras och
kontrolleras genom föreskrifter om driftfrekventa
prov. Samordnandet av fordringarna på driftfrekvent
hållfasthet och impulshållfasthet bör då emellertid ske
så att fordringarna på impulshållfastheten bli det
primära, medan fordringarna på 50 p/s hållfasthet
anpassas efter impulsfordringarna.
3. Olika tillämpade riktlinjer för
isolationskoordina-tionen.
När det alltså nu gäller att fastlägga en nivå för
ställverkets isolation mot impulspåkänningar, har
man i motsats till tidigare en åtminstone relativt fast
punkt att gå ut ifrån, nämligen
överspänningsavle-darnas skyddsnivå. Den första isolationsregeln blir
då, att all isolation i stationen skall ligga högre än
denna nivå. Det råder m. a. o. en
isolationskoordina-tion i två steg: ett skyddssteg (avledaren) och ett
högre steg (ställverket).
Beträffande den ytterligare utvecklingen av
isola-tionskoordinationen äro åsikter och praxis rätt
varierande. Enighet synes dock i allmänhet råda om
att någon ytterligare koordination bör finnas. Om
nämligen avledaren skulle mankera eller vara
bortkopplad eller om stationen inte alls utrustats med
avledare, bör man genom koordination ha tillsett, att
överslaget inträffar på den plats i ställverket, där det
gör minst skada, eller i varje fall icke kan inträffa på
det ställe, där det gör mest skada.
a. Koordinationen mellan ytter- ocli
innerisolation.
Innan vi gå närmare in på de olika metoder, som
tillämpas för en sådan koordination, bör det göras
klart vad man mera exakt skall mena med
koordination av impulshållfastheten, när det gäller att
koordinera material med så olika egenskaper i
överspänningshänseende som transformatorisolation, avledare,
genomföringar, isolatorer, gnistgap etc.
Isolationsegenskaperna bruka karakteriseras genom
s k. tidkurvor. För innebörden och konstruktionen
av dessa kurvor har flera gånger tidigare redogjorts
i dessa spalter,4 varför den här förutsattes bekant.
I fig. 1 visas några schematiska tidkurvor för olika
typer av isolation. Man ser på kurvorna, att
koordinationen mellan transformatorlindning och
genomföring — eller gnistgap — är ett helt annat problem
än koordinationen mellan transformatorlindning ocli
avledare, detta på grund av tidkurvornas olika form.
Fastän exempelvis genomföringen vid impulsprov med
74
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
