Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
KEMI
REDAKTÖR: FRITHIOF H. STENHAGEN
HÄFTE 3 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 9 MARS 1940
INNEHÅLL: Eloxerat aluminium och dess användning, av ingenjörerna D. Nichelsen och V. Oskarson. —
Svårigheter vid uppslutning av ved enligt sulfitcellulosametoden, av fil. dr Holger Erdtman. — Notiser. —
Litteratur. — Föreningsmeddelanden.
Eloxerat aluminium och dess användning.
Av ingeniörerna D. NICHELSEN, Oslo, och V. OSKARSON, Stockholm.
Aluminium och dess legeringar ha fått en starkt
ökad användning under de senaste årtiondena.
Sålunda var världsförbrukningen år 1939, som
uppgick till ca 670 000 ton, 100 gånger större än år 1900,
under det att förbrukningen av zink och koppar
endast tredubblats under nämnda tidsperiod. Vad
Sverige beträffar kan framhållas, att landets
konsumtion år 1921 endast var 300 ton, under det att vi för
närvarande förbruka över 6 000 ton.
Orsaken till denna starka ökning av
aluminiumför-brukningen på bekostnad av de andra metallerna är
den rikliga tillgången på råmaterial för
aluminiumframställningen, metallens låga specifika vikt samt
dess fördelaktiga fysikaliska, kemiska och
fysiologiska egenskaper såväl för den rena metallen som för
dess legeringar med små mängder av andra metaller.
Jämsides med de lätta metallernas inträngande på
ständigt nya områden följer kravet på ett effektivt
ytskydd under förhållanden, där oskyddat aluminium
icke uppvisar tillfredsställande resultat.
Ingen metall är nämligen fullkomlig för alla
ändamål. Sålunda måste de tunga metallerna målas eller
lackeras eller ännu bättre förnicklas, förkromas,
förtennas, kadmieras osv. Man tillgriper helt naturligt
ytbehandling för att öka korrosionsbeständigheten
eller för att förhöja metallens utseende.
Liknande skyddsmetoder tillämpas även för
aluminium och dess legeringar i stor utsträckning. Vi
skola emellertid icke nu stanna vid dessa metoder
utan endast närmare beröra den skyddsmetod, som
går ut på en ytterligare förstärkning av den
naturliga oxidhinnan, som normalt omgiver allt aluminium
— detta med hänsyn till det faktum, att denna metod
är synnerligen typisk och endast användes för
lättmetaller.
Den utpräglade beständighet mot atmosfärens
inverkan samt mot en del kemikalier, som utmärker
t. o. m. oskyddat aluminium, härleder sig från den
naturliga oxidhinnan, i det att metallen elektrolytiskt
är oädel. Detta ytskikt kan isoleras och dess
tjocklek har fastställts till ca 0,01 ß vid vanlig temperatur.
En dylik tunn hinna skadas givetvis lätt, men den
nybildas omedelbart vid närvaro av syre. Denna ringa
tjocklek är omkring 10 gånger så stor som den
skyddshinna, som gör att rostfritt stål har så
förträffliga korrosionsegenskaper.
För uppnående av ytterligare skydd var det en
närliggande tanke att på konstgjord väg förstärka
denna oxidhinna genom elektrolytisk behandling med
lämpliga elektrolyter. Ända sedan 1857 har man känt
till, att en aluminium-anod placerad i en
elektrolytisk cell med svavelsyra som elektrolyt och med
tillkopplad likström förses med en oxidhinna, som
praktiskt taget hindrar strömmens genomträngande.
Är aluminium däremot katod i cellen, flyter
strömmen obehindrat.
Ingen kom emellertid på den idén att tillgodogöra
sig det anodiskt bildade oxidskiktet som
korrosionsskydd, förrän engelsmannen Mott år 1904 första
gången profeterade om den anodiska oxidationens
industriella användning i sitt arbete "The corrosion
of aluminium and its prevention". Emellertid skulle
det dröja omkring 20 år, innan praktiskt
användbara förfaringssätt förelågo. Är 1923 patenterade
engelsmännen Bengough och Stuart sin process för
anodisk oxidation under användande av kromsyra
som elektrolyt, och år 1927 kom Gower och 0’Brians
svavelsyremetod — "Alumilite"-metoden — liksom
Vereinigte Aluminiumwerke i slutet av 1920-talet
utarbetade sin oxalsyremetod.
Så småningom framkommo så många patent på
detta område, att patentsituationen hindrade
utvecklingen och utbytet av ömsesidiga erfarenheter. Under
åren 1934 till 1936 kom en sammanslutning till stånd
först, mellan de intresserade tyska verken, nämligen
Vereinigte Aluminiumwerke, Siemens & Halske och
Langbein Pfannhauserwerke. Därefter anslöt sig
även firman Schering-Kahlbaum, och
överenskommelser träffades med den amerikanska alumilitegruppen
och den engelska Bengoughgruppen. Således har en
internationell sammanslutning bildats på detta
område, vilken förfogar över de betydelsefullaste
patenten.
Först sedan denna sammanslutning kommit till
stånd, blev det fart i utvecklingen, och det
industriella utnyttjandet av den anodiska oxidationen är
av så pass färskt datum, att ett omnämnande kan lia
nyhetens intresse.
Den internationella sammanslutningen säljer
licenser för de olika metoderna, och över 300
licensinnehavare finnas för närvarande i Europa. I Tyskland
och i några andra länder — bl. a. de skandinaviska
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
