Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Trikltg\ Eloxalskikt O behandlat ^taHoverdrag
Al,O, \irmmmm-rmmmm^i
A/
riktning
Fig. 1. Schematisk framställning av ett eloxalskikt
och en galvanisk beläggnings uppbyggnad.
A! Rakblads- 6/as Krom Ebxal-
stå!
skikt
Fig. 2. Jämförelse mellan ritshårdheten
hos eloxalskikt och andra material.
— benämnes ifrågavarande metod "eloxalmetoden",
under det att de engelsktalande länderna i allmänhet
använda orden "Anodic Oxidation", "Anodizing"
eller "Alumiliting".
Eloxering av aluminium och dess legeringar har
under de senaste åren omfattats med ett mycket stort
intresse, vilket är helt naturligt i betraktande av
oxidhinnans ofta förvånansvärt förträffliga kemiska
och fysikaliska egenskaper samt de många praktiska
användningsmöjligheterna för eloxerad lättmetall.
I alla tidskrifter på det kemiska eller metallurgiska
området finner man numera artiklar om eloxering, och
mot bakgrunden av denna intensitet kan man väl
förstå, att en tysk firma nyligen mottog en låda
ståldelar med följande anmodan: "Bitte eloxieren Sie
diese Stahlteile und zwar in Messington." Emellertid
är det endast aluminium, som kan eloxeras, och denna
speciella skyddsmetod kan icke jämföras med någon
annan metod tillämpad för andra metaller med
undantag av magnesium.
Man har ännu icke kommit till full klarhet om huru
den anodiska oxidhinnan bildas; dock
utgår man vanligtvis från, att förloppet
är följande:
Elektrolyten, som i praktiken består
av svavelsyra, kromsyra eller oxalsyra
— angriper metallen, och ett poröst
ytskikt av aluminiumsalter och
hydrolys-produkter av dessa bildas. I porerna
utvecklas syre, som direkt oxiderar
metallen, samtidigt som en stark
temperaturökning äger rum, vilken påskyndar
förvandlingen av det hydrolytiskt
bildade aluminiumhydratet till oxid. Först
bildas en mycket tunn oxidhinna, som
genombrytes av strömmen. Hinnan blir
porös, och genom porerna sker
elektro-lyttillförseln, vilken medför, att
oxidhinnans tjocklek ökas inåt metallen. Se
fig. 1, som åskådliggör tillväxtriktningen
på ett eloxalskikt jämfört med ett galva-
niskt metallöverdrag. När elektrolysen avbrytes, har
ett mer eller mindre vattentätt aluminiumoxidskikt
bildats med vertikala porer, som enligt företagna
beräkningar ha en diameter av ca 0,1 ß.
Hinnans egenskaper såsom tjocklek, hårdhet, färg,
absorptionsförmåga, elektrisk isolationsförmåga m. m.
äro beroende av den elektrolyt, som kommit till
användning, under vilka förhållanden eloxeringen skett
samt vidare, om det är rent aluminium eller någon
legering, som eloxerats.
Det skulle föra alltför långt att ingående beskriva
alla hinnans egenskaper, och vi skola därför här
endast nämna några av de viktigaste:
Ytans tjocklek för praktisk användning ligger
vanligtvis mellan 10 och 30 /i; emellertid ha oxidskikt
framställts av ända till 0,6 mm tjocklek.
Hinnans slitstyrka är mycket stor och fullt
tillräcklig för t. e. handtag, beslag o. d. Specialskikt
användas inom industrier, där exceptionellt hög
slitstyrka erfordras och där andra material visat sig vara
olämpliga. Fig. 2 utgör en sammanställning över
ritshårdheten hos en del material jämförda med
eloxal-skiktets.
Färgen hos de anodiska hinnorna är beroende på
den elektrolyt, som kommer till användning samt en
hel del andra omständigheter. Användes
renaluminium och vissa legeringar samt svavelsyra som
elektrolyt, erhålles genomskinliga hinnor, som ej förändra
metallens karaktär.
Användes kromsyra, erhålles mer eller mindre
gråaktiga och ogenomskinliga hinnor, och kommer
oxalsyra och likström till användning, blir hinnan svagt
gulaktig. Med växelström och oxalsyra fås utan
vidare gula till bronsfärgade ytskikt. På detta
sistnämnda sätt eloxerat aluminium kan användas i
stället för mässing och brons. Färgerna, som för övrigt
även variera med växelströmmens periodtal, äro
ljus-äkta och materialet korroderar ej och missfärgas ej
som mässing och brons och behöver dessutom icke
putsas.
Eloxeras t. e. duralumin, blir hinnan gråaktig under
det att högprocentiga magnesiumlegeringar bli grå
till svarta beroende på värmebehandlingen av
utgångsmaterialet. Högprocentiga siliciumlegeringar ge
mörkgrå, dock ej fullt sammanhängande eloxalskikt
på grund av utskilt silicium, vilket givetvis ej låter
Fig. 3. Exempel på enl. "Seofoto"-förfarandet framställda föremål.
18
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
