Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kemi
vid katodytan (svagt) alkalisk.* Den sura lösningen
verkar upplösande och den alkaliska stabiliserande
på hinnan. Detta gör, att återbildningen av hinnan i
själva angreppet försvåras, samtidigt som utsikterna
för att pittings uppstå på andra delar av ytan
(åtminstone teoretiskt sett) minskas.
2. Som framgår av fig. 3 uppstår ett spänningsfall,
så snart som genomslagsspänningen uppnåtts.
Detsamma är förhållandet, då ett rostfritt stål korroderar
utan inverkan av yttre strömkälla. Om man t. e.
lägger ned en plåt av rostfritt stål, kvalitet 18/8 i 1—n
NaCl-lösning, skall man finna, att dess spänning är
relativt ädel, så länge materialet ej korroderar, men
om angrepp uppstår faller spänningen.**
Spänningsfallet innebär en förskjutning i oädel riktning icke
endast hos den angripna delen av provet utan även
hos den oangripna delen. Detta medför, att
avståndet mellan genomslagsspänningen och
egenspänning-en ökas över hela ytan, och härigenom minskas
utsikterna för att ytterligare angrepp skola uppstå.
Man kan därför säga, att ett lokalt angrepp skyddar
omgivningen mot korrosion på ungefär samma sätt,
som zink skyddar järn mot röstning, och det är
därför även av detta skäl naturligt, att nya angrepp icke
uppstå.
Faktorer, som inverka på pittingsbildningen.
Materialet.
Genombrottet uppstår som nämnts i den eller de
punkter, där hinnan är svagast. Man kan därför
lätt förledas tro, att pittingsbildningen sammanhänger
med materialfel, och det torde vara en tämligen
allmänt utbredd uppfattning, att punktformiga
angrepp äro bevis för att materialet är inhomogent.
Denna uppfattning kan visserligen i vissa fall vara
riktig. Om materialet är ojämnt, t. e. om starka
segringar förekomma, eller om ytan är kraftigt repad,
uppstå ofta pittings just i dessa inhomogeniteter.
Genomslagsspänningen sänkes nämligen invid
ickemetalliska inneslutningar, i starkt repade ytor,
klippkanter, liksom f. ö. även i anliggningsytan mot någon
fast kropp, t. e. gummi eller isolationsmedel, och i
vätskeytan (jfr fig. 1 D—F och tab. 1).
Men även om materialet är så homogent, som man
med tekniska och vetenskapliga hjälpmedel över
huvud taget kan åstadkomma det, kan det likväl icke
undvikas, att någon punkt i hinnan är den svagaste,
och i denna punkt kommer det första angreppet alltid
att uppstå. Ehuru alltså inhomogeniteter framkalla
genombrott i hinnan, måste även i ett homogent
material genombrotten uppstå på enstaka punkter lika
väl som att t. e. ett dragprov endast brister i ett
tvärsnitt.
Lösningen.
i praktiken är det endast halogensalterna, som giva
upphov till pittingsbildning i rostfria stål. Mot (neu-
* Eftersom katodytan är stor, torde dock pH-ökningen
invid denna bliva förhållandevis ringa och effekten i
förhållande härtill svag.
** Detta beror därpå, att hinnans egenspänning är ädel i
förhållande till metallens. Då metallen blottas vid
pittingsbildningen, antar ytan en biandpotential, som ligger mellan
hinnans och metallens egenspänning. Blandpotentialen är
alltså oädlare än hinnans egenspänning och därmed även
oädlare än den oangripna ytans egenspänning.
Tabell 1.
Material: rostfritt stål, 18/8. Lösning: 0,1—n NaCl.
Temp.: 25°C. Provningsanordning: i princip enl.
fig. 6.
Ytbehandling [-Genomslagsspänning-] {+Genomslagsspän- ning+} voit
1. Slipning ...................... | 0,51 0,49 0,52 0,51 0,47
M.-V. 0,50
2. <= 1, därefter klippt i plåtsax och åter hopfogad ................. | 0,44 0,42 0,41 0,44
M.-V. 0,43
3. = 1. Vid provet har en gummi- f propp tryckts mot provytan .... | 0,37 0,38 0,35 0,34
M.-V. 0,36*
Nedsättningen i genomslagsspänning är givetvis
beroende på huru klippningen sker resp. huru hårt gummit
tryckes mot ytan, vilken gummikvalitet som användes
m. fi. faktorer. Ovanstående siffror äro därför endast
att betrakta som exempel på nedsättningen i
korrosionsbeständighet i klippkanter och anliggningsytor.
trala) lösningar av andra salter, såsom sulfater,
ace-tater osv., äro de däremot —■ åtminstone vid
rumstemperatur —• praktiskt taget fullkomligt beständiga.
Man kan spåra en liknande, om också icke lika
utpräglad, tendens även hos andra material, såsom järn
och aluminium. Anledningen till halogen jonernas
pittingbefordrande verkan är ej fullt utredd. Den
vanligaste åsikten är emellertid, att anjonerna tränga
lättare genom oxidhinnan ju mindre de äro. Sålunda
ha t. e. Britton och Evans4 funnit följande inbördes
ordning mellan några an joner vid bestämning av
deras förmåga att angripa aluminium:
Cl’, Br’, J’, F’, SO/, N03’, PO/"
Starkaste angrepp Svagaste angrepp
Om man bortser från S04"-jonen, som är större än
(eller i varje fall har högre molekylarvikt än)
N03’-och P04"’-jonerna, hava jonerna ordnat sig efter
tilltagande storlek.
Ju starkare oxiderande lösningen är desto lättare
bildas pittings. Förklaringen härtill är följande:
Om man nedsänker en fullkomligt
korrosionsbeständig metallyta i en vattenlösning av oxiderande
eller reducerande natur, bestämmes spänningen
metall—lösning icke av metalljonakti vi teten i lösningen
(som t. e. halvcellen Cu—1-n CuSOJ utan av
aktiviteten hos de oxiderande resp. reducerande ämnena.
Ifrågavarande spänning benämnes då red-ox-potential
(reduktions-oxidationspotential). — Som exempel kan
tagas Pt i en lösning av FeCL, -f- FeCl3.
Red-ox-potentialen bestämmes här (vid 18°C) av formeln
Er,d.„ = E! + 0,058 log L
[ie ]
där £red.OI = red-ox-potentialen
Ex — normalpotentialen (motsv. [Fe"’] = [Fe" ])
: - 0,75 voit
[Fe"’] = aktiviteten av ferrijonerna
[Fe"]= „ „ ferrojonerna
* I samtliga fall har angreppet uppstått i provets gränsyta
mot gummit.
12 okt. 1940
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
