Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1. 4 jan. 1941
- Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det utrikespolitiska kvartalet.
Av RÜTGER ESSÉN.
Stockholm den 28 december 1940.
Ett förberedelsernas kvartal.
Det senast förflutna kvartalet har väl snarast blivit
mindre händelserikt i yttre mening, än man — för tre
månader sedan väntade. Då ansåg man sig allmänt
ha att emotse nära förestående militäriska
avgöranden av dramatisk art och av största räckvidd. De ha
i stort sett uteblivit, men det är icke desto mindre
möjligt, att vad som skett under detta kvartal dock
skall visa sig ha varit bestämmande för det stora
krigets utgång. Detta gäller särskilt förberedandet av
händelser, vilka när som helst kunna inträffa.
Den öppna krigföringen har under kvartalet,
frånsett det ständigt fortsatta luft- och u-båtskriget mot
de brittiska öarna, i huvudsak varit inskränkt till
Balkan och Nordafrika. På bägge dessa fronter har
Italien mötts av militära bakslag, vilka dock knappast
kunna anses vara av avgörande natur. De
betydelsefullaste utvecklingslinjerna ha gällt förhållandet
Tyskland—Ryssland, förhållandet England—Amerika,
det inre läget i de krigförande huvudländerna samt
tilldragelserna i den Fjärran Östern. På alla dessa
punkter är dock ovissheten om det verkliga läget
mycket stor, och åtskilligt kan först i framtiden bli
uppdagat. Ett allmänt försök till lägets bedömande
måste dock göras, även med full insikt om att
felkällorna äro särdeles talrika.
Huvudkampen föres alltjämt mellan Tyskland och
England. Vid föregående kvartalsskifte var läget det
att den europeiska kontinenten i stort sett
behärskades av axelmakterna Tyskland och Italien, vilka
syntes förbereda sig på att genom en samfälld aktion
söka tvinga det brittiska riket till erkännande av
detta förhållande. Kort förut hade Japan genom den
i Berlin den 27 september undertecknade
tremaktspakten anslutit sig till de europeiska axelmakterna.
Traktatens bestämmelser voro bl. a. av det innehåll
att Förenta staterna hädanefter icke kunde träda i
öppet krigstillstånd med någon av tremaktspaktens
kontrahenter utan att även komma i krig med de båda
andra. Härigenom kom man ännu ett steg närmare
till det europeiska stormaktskrigets förvandling till
ett verkligt världskrig.
Läget nu förefaller i mycket att vara ungefär
detsamma som då. England har hittills icke tvingats på
knä och dessutom i Medelhavet och Nordafrika visat
sig i stånd till kraftiga kontrastötar. Amerika har
trots Roosevelts omval icke ännu öppet tagit steget
över till aktiv krigförande makt. De engelska
förhoppningarna på brytning Ryssland—Tyskland ha
hittills icke infriats. Men krigsnötningen har fortsatt,
krigstrycket ökats, och förberedelserna å ömse sidor
till en ny vapengång otvivelaktigt fortskridit långt.
Under sista kvartalet av år 1939 inträffade icke heller
några större yttre händelser på det stora krigets
huvudskådeplatser. Men vad som då skedde i fråga om
förberedelser, respektive försummade sådana, blev
icke desto mindre av avgörande betydelse för kampen
om Holland, Belgien och Frankrike.
Kampen Tyskland—England en kapplöpning med
tiden.
Kampen Tyskland—England, det stora krigets
huvudaspekt, kan i viss mån betecknas som en
kapplöpning med tiden. För England gäller det att
organisera egna, imperiets och Förenta staternas samlade
resurser för krigsändamål samt under tiden skydda
sig mot farorna av att ekonomiskt förkvävas av
u-båts- och luftblockad, samhälleligt desorganiseras
genom luftangrepp eller militäriskt underkuvas
genom en segerrik invasion. För Tyska riket gäller det
att ekonomiskt organisera det sedan i somras
militäriskt och politiskt kontrollerade europeiska
fastlandsområdet samt förbindelserna med Ryssland därhän,
att oceanblockaden i väster ej kan leda varken till
utsvältning eller till industriell förlamning. Den av
de båda motståndarna som kommer före med lösandet
av sin uppgift i dessa hänseenden har därigenom
också kommit en god bit närmare egen slutseger,
eller i varje fall fått ett starkare skydd mot nederlag.
Kontinental-Enropas ekonomiska sammansvetsning.
Oceanblockadens verkningar.
Låt oss börja med att belysa den senare frågan:
Tysklands samorganisation av fastlandseuropa. Här
möter att börja med en extra belastning:
livnärandet av civilbefolkningen i de ockuperade områdena
i väster. Då dessa delar av Europa icke normalt äro
självförsörjande i livsmedelshänseende, blir denna
uppgift alltid besvärlig för en ockupationsmakt. Den
kan dock väntas bli lättare under nästa skördeår, då
den nuvarande särskilt stora bristen har övergående
orsaker nämligen den dåliga årsväxten 1940 samt
krigsförstörelsen och det försummade åkerarbetet i
de av västfrontsfälttåget i maj—juni direkt berörda
områdena. Här kan alltså en lättnad väntas inträda
senare under 1941. Normalt är kontinentaleuropa
inom de nuvarande tysk-italienska militärgränserna
taget såsom helhet något så när självförsörjande i
livsmedelshänseende. Problemet är därför i främsta
rummet ett transport- och organisationsproblem, men
som sådant av väldig omfattning. Med goda
förbindelser till Ryssland och den Närmare Orienten blir
lösningen betydligt lättare, men redan nu kan man
nog fastslå att någon utsvältning i stil med den,
för vilken Tyskland och det dåtida Österrike-Ungern
utsattes under åren 1914—18, denna gång icke kan
genomföras. Därmed har det brittiska
blockadvapnet förlorat en god del av sin effektivitet. Mera
svårbedömd är frågan om tillgången på industriella
råvaror och bränslen. Man kan fastslå akut brist på
spånadsämnen. Men denna kan inte gärna bli
livsavgörande. I fråga om metaller bereda koppar och
tenn de största svårigheterna, men denna brist kan
möjligen avhjälpas via Ryssland eller i värsta fall
surrogatvägen. I fråga om bränslen finnes överflöd
på kol men brist på olja. Rumäniens numera av
Tyskland övertagna oljetillgångar förslå dock
sannolikt — jämte de väldiga förråd Tyskland lagt upp
före kriget — för den rena krigföringen, särskilt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Fri Oct 18 15:38:54 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1941a/0018.html
