Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 21. 24 maj 1941 - Gårdshusens värde i saneringskvarter, av Nils Hast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 21 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 24 MA]
ÅRG. 71 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 1
INNEHALL: Gårdshusens värde i saneringskvarter, av civilingenjör Nils Hast. — Från Styrelsens bord. —
Litteratur. — Problemhörnan. — Sammanträden.
Gårdshusens värde i saneringskvarter.
Av civilingenjör NILS HAST.
Behovet och betydelsen av riklig tillgång till ljus
och luft för alla bostadslägenheter är upphovet till
de nya riktlinjer inom stadsplaneringen, som under
senare år gjort sig gällande även i vårt land.
Stockholmskvarteren, även med bebyggelse från så sen tid
som slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet,
äro i många fall uppfyllda av gårdshus och
flygelbyggnader. Om icke en genomgripande upprensning,
en "sanering", av kvarteren kommer till stånd i
samband med blivande nybebyggelse, komma dylika
kvarter icke att någonsin bli förstklassiga för
bostads-och kontorsbebyggelse. Det är både i samhällets och
fastighetsägarens intresse att bostäderna bli så sunt
belägna som möjligt. Kommer ingen sanering till
stånd inträder så småningom en förslumning, vilket
medför att stora ekonomiska värden förspillas.
Som regel torde dessa saneringssynpunkter väl
förstås av fastighetsägaren. Det är de ekonomiska
konsekvenserna av stadsplaneprincipernas
tillämpning —- i stor utsträckning föga reellt bedömda från
fastighetsägarehåll — som ge upphov till konflikterna
mellan den enskilda äganderätten och
samhällsintresset. Dessa konflikter återspegla sig i de protester
mot kvartersplanernas fastställande, som mycket ofta
avlämnas från markägarna till stadens
byggnadsnämnd. I regel gälla anmärkningarna att den
byggnadsrätt, som vederbörande anser sig inneha i och
med nuvarande bebyggelse å tomten, ej i tillbörlig
grad blivit tillgodosedd i den nya stadsplanen.
Sålunda skulle tomtvärdet minskas och förlust inträda
för vederbörande tomtägare i och med stadsplanens
godkännande.
Redan här kan framhållas — vilket i denna
utrednings senare del siffermässigt skall visas —■ att
fastighetsägarna i stor utsträckning icke förstått att
bedöma de fördelar de nya stadsplanernas
koncentrerade bebyggelsesätt erbjuder dem. Tyvärr kan man
snarast här tala om ett konsekvent missförstående,
som urartat dithän att klagomål inkomma på allting,
oberoende av om någon reell grund finnes därför eller
ej. Till fastighetsägarens försvar kan anföras att ett
fastighetsekonomiskt bedömande av en ny stadsplans
verkningar på tomtens värde är en mycket invecklad
sak. Det kan därför knappast begäras att
fastighetsägaren utan tekniskt sakkunnig hjälp skall komma
till rätta med saneringsfrågan, och det är beklagligt
att sådan så sällan anlitas eller ställes till förfogande.
Fastighetsägarna måste dock inse, att i stadsplaner-
na vidtagas åtgärder för att skydda den ene
tomtägaren från den andres orättmätiga intrång i det
gemensamma kvartersrummet, det rum, där
intressegemenskapen icke går att häva.
En blick tillbaka i tiden visar att tomtmarkens
utnyttjande varierat högst avsevärt åtminstone sedan
ett århundrade tillbaka. Eldstädernas antal har
ständigt ökat, välvilligt framhjälpt genom bredare
gatu-system, byggnadsteknikens utveckling och förbättrat
brandkårsväsende. Först i våra dagar har en
stagnation delvis inträtt på grund av ökat krav på luft
och ljus till bostadslägenheterna.
Den ökning av tomtvärdena, som skett under
gångna tider genom att byggnadsrätten själv ökat, lättar
dock icke för nuvarande tomtägare de bekymmer och
förluster, som en minskning av
bebyggelsemöjligheten skulle innebära. Problemet kompliceras
ytterligare därigenom, att det förutom tomtvärdet också
finnes en gammal bebyggelse, till vilken hänsyn måste
tagas. Vi ha sålunda i verkligheten två frågor: 1)
tomtvärdets bibehållande i den nya stadsplanen och
2) den befintliga bebyggelsens vidmakthållande fram
till den tid, då den nya stadsplanen realiseras.
Frågorna måste behandlas och besvaras var och en för
sig.
Vad beträffar tomtvärdet måste den principen vara
gällande att tomtägaren tillmätes så stor
byggnadsrätt eller i övrigt så stora fördelar, att hans
tomtvärde icke genom den nya stadsplanen undergår
någon nedskärning. Han kan givetvis å andra sidan
icke göra anspråk på en förhöjning. I regel motsätter
sig icke fastighetsägarna gårdshusens borttagande ur
stadsplanen, blott kompensation erhålles genom ökad
byggnadsrätt å gatuhuset och därjämte full
ombyggnadsrätt i befintlig bebyggelse, såväl i gårds- som
gatuhus.
Stockholmskvarteren äro i regel så knappt
tillmätta, att en stadsplan som uppfyller nutida
fordringar på ljus och luft, icke kan tillåta någon
gårdsbebyggelse. I de relativt fåtaliga fall däremot, där
gårdsrummen äro så stora, att även gårdshusen
uppfylla vad man fordrar i ljus och lufthänseende finnes
givetvis ingen anledning att låta dem försvinna ur
den nya stadsplanen. Fördelarna ur
stadsplanesynpunkt med dessa rymliga kvarter äro, att man vid
dem icke har någon anledning att öka gatuhushöjden
för att kompensera gårdshusens borttagande. Dock
gäller även här att det mera koncentrerade bebyg-
14 juni 1941
225
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
