Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 22. 31 maj 1941 - Forskarbragd och odlargärning i modern radioteknik, av Erik Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
finningar i direkt mening, men det är inriktat på att
bereda mark för sådana genom att ge de unga
forskningsingenjörerna en fast och säker grundval för
sina kommande insatser.
Svenska insatser, återblick och framtidsförhoppningar.
Efter denna överblick —- i all korthet — av det
radiotekniska framstegsarbetet i de stora ledande
länderna kan man icke undgå att fråga sig, hur
förhållandena i jämförelse därmed te sig i vårt land.
Med glädje kan konstateras, att svensk
teknikerbegåvning också har lämnat sina bidrag till
radioteknikens utveckling. Några välbekanta namn skola
anföras. Från den experimentella forskningen och
uppfinningsverksamheten må först nämnas Rendahl,
ibland kallad den svenska radioteknikens fader, vars
konstruktioner under gnisttelegrafiens dagar voro av
fundamental betydelse. Till de främsta pionjärerna
hör också den svensk-amerikanske radioteknikern
Alexanderson, känd bl. a. för sina viktiga
uppfinningar för förbättring av de transatlantiska
förbindelserna på långvåg, då dessa på sin tid
representerade den främsta linjen i radioutvecklingen. Senare
har en annan svensk-amerikan, Lindenblad, gjort sig
känd som en av de skickligaste antennspecialisterna;
bl. a. har en uppfinning av honom löst det svåra
problemet att konstruera en televisionsantenn med
mycket vidsträckt frekvensområde. Både
Alexanderson och Lindenblad ha tilldelats den mycket hedrande
"Modern Pioneer"-medaljen. Från den
matematiskteoretiska forskningens område åter kunna vi med
stolthet nämna professor Pleuel som en
internationellt erkänd auktoritet.
Om än alltså vårt land har frambringat flera
framstående uppfinnare och forskare på
radioområdet, så måste det tyvärr konstateras, att i stort sett det
radiotekniska framstegsarbetet har haft en karg
jordmån i vårt land. De goda tekniska anlagen hos
vårt folk, som ofta prisas och det säkerligen med
rätta, lia på radioområdet icke haft tillfälle att
utveckla sig så som de skulle ha kunnat. Det är
betecknande, att Rendahls konstruktiva begåvning slog
ut i blomning under hans verksamhet i det tyska
Telefunken-bolagets laboratorium och att
Alexander-son och Lindenblad ha fått utlopp för sin
uppfinningsförmåga tack vare de laboratorieresurser som
General Electric resp. Radio Corporation of Amerika
ställt till deras förfogande. Forskningsarbete har icke
varit särskilt omhuldat av radio industrien i vårt land,
men det skall villigt erkännas, att de yttre
förhållandena ha varit ogynnsamma. Radioindustrien har
varit och är fördelad på ett flertal mindre företag,
åtminstone efter internationell måttstock, inbördes
splittrade och ofta inbegripna i bittra patentfejder.
Tillgången på kvalificerade radiotekniker har varit
otillräcklig. De få mera kvalificerade radiotekniker,
som företagen förfogat över, ha mestadels tagits i
anspråk av de mest trängande
produktionsuppgifterna och av därmed sammanhängande, omedelbart
aktuella utvecklingsarbeten. Beträffande
radioindustriens ståndpunkt till ökad forskningsverksamhet för
framtiden torde man emellertid i längden knappast
behöva hysa några större farhågor. Om blott vår
tekniska högskola blir i stånd att inom industrien
utplantera tillräckligt många och tillräckligt
kvalificerade ingenjörer med den rätta forskarandan, då kom-
mer förvisso en allmän förståelse för forskningens
betydelse att av sig själv bryta igenom och växa
sig grundfast.
Den professur i radioteknik, som vi nu fått vid
Tekniska högskolan, är endast ett första steg i rätt
riktning. Tillgången på radioingenjörer med
högskoleexamen har visat sig ännu icke motsvara
efterfrågan ens för produktionens behov, och innan detta
behov blir väl fyllt, kommer varken industrien eller
högskolan att få krafter disponibla för mera
omfattande forskningsverksamhet. Men förutom en ökning
av antalet studerande vid Tekniska högskolan torde
även en väsentlig komplettering av vår tekniska
undervisning vara behövlig, för att en livskraftig
forskning skall kunna äga bestånd. Vi måste
avhjälpa den brist, som ända hittills har vidlått vårt
tekniska undervisningsväsende, bristen på avancerad
undervisning, utöver civilingenjörsexamen. Under
de fyra år, som ämnet radioteknik har funnits på
högskolans schema, har det med alltmer ökad klarhet
visat sig, att den undervisning, som kan inrymmas
under professuren i radioteknik, blott representerar
en bråkdel av vad man på radioteknikens nuvarande
ståndpunkt skulle behöva bibringa dem, som skola
föra utvecklingen vidare. Det är icke tillräckligt att
hänvisa till facklitteraturen. Den är heterogen, där
finns nog guld att söka, men där finns också en
myckenhet betydelselöst stoff, ofta under en
anspråksfull yta. Det krävs mycket tid och arbete för
att sovra ut det värdefulla och för att smälta
tillsammans skilda bidrag till en enhetlig bild. Det vore
god ekonomi med arbetskraft att låta specialister på
resp. områden hjälpa de unga med detta arbete och
i föreläsningsform eller kollokvier framlägga de
väsentliga resultaten. Radioteknikerna av vår
generation och däromkring, som ensamma måst kämpa sig
fram genom svårigheterna, ha ofta haft anledning till
bittra reflexioner över hur mycken tid som måst
offras på eget grubblande eller genomsökande av
litteraturen i problem, där specialister i höjd med
utvecklingen hade kunnat ge ett omedelbart svar.
Det finns visserligen tekniker som anse, att det blott
är nyttigt för ungdomen att få svettas över
problemen, och en viss sanning ligger väl i detta, men
bortsett från mer eller mindre skolmässiga
övningsuppgifter och träningspraktik måste det vara
principiellt oriktigt, att den nya generationen skall
behöva slösa en myckenhet av tid och krafter på redan
lösta problem. Vår uppgift är väl i stället att föra
den nya generationen genaste vägen fram över dessa
redan lösta problem för att snarast kunna sätta in
dem i kampen om nya, ännu olösta uppgifter. Detta är
just ändamålet med en avancerad undervisning. Med
vår nuvarande ingenjörsutbildning stå vi lärare,
åtminstone i många fall, inför valet att antingen ge de
studerande en för vanliga ingenjörer lämpad
undervisning, som icke lämnar några väsentliga elementära
luckor, men som också överlag måste stanna ett gott
stycke bakom utvecklingsfronten, eller också att på
bekostnad av undervisningens allsidighet föra den
på en och annan punkt upp till en så hög nivå, att de
studerande få åtminstone någon känning med det
aktuella framstegsarbetet. I förra fallet få de
utgående ingenjörerna en för forskningsverksamhet
särdeles otillfredsställande utbildning, och i senare
fallet kunna naturligtvis fullt berättigade betänkligheter
17 maj 1941
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
