Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 23. 7 juni 1941 - Vägväsendets förstatligande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 23 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 7 ] U N I
ÅRG. 71 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 1
INNEHÅLL: Vägväsendets förstatligande. — Notiser.—• Litteratur. —- Tekniska föreningar.—Insänt.—
Sammanträden.
Vägväsendets förstatligande.1
Man kan säga att ekonomiskt sett har vägväsendets
förstatligande försiggått successivt i 100 år, dock
särskilt accelererat under de sista två årtiondena.
För närvarande betalar staten 75—85 procent av
kostnaderna för den allmänna väghållningen på landet.
Det sista utvecklingssteget till ett fullständigt
förstatligande skulle ekonomiskt innebära statens
övertagande av de återstående 15—25 procenten av
väghållningskostnaderna samt i övrigt upprättande av
en helt statlig förvaltningsorganisation för det
allmänna vägväsendet.
Frågan om statens fullständiga övertagande av den
allmänna väghållningen har varit uppe åtskilliga
gånger. Senast övervägdes den i samband med den
år 1934 genomförda nyregleringen av förhållandena
inom det allmänna vägväsendet. Men tiden ansågs
då ej mogen för en sådan reform.
Vad som aktualiserade frågan om ett
förstatligande av vägväsendet var en framställning av
kommunalskatteberedningen, som tog upp saken främst
ur skatteutjämningssynpunkt. I anledning av
beredningens framställning tillsattes i slutet av 1938
en kommitté2 med uppgift att utreda frågan. Denna
kommitté har nu i ett i april 1941 avgivet betänkande
tillstyrkt ett förstatligande av den allmänna
väghållningen på landet samt uppgjort förslag till
organisation för statens handhavande av väghållningen.
Den föreslagna organisationen skulle bestå av en
centralstyrelse i Stockholm och ett antal
lokalförvaltningar ute i landet, distriktsförvaltningar.
Centralstyrelsen tillskapas genom en utbyggnad av
väg-och vattenbyggnadsstyrelsen (VoV).
Distriktsförvaltningarna ställas under ledning av en vägdirektör i
varje distrikt. Vid handläggningen av
vägbyggnadsfrågor skulle även länsstyrelserna medverka. De
lokala intressena skulle företrädas av vägnämnder och
distriktsvägnämnder, de förra, vilkas områden skulle
motsvara de nuvarande vägdistrikten, för frågor om
1 Denna artikel utgör ett sammandrag av de redogörelser,
som lämnades av generaldirektören G. Malm oeh
hovrättsrådet A. Bexelius vid Svenska teknologföreningens
sammanträde den 24 april 1941 rörande det nyligen framlagda
förslaget om ett förstatligande av den allmänna väghållningen
på landet m. m.
2 Kommittén har bestått av generaldirektör G. Malm,
ordförande, generaldirektör N. Bolinder, landshövding A. Lidén,
hovrättsrådet G. Quensel, byråchefen K. G. Hjort och
ordföranden i vägstyrelsernas förbund, riksdagsmannen friherre
A. De Geer med hovrättsrådet A. Bexelius såsom sekreterare.
byggande av väg och de senare vid planläggningen
av vägbyggnadsverksamheten inom varje distrikt.
Den statliga vägorganisationen arbetsuppgift.
De sakkunniga ha utgått från, att den statliga
väg-organisationens arbetsuppgift skall omfatta hela den
väghållningsskyldighet, som nu åvilar vägdistrikten.
Kommittén har sålunda avvisat tanken på att
uppdela vägnätet Sctj citt huvudvägarna skulle hållas av
den statliga vägorganisationen och bygdevägarna av
kommunala vägsamfälligheter. Med statens
övertagande av den väghållningsskyldighet, som nu åvilar
vägdistrikten, avses dock icke att väg, så snart den
kan anses nödig för den allmänna samfärdseln,
omedelbart skall byggas av staten respektive intagas till
allmänt underhåll. Varje utvidgning av vägnätet
efter ett förstatligande kan endast ske i den mån
riksdagen ställer medel till förfogande.
Det kanske av många skulle anses riktigast att
man, innan staten övertoge vägnätet, gick igenom och
rensade ut sådana vägar, som icke längre äro av den
betydelse, att de böra hållas såsom allmänna. Det
skulle emellertid bli en mycket omständlig procedur
med överklaganden o. d. De sakkunniga ha därför
ansett, att vägnätet bör tas som det är. Utrensningen
av de vägar, som förlorat betydelse för den allmänna
samfärdseln, får sedan ske successivt efter noggrann
omprövning.
Omfattningen av den allmänna väghållning, som
sålunda skulle övertagas av staten, är betydande.
Vägdistriktens kostnader enbart för barmarksunderhåll
och vinterväghållning — omfattande jämväl vissa
förbättringsarbeten, halvpermanenta beläggningar och
vägmästarorganisationen men däremot icke
vägstyrelsernas förvaltning och maskininköp — uppgingo
till 74,’9 mill. kr. under 1938.
Vägbyggnadskostnaderna — omfattande icke blott
vägdistriktens och de av VoV bedrivna vägarbetena
utan även reservarbeten, stensättningar samt vissa
arbeten för skenfria korsningar — ha under åren
1930—1938 varierat mellan 43 och 95 mill. kr. Under
vart och ett av åren 1937 och 1938 har
vägbyggandet dragit en kostnad av omkr. 57 mill. kr.
Totalkostnaderna för den allmänna väghållningen
— vilka för 1930 uppgingo till 95,9 mill. kr. —- nådde
1934 i samband med de stora reservarbetena ett
högsta belopp av 151,4 mill. kr. Fastän
vägbyggnads-arbetena därefter minskat avsevärt, ha likväl utgif-
14 juni 1941
253
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
