Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 24. 14 juni 1941 - »Bevisning genom sakkunnig» i rättstvister, av E. Hubendick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
som vid andra vittnesförhör, vilket förhör mera gav
intryck av att domaren ansåg sig ha ett par högst
misstänkta personer framför sig än att han rådgjorde
sig med sina egna sakkunniga. Efter detta
korsförhör anställde vardera partens advokat korsförhör
med "domstolens sakkunniga". Jag har vid ett stort
antal tekniska mål varit inkallad som "sakkunnigt
vittne" och vid sådana tillfällen känt, att jag
åtminstone åtnjutit förtroende från den parts sida, som
tillkallat mig, ofta även känt rättens förtroende och
stundom till och med motpartens. I förevarande fall
kände jag det kompakta misstroendet från båda
parternas sida, ett misstroende som kanske är ganska
naturligt, men framför allt kände jag domarens
misstroende. Jag var sannerligen ej av domaren
betraktad som "domstolens sakkunnige", knappast som ett
vittne, utan snarare som en slags förbrytare, kanske
ofarlig, men dock misstänkt. Om detta kanske ej var
domarens avsikt, så var dock förfarandet sådant att
"domstolens sakkunnige" ej kunde få annan
uppfattning.
Sedan det offentliga korsförhöret med "domstolens
sakkunnige" avslutats, blev det fråga om ersättning.
Domaren förordnade att, ena parten skulle utgiva
ersättningen till "domstolens sakkunnige". Jag
anförde då, att det ju var orimligt, att jag skulle emottaga
arvode från ena parten, att det naturligtvis var
domarens sak att bestämma, om ena parten skulle
betala ersättningen, men att denna part i så fall skidle
inbetala penningarna till domstolen och jag utkvittera
dem från domstolen, då jag ju var domstolens
sakkunnige. Domaren förklarade, att så gick det ej till
och att jag hade att mottaga penningarna från den
av domaren bestämda parten. Tyvärr fann jag mig i
detta absurda förhållande. Målet utföll så att den
part, som betalat "domstolens sakkunnige" penningar,
men som de båda sakkunniga förklarat icke vara
skuld till det fel varom tvisten rörde sig, förlorade
målet. Självfallet måste detta för de sakkunniga
kännas så som om domaren ansett "domstolens
sakkunniga" partiska i målet, då dessa ej blott förklarat
denna part tekniskt oskyldig, utan även uppburit
penningar från honom. Och i varje fall måste den
allmänhet, som till äventyrs tar del av målet, lätt få en
dylik uppfattning. Hur något sådant kan praktiseras
som att "domstolens sakkunniga" skola utkvittera
arvode från den ena parten är ofattbart. Lagen säger
visserligen beträffande ersättning till sakkunnig att
ersättning skall gäldas av den part som begärt att av
rätten utsedd sakkunnig skall höras. Men detta är en
anvisning för rätten 0111 varifrån medlen skola hämtas,
ej för den sakkunnige var han skall utkvittera
medlen. I samma ögonblick rätten antagit som sin ev.
av part föreslagen sakkunnig är denne rättens
sakkunnige och har intet att skaffa med parten.
Domstolen bör understryka detta genom att låta parten
överlämna arvodet till rätten vilken mot kvitto överräcker
arvodet till den sakkunnige.
Emellertid tillkommer än mera i detta underliga
rättegångsförfarande. Den ena parten hade under
korsförhöret med "domstolens sakkunnige" ett för
detta "sakkunnigt vittne" närvarande som åhörare.
Sedan "domstolens sakkunniga" avträtt, beslöt
domstolen, att detta vittne ännu en gång skulle få
inkomma med ett yttrande. Detta yttrande blev en kritik
av vad "domstolens sakkunniga" anfört i sin utred-
ningsskrivelse, vilket ju endast kunde vara till gagn
för frågans utredning. Men domstolen begick det felet
att ej låta sina egna sakkunniga få del av denna
inlaga. I den nämnda inlagan var, som jag fann, då jag
efter målets slutbehandling fick del av inlagan, ett
mycket viktigt faktum uteglömt. Hade "domstolens
sakkunniga" fått del av inlagan, hade detta kommit
att påpekas, och målet hade måhända fått en annan
utgång. Vad som emellertid jag finner underligt är
domstolens försummelse att ej låta "domstolens
sakkunniga" före domens avkunnande få del av hela det
tekniska materialet i målet för att då yttra sig
däröver, något som för mig framstår som ett grovt
tjänstefel.
Målet fullföljdes sedan vid Hovrätten. Där
begärdes, att Hovrätten skulle låta Häradsrättens
sakkunniga få tillfälle yttra sig om det "vittnesmål", som
dessa sakkunniga ej fått del av. Detta ansågs av
Hovrätten icke erforderligt. Måhända berodde detta
på att Häradsrättens sakkunniga måst uppbära
penningar från ena parten och av Hovrätten därför ej
betraktades som opartiska sakkunniga.
Hur tror den svenska domarekåren, att den skall
kunna få tillgång till verkligt sakkunniga, om dessa
ej äro övertygade om att de skola få del av hela det
material, som inkommit till domstolen, och om de
sakkunniga riskera en behandling, som ej kan kallas
värdig. På sin höjd kan domarekåren påräkna hjälp
från mycket sekunda krafter, något som ej torde vara
väl förenligt med det höga anseende svensk
rättsskipning åtnjuter.
Även Hovrätterna ha använt sig av "bevisning
genom sakkunnig". Exempelvis har förekommit, att de
vänt sig till Ingeniörsvetenskapsakademien, vilken
uppdragit åt sina sakkunniga ledamöter att behandla
ärendet. Detta har skett utan att dessa ledamöter
begärt någon ersättning för sitt arbete. Vid ett tillfälle
anförde emellertid två av akademiens ledamöter att de
ej kunde åtaga sig arbetet utan ersättning, något som
visade sig vara välbefogat, emedan arbetet erfordrade
reseutlägg och var så omfattande att andra avlönade
arbeten måste avvisas. Lagen bestämmer emellertid
endast vissa fall då ersättning för
sakkunnigeuppdrag kan utgå. Om dessa hade de sakkunniga ej
kännedom. Ville de sakkunniga erhålla sina
reseutlägg ersatta, finge de hänvända sig till Kungl. maj:t.
Första hänvändelsen avstyrktes av Statskontoret, som
ej fann någon anledning ersätta sådana utlägg. Vid
förnyad hemställan ersatte dock Kungl. maj:t
reseutläggen. Emellertid torde en var inse, att det
i regel ej kan påräknas att enskilda personer
åtaga sig uppdrag som Hovrätternas sakkunniga och
prestera månadslånga arbeten utan ersättning. Har
"bevisning genom sakkunnig" införts, måste givetvis
även ersättningsfrågan ordnas. Riktigast vore väl
att kostnaderna för de sakkunnige, om de skola
betraktas som rättens sakkunniga, även få betalas med
statsmedel genom rätten och att man följde den
vanliga principen, att domarna i rätten betalas av staten
Vågar man icke fullfölja denna princip, kan man ev.
tänka sig att kostnaderna uttagas av parterna genom
lösen å domen.
Vid ett tillfälle hade de sakkunniga avlämnat sitt
utlåtande. Detta kritiserades av den ena partens
advokat, och han hade även artigheten insända sin kritik
till de sakkunniga, vilka betraktade detta som en
266
14 juni 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
