Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 34. 23 aug. 1941 - Om arbetarskyddsfrågor ur yrkesinspektionens synvinkel, av L. André
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
liar inspekterat en avdelning inom fabriken och icke
lämnat några anvisningar gällande denna avdelning.
Så inträffar där ett olycksfall. Även i detta fall
ligger ansvaret på arbetsgivaren. Skulle emellertid
yrkesinspektören ha givit anvisning vid en viss
maskin eller vid en viss arbetsmetod, och dessa
anvisningar skulle ha genomförts av arbetsgivaren och en
olycka likväl inträffar vid denna arbetsoperation, då
är arbetsgivaren fritagen från ansvaret. Huru ställer
sig nu detta ansvar ur rättslig synpunkt? Jag skall
visa det genom ett exempel.
År 1913 hade vi ett rättsfall, som mycket klart
belyser arbetsgivarens ansvar. Fallet gällde en
cirkelsåg, för vilken yrkesinspektionen bl. a. hade
föreskrivit ett s. k. överskydd. Detta överskydd sattes
upp, men efter en tids användning lassades skyddet
så högt upp, att det icke längre fick någon
skyddsfunktion. En snickare, som använde sågen,
skadades med påföljd, att ringfingret måste amputeras.
Snickaren fick naturligtvis lit sin försäkring men
an-hängiggjorde även åtal mot arbetsgivaren för att få
fullt skadestånd. Rättsfallet vandrade genom alla
instanserna, och företaget frikändes såväl i
häradsrätten som i hovrätten. När fallet kom upp i Högsta
domstolen, fordrade denna arbetsgivarens bevis för
att olycksfallet skulle ha inträffat, även om skyddet
varit i riktigt läge. Då arbetsgivaren ej kunde
bevisa detta, förklarades företaget vara
ersättnings-skyldigt.
Yad jag här har anfört beträffande arbetsgivarens
ansvar gäller givetvis även i lika hög grad
arbets-ledaren.
Arbetsgivaren och tillverkare eller säljare av maskiner
m. m.
Då det ansvar jag nu talat om måhända är mest
påfallande, när det gäller maskinella
skyddsanordningar, torde det vara motiverat att i detta sammanhang
omnämna något om arbetarskyddslagens sedan 1 jan.
1939 nytillkomna paragraf 6 a. Denna paragraf
anger följande: "Tillverkare och försäljare av maskiner
eller redskap skola tillse, att dessa vid leverans äro
försedda med nödiga skyddsanordningar och även i
övrigt erbjuda betryggande säkerhet mot olycksfall."
Jag vill på det kraftigaste understryka betydelsen
av att vid köp av maskiner, hissar,
transportanordningar, redskap m. m. i köpekontraktet denna
paragraf åberopas. Stipulera i kontraktet att maskinen
eller redskapet vid leveransen skall vara förskyddat
eller konstruerat enligt yrkesinspektionens
fordringar. Det är alla tillverkares eller säljares skyldighet
att göra detta.
Olycksfallens art och samband med
konjunkturväxlingarna.
Jag har i detta anförande ansett det lämpligt att.
uppehålla mig något vid frågan om arbetsgivarens
ansvar, dels emedan arbetsledare på vissa håll ej
haft full och klar kännedom om detta spörsmål, dels
ock på grund därav, att detta ansvar, som jag
exemplifierat beträffande maskinella skyddsanordningar,
är lika stort i vad det gäller annat skyddsarbete och
övriga åtgärder till olycksfallens och ohälsans
förebyggande. På grund därav har arbetsgivaren således
stor anledning att effektivt nedbringa olycksfallen.
Då tre fjärdedelar av alla olycksfall förorsakas av
icke maskinella anordningar, uppstår frågan huru
dessa olycksfall skola kunna förebyggas eller
åtminstone minskas.
Dessa olycksfall kunna i regel betraktas som lättare
olycksfall eller åtminstone som icke svåra, skador.
Dessa skador äro till sin art för övrigt lika dem, som
uppträda i samband ined konjunkturväxlingarna.
Studerar man sambandet mellan dessa växlingar och
olycksfallsfrekvensen finner man, att frekvensen av
samtliga olycksfall påverkas mycket starkare än
frekvensen av svårare olycksfall och
sjukdagsfrekvensen. Detta förhållande pekar på, att det i första hand
är de lättare olycksfallen, med kort sjuktid, som öka
i samband med en konjunkturuppgång. Under de
uppåtgående konjunkturerna berörande åren 1922—28
steg exempelvis frekvensen för samtliga olycksfall
med omkring 50 %, under det att frekvensen för
olycksfallen med högst 1 veckas sjuktid ökade med
ej mindre än 119 %. Samma förhållande framträdde
vid konjimkturstegringen under åren 1933—1936, då
frekvensen av samtliga olycksfall ökade med 21 %,
medan 1-veckas fallen ökade med 44 %.
Man skulle nu kunna vänta sig det resultatet, att
de kortvariga olycksfallen, som under
konjunkturuppgång ha visat sådan enorm frekvensökning, även
skulle visa den största frekvensminskningen vid
nedåtgående konjunkturer. Så är emellertid icke
fallet. Även under konjunkturnedgång ökar
frekvensen för de olycksfall, som uppvisa högst 1 veckas
sjuk tid. Denna ökning är dock obetydlig.
Förklaringen härtill sammanhänger troligen med flera faktorer.
En betydelsefull faktor i detta sammanhang torde
dock vara den ökade kännedomen bland de
försäkrade om olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser
och de möjligheter att erhålla ersättning, som
därigenom finnas. Vid konjunkturnedgång anmälas ofta
en mängd obetydligheter som olycksfall, för vilka
ersättningar erhållas, ett förhållande som säkerligen
kraftigare kommer till synes under fallande än under
stigande konjunkturer.
Olycksfall på väg till eller från arbetet.
I den här nedan lämnade redogörelsen för åtgärder
till förebyggande av olycksfall på arbetsplatsen
inbegriper jag självfallet ej de olycksfall, som inträffa
på väg till eller från arbetet. Jag gör detta med
full avsikt, emedan jag alltid har varit motståndare
till dessa olycksfalls belastning på arbetsplatsen. Då
olycksfallen till och från arbetet under de senare
åren visat påfallande ökning, speciellt när det gäller
trafikolycksfallen, och då jag ej heller kan finna
något större logiskt sammanhang mellan dessa
olycksfall och driftsförhållandena på industriområdet, är
det måhända förlåtligt, om jag önskar eliminera dem.
Denna typ av olycksfall borde enligt min méning ej
innefattas i gruppen "olycksfall i arbete". De borde
inrangeras under ett annat försäkringsområde.
Arbetsledningen och den lokala säkerhetstjänsten.
De praktiska åtgärder, som kunna vidtagas på
arbetsplatsen för att nedbringa olycksfallen, äro
givetvis av flera olika slag. Vilken väg man än går,
måste dock enligt min mening arbetsledningen taga
initiativet. Min uppfattning härom är så stark, att
jag utan tvekan påstår, att det är fullständigt
hopplöst med ett olycksfallsförebyggande arbete, om icke
30 aug. 1941
36 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
