Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 36. 6 sept. 1941 - Sveriges ullförsörjning och förutsättningar för fåravel, av Lennart Wålstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig-, 3. Fårbeståndets utveckling i Sverige 1865—1937 enligt förändringarna i antalet baggar och Jackor.
blir kurvan brantare intill 1915 och faller med 2,4 %
om året. Sedan ha vi verkan av förra världskriget
fram till 1919, då ökar fårstammen med 8 % om året,
vilken ökning dock avbrytes tvärt, då normala tider
inträda, och ersättes med en minskning av 4,1 % fram
till den dag som i dag är. Vi ha nog nått bottnen
på vågdalen nu, och kurvan stiger igen. Men
hurudan är vår situation? Det är långt emellan de
nuvarande 200 000 avelsdjuren och de önskade 700 000.
Med utnyttjande av alla avelsdugliga lamm för
fårstockens ökning och normal utgallring av gamla och
dåliga djur dröjer det 3 år, innan fårstammen blir
fördubblad och 5 år, innan vi komma upp i de 700 000.
Situationen är således rätt mörk. Om avspärrningen
blir långvarig, få vi nöja oss med att tugga om
lumpen och blanda upp den med cellull. De 15 %
ny-ull kommer man icke upp till på länge.
För att komma till rätta med saken måste man
först och främst göra klart för sig den frågan: Vilken
är orsaken till att fåren minskat så hårt, att de voro
på väg att helt dö ut i vårt land?
Den orsaken finner man, då man konstaterar, att
verklig stordrift med får varit sällsynt här.
Fårstammen har till mer än 90 % utgjorts av
husbehovsfår. Av 2—20 får i varje gård har det stora
får-antalet uppstått, och av att denna sorts fårhållning
håller på att dö ut kommer det sig, att fårantalet
minskat så hårt. Skall man då gå den vägen, att
man söker återuppliva husbehovsfåret? Denna sorts
fårskötsel vilade på självhushållet, där man spann,
vävde och gjorde sina kläder själv. Man levde över
huvud taget endast för att skaffa sig sitt livs behov
på den egna torvan. Sedan industrialismens och
penninghushållningens genombrott har förhållandet
blivit ett annat, samtidigt som kommunikationer och
nya vanor lägga allt större hinder i vägen för att
dessa små fårflockar över huvud taget skola kunna
existera. Kunna vi vrida denna utveckling tillbaka?
Det kan nog ej bliva mer än ett svar på den frågan,
och det är — nej. Där man ännu finner det med sin
fördel förenligt att ha kvar sina husbehovsfår, skola
de naturligtvis få vara där, och om nöden blir nog
stor, komma de tillbaka allmänt, det sågo vi 1915,
och det få vi se nu. Denna möjlighet att utan alltför
stora besvär hålla ett par får verkar som en
säkerhetsventil — den öppnar sig av sig själv. För att
den skall kunna verka måste ’det dock finnas får i
landet. Men för att sådana skola finnas i betydande
antal kommer icke husbehovsstället att sörja, det
har skådespelet efter 1919 tydligt bevisat. Och den
som har avlyssnat stämningen ute bland
jordbruksbefolkningen är fullt på det klara med den saken.
Om det icke funnes någon annan väg, skulle fåren,
så snart normala tider återkomma, fortsätta att
minska och inom ett par årtionden till endast bli ett
museiföremål i detta land.
Men utvecklingen har också visat, att vi ej
behöva se saken så pessimistiskt. Ju större gårdarna
äro ju mindre är minskningen och för de, som nå
över 100 har, har en avsevärd ökning inträtt. Vad
bevisar detta? Jo, att fårdrift i större skala lönar
sig. Man skall icke, som ofta förekommer, tro, att
storgodsägarna och rikt folk hålla sig med får endast
som en "hobby" och för sitt nöjes skull. Där större
egendomar funnits på en hand, där har också större
arealer funnits passande till betesmarker för får, och
på dessa lönar det sig att ha får. Därför finnas de
där och komma att finnas där — såframt staten vill
giva denna näringsgren samma skydd för
konkurrensen utifrån, som all annan jordbruksnäring åtnjuter.
Det är dock icke endast på storgodsen som
förutsättningarna för hållande av får i större skala finnas.
Därför fordras icke stora gårdar utan endast stora
betesmarker. Och fårhjorden, som går på den stora
betesmarken, kan lika bra vara sammansatt av många
småhjordar på 20—100 får, som av en ägares stora
hjord. En sommarflock på 20—100 får kräver icke
mer än 8—40 vinterfödda får, och sådana små flockar
kan vilken liten gård som helst ha med lika stor
fördel som andra djur — såframt man lär sig att
sköta dem på ett rationellt sätt. Men smågårdarna
kunna icke dra fördel av storhjordarnas driftsformer
utan sammanhållning och yrkeskunniga herdar. Detta
har av Svenska fåravelsföreningen insetts sedan
många år. Det är därför som föreningen
experimenterat ut sambetets driftsform och genomdrivit
statsanslag för denna sak, och som den anordnar
fårherdekurser, baggauktioner och fårutställningar i
6 sept. 1941
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
