Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 36. 6 sept. 1941 - Sveriges ullförsörjning och förutsättningar för fåravel, av Lennart Wålstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Ar 1875 1900 1914 1919 1927 1939 1931
rårantal 1.606.667 1.161.493 995.4S1 7.565.654 707.849 468148 400.000
rf*"! r^i r^i r^^i r^i
I
^ \ j?1 s \-~i \—i
Svensk
ull
räcker
til/ % 69,7 58,1 57,3 0,7,9 15,9 10.1 8.1
U/timp. ton 1.400 4.100 4.400 8.100 7.500 8.500 9.100
Fig. 2. Sveriges ullförsörjning.
annat. Denna framställning behandlar endast
importerad ull med uteslutande av hel- och halvfabrikat,
varför siffrorna ej äro analoga med de förut anförda,
utan de redogöra endast för relationen mellan
importerad ull och inom landet producerad ull.
Även 1875, då fårantalet var som störst förekom
dock en ej så obetydlig ullimport (1 400 ton), vilken
dock icke utgjorde mera än 30,3 % av vad landet
konsumerade. Som det väl är troligt att importen
av hel- och halvfabrikat då var jämförelsevis
mycket mindre än 1937, så kanske vår självförsörjning
med ull verkligen uppgick till över 60 % av hela
behovet 1875. Sedan se vi i det oavbrutet minskade
fårantalets inverkan. Detta sjunker 1937 till 400 000
får och lamm i sept. månad. Denna siffra är
uppskattad och har senare visat sig vara 353 324, och den dag
som nu är når den säkert icke mera än 300 000.
Ullminskningen har fortgått i ungefär samma takt, med
någon liten stagnation hösten 1940. En ökning är nu
liksom vid förra världskriget att förutse. 1914—1919
ökade ju antalet från i runda tal 1 million får till
nära 1,6 millioner. Hösten 1939 hann ej denna
ökning börja och på grund av 1940 års dåliga skörd är
den säkert mycket obetydlig detta år.
Som vi se har ullimporten ökat i ännu snabbare
takt än fårminskningen. Man kan beräkna att ett
får lämnar 2 kg ull om året, vilket 1875 ger 3 217 ton
och tillsammans med importen blir hela
ullkonsumtionen 4 600 ton. 1937 ge fåren endast 706 ton men
importen 9 100 eller tillhopa 9 800 ton. Behovet är
alltså dubbelt så stort nu och fårantalet ej mer än en
knapp 1/5 av antalet 1875. Vid total avspärrning är
således situationen enbart efter dessa siffror 10
gånger så vansklig som 1875. Men som vi förut sett
tillkommer en avsevärd import av hel- och halvfabrikat,
så att den svenska ullen i verkligheten icke täcker
stort mer än 2 % av behovet. Om vi rita en gubbe
för dagens verkliga situation, kunna vi av vår egen
ull icke sätta på honom mer än en liten tåhätta av
ren ull.
Hur kan det då komma sig att vi känt denna
ullbrist så litet? Det beror på att textilfabrikerna och
staten vid avspärrningens början lågo på stora lager
av ull, garner, tyger, färdiga kläder, att våra
garderober voro tämligen välförsedda, samt att
ersättningsfibrer istället för ull i allt större utsträckning
användas. Dessutom hade vi ett tillgodohavande av
yllelump på ca 2 000 ton, som förut exporterats.
Någon liten läcka i avspärrningen har också
förekommit. Men summan av detta blir, att ju längre
avspärrningen räcker, ju mera måste vi inskränka på
vår konsumtion av ylle och ju mera kommer det, som
bjudes oss, att vara uppblandat med lump, cellull och
träsilke.
Vilken betydelse kommer det då att få, att våra
yllekläder bli uppblandade med dylika spånadsämnen?
Det bedrives en livlig propaganda för att framhålla
att dessa fibrer visst icke äro att anse som surrogat
utan fullgoda och icke avsevärt underlägsna ullen.
Det har även förut förekommit att de inblandats i
yllet liksom även bomull, så att det är ingen nyhet
att ullen är uppblandad med andra fibrer. Vi
kunna vara glada att cellullstillverkningen kommit igång
i vårt land, så att vi ha ett eget material att
blanda med. — Men ullens elasticitet, dåliga
värmeledningsförmåga, dess tålighet mot vatten och förmåga
att slå ifrån sig vatten, dess filtningsförmåga och
stora resistens mot syror, gör ändå att man icke helt
kan undvara den. Det kan aldrig bli tal om att reda
sig alldeles utan ull. En viss procent vill man vara
försäkrad om. Och i vissa viktiga persedlar kan
det icke vara rätt att tåla någon inblandning av
material, som i något avseende är sämre än ullen. Till
dagligt bruk i städerna och stadsliknande samhällen
samt till sommarbruk kan man utan men blanda in
åtskilligt utan att någon skada är skedd. Men där
den nordiska vintern med full kraft lägger sin tunga
hand över oss, ha vi där någonsin haft för bra
kläder att möta den med? Kunna vi med lätt hjärta och
gott samvete försämra soldaternas kommis och
framför allt deras marschstrumpor? Likaså för våra
skogskarlar, som skaffa fram ved, och
åkerbruksarbetarna, som i vår- och höstrusk skola bruka åkern,
fiskaren på sjön m. fi.? Alla dessa, som ytterst ha
att hålla vakt om vår frihet eller producera vårt
livs nödtorft, leva under sådana förhållanden eller
kunna komma i sådana situationer, att klädernas
kvalitet kan bliva utslagsgivande, för att de skola
kunna utföra sin gärning. De gärningar på vilka
allas vår existens vilar! Den gamla svenska
vadmalen och den handstickade strumpan av svensk ull ha
hållit måttet förr, och ännu har intet material enbart
eller blandat med ull kommit upp till så hög kvalitet,
att det kan mäta sig med den rena svenska ullen. Då
det blir frågan om allvar under vårt klimat, då duger
ingenting annat!
Kvar står således, att ullen är absolut nödvändig,
och att vårt land genom egen produktion bör vara
försäkrat om ett visst minimum av ull — om vi skola
reda oss på egen hand. De sakkunniga ha i sin
utredning kommit fram till att detta minimibehov är
den ull, som produceras av 700 000 avelstackor, vilket
betyder en fårstam av 1,5 mill. får vid räkningen i
september månad — eller i det närmaste den
får-stock som Sverige hade, då fårhållningen stod på
sin höjdpunkt. Vid bestämmande av detta
minimibehov har man nöjt sig med endast 15 % ren ull i
vad som skall spinnas. Resten skall utgöras av
cellull och konstull (;= lump).
Vilka förutsättningar ha vi då att reorganisera
får-skötseln till denna ståndpunkt?
För att få situationen klar för oss kasta vi en blick
på fig. 3. Detta diagram åskådliggör antalet tackor
och baggar — således endast avelsdjur — under åren
1865—1937. Vi se där, att fram till 1875
fårstammen var konstant, sedan börjar minskningen. Fram
till 1900 är den rätt svag, endast 0,9 % om året, då
374
13 sept. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
