Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 22 nov. 1941 - Flottans fartygstyper, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 47 ÄGARE: SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 22 NOV.
ÅRG. 71 ANSVARIG UTGIVARE OCH CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 4 1
INNEHALL: Flottans fartygstyper. — Hantverksinstitutet invigt. — Arosmässan. — Den högre tekniska
undervisningen. — Etthundra år och femtio. — Teknisk tidskrifts affärer. — Sammanträden.
Flottans fartygstyper.
Det är med en viss tveksamhet som jag ger mig
in på en diskussion av denna fråga i Teknisk
tidskrift. Ett inlägg kan lätt få skenet av en obefogad
kritik mot personer som på detta område nedlagt
ett livslångt, krävande och förtjänstfullt arbete.
Frågan är emellertid av så vital betydelse för hela
vårt försvar att jag får finna mig i att ta den risken.
Som bekant blev sjöförsvaret synnerligen
styvmoderligt behandlat i 1936 års försvarsordning. När
det europeiska kriget sedan utbröt gällde det för
marinens personal att på kortast möjliga tid
improvisera en beredskap och ett nybyggnadsprogram av
mycket stor omfattning. Att under sådana
omständigheter åstadkomma det tekniskt mest ideella var
naturligtvis uteslutet. Man måste i stor utsträckning
använda sig av redan utarbetade och beprövade
konstruktioner. Det är dessutom att märka, att
erfarenheterna från det pågående kriget först så småningom
blivit tillgängliga. Tyvärr är det dock ej blott
dylika befogade och ofrånkomliga skäl som varit
bestämmande för utvecklingen. Detta gäller i varje
fall om det föreliggande förslaget om byggnad av
två stycken kryssare. Det förefaller emellertid som
om det i detta fall delvis vore marinen utomstående
krafter som drivit fram beslutet. För min del har
jag i varje fall funnit starka betänkligheter mot
förslaget inom ledande sjöofficerskretsar, ehuru man där
av lättförklarliga skäl icke vill yttra sig mycket
därom. När flottan under så många år blivit
styvmoderligt behandlad av statsmakterna, är det
naturligtvis mycket svårt för vapnets representanter att
komma med en kritik mot förslag och erbjudanden
som åtminstone skenbart tillföra vapnet betydande
nya stridskrafter. Så mycket viktigare är det då, att
vi mera fristående tekniker ej draga oss för att öppet
säga vår mening.
När det gäller att lägga upp ett program för
flottans nya fartygstyper, måste man noga ha i minnet
vissa ofrånkomliga fakta. Det är framför allt å ena
sidan min- och torpedvapnets, å andra sidan
flygvapnets oerhörda framsteg under de sista åren som
måste bli avgörande för typvalet. Men det gäller här
ej blott att ta hänsyn till de framsteg som redan
uppnåtts. Mycket är i görningen om vilket vi ha
en del kännedom och som med säkerhet kan
förväntas vara fullbordade fakta, då större fartyg som nu
påbörjas kunna vara färdiga. Den stora allmänheten
vet mycket litet därom, och tyvärr är nog icke heller
kännedomen om de nu på olika håll pågående ar-
betena tillräckligt stor överallt inom sjömilitära
kretsar. Det är inget tvivel om att på några få år
flygvapnets möjligheter för skadegörelse på fartyg,
och ännu mera min- och torpedvapnets, komma att
vara högst väsentligt ökade, och då är det att märka,
att möjligheterna redan nu äro helt enkelt
fruktansvärda, särskilt i ett så litet och begränsat vatten som
Östersjön.
De slutsatser som måste dragas härav äro enligt min
mening dels att fartygsbyggandet måste uppdelas på
ett större antal mindre fartyg än vad man tidigare
ansett riktigt, dels att i de fall, då stora och dyrbara
fartyg det oaktat måste byggas, en mycket stor
uppmärksamhet ägnas åt skyddet, framför allt skyddet
mot undervattensanfall och luftanfall. För att giva
även de mindre fartygen effektivt stridsvärde blir
det å andra sidan nödvändigt att i högre grad än
hittills varit fallet koncentrera sig på ett bestämt
vapen för varje fartygstyp, alltså antingen på
torpedvapnet, det medelsvåra artilleriet eller det svåra
artilleriet. Nedan följer det byggnadsprogram som
jag med ledning av dessa principer skulle vilja
föreslå, varvid jag börjar med de minsta fartygen.
Vad hjälpfartyg angår, såsom minsvepare och
eskortfartyg, ha vi ju fått ett antal moderna fartyg
av två olika typer, Arholma-typen liksom den mindre
minsveparen med träbordläggning. Man frågar sig
emellertid om det verkligen kan vara riktigt, att de
större minsveparna äro försedda med
turbinmaski-neri. Under krigs- och beredskapstider torde vi väl
alltid vara nödsakade att spara på våra oljeförråd. Då
oljeförbrukningen på en dieselmotordriven
minsvepare torde vara mindre än tredjedelen av den på ett
turbindrivet fartyg, förefaller det som om alla skäl
talat för att göra dessa fartyg dieselmotordrivna. Det
enda skälet däremot skulle väl vara det större
motorbullret från ett dieselmotordrivet fartyg, men jag har
svårt att se, att ett sådant skäl skulle vara
avgörande för fartyg av denna klass, allra helst som
turbin-maskineriet är långt ifrån ljudlöst. Det är att märka,
att goda och beprövade svenska motorer funnos, när
det stora byggnadsprogrammet för dessa båtar
upp-lades.
Vi komma sedan till det viktiga torpedvapnet, och
här är ej mycket att säga, då såväl våra nyaste
motortorpedbåtar som u-båtarna äro av modern
konstruktion. Naturligtvis är det även här en hel del
att göra, då tekniken ständigt går framåt, men vi
behöva nog ej tvivla på att sådant utvecklingsarbete
22 nov. 1941
473
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
