Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 22 nov. 1941 - Flottans fartygstyper, av Ragnar Liljeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
fortgår inom Marinförvaltningen. Bland annat borde
motortorpedbåtarnas skrov göras av rostfritt,
omagnetiskt material, så att båtarna kunna gå säkra även
över magnetiska minfält. Denna förändring skulle
innebära blott en obetydlig merkostnad för båtarna.
Annorlunda ligger frågan till när vi komma in på
jagarna, dvs. de lätta kombinerade artilleri- och
torpedfartygen. Många anmärkningar ha riktats mot
de nuvarande stadsjagarna, då de synas ha alltför
litet stridsvärde i förhållande till kostnaden.
Konstruktionen är ju också relativt gammal, och man
kan ej vänta sig, att de skola stå på toppen av
modernitet. Tid har också saknats att under de sista
båda åren med deras forcerade nybyggnadsarbete
lägga upp en ny typ. Däremot har som bekant lagts
upp en mindre typ, den s. k. kustjagaren.
Konstruktionen av denna är nog i och för sig lyckad, men man
frågar sig ovillkorligen, om den kan ha ett verkligt
existensberättigande i den svenska flottan. Försöken
att samtidigt inpressa ett någorlunda kraftigt
artilleri med en ej alltför svag torpedbestyckning ha lett
till ett fartyg som varken kan betraktas som ett
effektivt torpedfartyg eller ett effektivt artillerifartyg.
Utsikterna för ett så pass stort fartyg att komma
inom torpedskjutningsdistans äro naturligtvis
väsentligt mindre än för t. e. en motortorpedbåt, och i strid
med en jagare med kraftigare artilleri kommer det
givetvis genast till korta.
Det synes mig här som om den riktiga vägen vore
att bestämt skilja mellan torpedbåtar och
artillerijagare. Det har framhållits, att de nuvarande
motortorpedbåtarna vintertid knappast kunna användas
åtminstone för längre expeditioner, och detta är
naturligtvis riktigt. De borde därför kompletteras med
en större, något långsammare typ ungefär i stil med
de tyska "Schnellboote". En dylik
dieselmotordriven torpedbåt med sådana utrymmen för
besättningen, att båten kan ligga till sjöss även vintertid, om
isförhållandena ej äro alltför svåra, och förslagsvis
på 100 à 200 ton, 35 à 40 knops fart, kraftig 53 cm
torpedbestyckning, lätt luftvärn och en 7,5 cm kanon
synes mig vara en för vår flotta lämpligare typ än de
nya kustjagarna. Förmodligen skulle priset hålla sig
under hälften av kustjagarens pris. Som
artillerifartyg vore den givetvis långt underlägsen kustjagaren
men som torpedfartyg tack vare sina mindre
dimensioner och högre fart överlägsen densamma. Kunde
två eller kanske tre sådana båtar byggas för varje
kustjagare, så skulle säkert ett betydligt ökat
stridsvärde därigenom tillföras flottan. Antalet sådana
torpedbåtar borde inom flottan betydligt överstiga
antalet egentliga jagare.
De nuvarande stadsjagarna borde däremot enligt
min mening ersättas med en betydligt större och
kraftigare typ, förslagsvis på 2 500 à 3 000 ton, 30 à 35
knops fart och fyra 15 cm snabbeldskanoner i
dubbeluppställning. Vitala delar borde vara
splitter-skyddade. Naturligtvis skulle jagaren även vara
torpedbestyckad, ehuru torpedvapnet för densamma
bleve av underordnad betydelse. Ett sådant fartyg
skulle vara en utmärkt plattform för det moderna
mycket effektiva medelsvåra artilleriet. Skulle
fartyget visa sig bli alltför stort och dyrbart, kunde man
möjligtvis tänka sig att ersätta 15 cm kanonerna
med den nuvarande 12 cm kalibern, men mycket
talar här för att gå upp till den större kalibern. Då
de nya kryssarna väl knappast komma att uppträda i
Östersjön, och då artilleri jagaren alltså inom
kustflottan måste tjänstgöra som kryssare bör den ha
ett artilleri som kan uppta tävlan med artilleriet på
en lätt kryssare. Med effektiviteten hos det
moderna artilleriet kan man ju säga, att det fartyg
vinner som först skjutit in sig, även om fienden
skulle ha dubbla deplacementet och dubbla
kanonantalet, Men förutsättningen är dock att man kan
komma inom skotthåll innan man själv blir
beskjuten.
Vi komma slutligen till de tunga artillerifartygen.
Från många håll har framhållits att vi ej ha råd
och möjlighet att åstadkomma dylika fartyg och att
det svåra artilleriets plats därför hos oss är inom
kustartilleriet. En hel del talar nog för denna
ståndpunkt, men å andra sidan har från sjömilitärt
håll synnerligen kraftiga skäl givits för pansrade
artillerifartyg inom kustflottan. För min del är jag
därför av den uppfattningen att alla ansträngningar
måste göras för att inom rimlig storlek och kostnad
försöka åstadkomma en dylik typ. Av vad jag förut
sagt om faran för undervattensanfall och luftanfall
följer, att fartyget måste vara synnerligen väl
skyddat. Då dess existensberättigande skall ligga i det
svåra artilleriet följer att artilleribestyckningen ej
får göras för svag. Det har från sjömilitärt håll
framhållits att artilleritaktiska skäl tala för att man
ej förser fartyget med mindre än sex svåra kanoner.
Man finge alltså tänka sig ett dylikt fartyg med sex
kanoner i två trippeltorn. Kanonkalibern borde
vara minst 28 cm. Skall ett sådant fartyg vara
möjligt att åstadkomma inom rimliga dimensioner, torde
det vara nödvändigt att helt avstå från det vanliga
medelsvåra artilleriet. Mycket sparas härigenom i
vikt och utrymme, förutom en hel del förenklingar i
eldledningsutrustningar m. m. Torpedbestyckning kan
helt avvaras. Däremot måste fartyget självfallet
förses med ett mycket rikligt luftvärn av förslagsvis
moderna stabiliserade 10,5 cm och 57 mm kanoner
förutom lätt närluftvärn. 10,5 cm
luftvärnskanonerna skulle i någon mån kunna ersätta det
medel-svåra artilleriet.1 Det är klart att ett sådant fartyg
ej kan utföras för någon högre fart. Högst torde man
kunna tänka sig en sådan fart som Sverige-skeppens,
dvs. cirka 22 knop, men förmodligen ej mer än 16 à
18 knop. Det lämpligaste maskineriet blir antagligen
kuggväxlade dieselmotorer, möjligen dieselelektrisk
drift, om maskinstyrkan skulle bli relativt låg.
Ovanstående ger i stora drag bilden av en flotta
som jag tror i åtskilliga år framåt skulle kunna stå
sig utan att bli omodern. Vilka åtgärder ha vi då
att vidtaga för den allra närmaste framtiden? Vad
de nu projekterade kryssarna beträffar, är det min
bestämda uppfattning att de 100 à 150 millioner
kronor som de komma att betinga till stor del äro
bortkastade. Fartygen äro på intet sätt lämpade
för våra förhållanden, i varje fall ej om vi tänka
oss Östersjön som värt väsentliga operationsområde.
Å andra sidan förstår jag att prestigehänsyn m. m.
gör det svårt för att ej säga omöjligt att nu uppriva
det redan fattade beslutet, som man alltså får finna
sig i, om än med beklagande.
1 Om de nya pansarskeppen ej kunna förses med
medelsvårt artilleri, är detta ett ytterligare skäl för 15 cm kanoner
på artillerijagarna.
474
15 nov. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
