Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 29 nov. 1941 Skyddet för sjömännens liv - Skyddet för sjömännens liv, av Bo Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
86 olyckor hava medfört fartygens totalförlust och
hava varit av följande slag:
Strandningar ........... 13 fartyg om tills. 11 245 brt
Kollisioner ............. 6 ...... 6178 „
Sprungit läck och sjunkit 5 „ „ „ 166 „
Vattenfyllts och sjunkit.. 1 „ „ „ 599 „
Krigsolyckor ........... 55 „ „ „ 139 759 „
Borta med man och allt 5 „ „ „ 4 063 „
Eldsvådor .............. 1 „ „ „ 94 „
Summa 86 fartyg om tills. 162 104 brt
Jämfört med föregående år har sammanlagda
antalet sjöolyckor ökats med 36, samtidigt som olyckor
av svårare art, över vilka särskilt yttrande avgivits,
ökats med 66. Antalet olyckor, som medfört
totalförlust, har däremot ökats med 51, och summan av
det förlorade bruttotonnaget överstiger
nästföregående års med 119 186 ton.
Av behandlade ärenden rörande totalförluster har
det konstaterats, att ej färre än 55 fartyg på
sammanlagt 139 759 bruttoton förlorats genom beskjutning,
minsprängning eller torpedering från krigförande
makters sida. Härunder har ett, procentuellt sett,
stort antal människoliv gått till spillo.
Genom lag den 30 juni 1932 utfärdades vissa
föreskrifter, som erfordrades för Sveriges samma dag
verkställda ratifikation av den internationella
konvention, som tre år tidigare undertecknats i
London för tryggande av säkerheten för människoliv till
sjöss. Visserligen innehåller nämnda konvention
till största delen föreskrifter rörande
passagerarfartyg i fart utanför riket, men hava dessa
bestämmelser i viss mån blivit kompletterade genom Kungl.
maj:ts och rikets kommerskollegii kungörelse med
närmare föreskrifter rörande särskilda
säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg vid krig eller
krigsfara. Ovannämnda Londonkonvention hade således,
före stormaktskrigets utbrott, ett mera snävt
begränsat tillämpningsområde visavi vår linje- och
trampfart, men har sedan den 4 september 1939 vunnit ökad
betydelse för hela den svenska handelsflottan. Detta
gäller bl. a. de s. k. godkända båtmännen,
vilka till ett visst minimiantal varit anställda
ombord. Dylika båtmän måste tidigare hava
övats mera ingående i handhavandet av all
livräddningsattiralj och erhålla efter genomgången
examen certifikat, utfärdat av någon bland rikets
nautiska fartygsinspektörer. Det synes mig därför
vara i hög grad önskvärt, att rederierna mera
allmänt hade för regel att vid inmönstringar av
besättningen påfordra i första hand antagandet av ett
begränsat antal tränade båtmän.
Vad de allmänna bestämmelserna i ovannämnda
författningar beträffar, äro dessa, trots deras
intagande i Underrättelser för Sjöfarande och andra
sjöfartspublikationer, föga kända av sjöbefälet,
särskilt vad som rör viss däcksbemanning å våra smärre
fartyg. Då emellertid denna sak tidigare påtalats,
skall jag i årsrapporten enbart uppehålla mig vid
frågan rörande våra livbåtars säkra sjösättning (i
den mån detta låter sig göra) under nu rådande
krigsförhållanden. I detta sammanhang bör det erinras
om att tillsynsförordningen av den 9 december 1932
förordnar, huru fartyg, som till sjöfart nyttjas, skall
handhava sin livbåts- och bärgningsberedskap, och
giver i stora drag upplysningar om de bestämmelser,
som gälla rörande båtarnas sjösättning samt
besättningarnas inövande.
Det synes mig emellertid vara odisputabelt, att
krigsförlisningarna vid flera tillfällen medfört större
förluster i människoliv än som ’normalt’ bort vara
fallet, därest bland annat ovannämnda allmänna
säkerhetsåtgärder och mera ingående livbåtsövningar
blivit praktiserade ombord.
Några särskilda pregnanta exempel på inträffade
krigsförlisningar, där många liv gått till spillo till
följd av förbiseenden och olämpligt placerade
livbåtsredskap, fästa på ett belysande sätt
uppmärksamheten på huru lätt smärre feltag kunna utmynna i
ödesdigra katastrofer för de ombordvarande.
Ett ångfartyg torpederades utan föregående
varning en mörk natt i Nordsjön med vind och grov
sjö ’tvärs på livet’ och började hastigt sjunka.
Besättningen, som till största delen befann sig under
däck, kallades av vakthavande styrmannen medelst
upprepade stötar i ångvisslan till livbåtarna. En av
de båda män, vilka, enligt tidigare bekantgjord
bemanningslista, tilldelats den vid tillfället i lovart
varande livbåtens taljor, intog icke sin post vid
förliga däverten å båtdäcket utan hoppade i stället ned
i den utsvängda livbåten. En behjärtansvärd
mässpojke intog hans plats och gjorde sig efter erhållen
order beredd att fira på taljelöparen. Denna talja
hade några dagar tidigare iskurits ny, och man hade
därvid använt sig av en väl grovt tilltagen
dimension på det löpande manillagodset. Regn,
överspolning och köld hade sedan gjort löparen ohanterlig,
varför pojken för att hinna med i firningen så
småningom kastade loss alla törnarna om koffernageln.
Några sekunder senare började löparen rinna
hastigare genom ginblocken med den påföljd, att pojken
fick sina händer uppbrända vid försök att slå en
törn runt nageln, vilket misslyckades. Livbåten
ställde sig därvid, hängande i aktertaljan, på näsan,
och dök, när denna talja av allt att döma
losskasta-des, full av folk ned i en brottsjö. Härvid spolades
största delen av livbåtsbesättningen överbord ocli
drunknade.
Ett annat ångfartyg minsprängdes eller
torpederades en blåsig vinternatt i Nordsjön, varvid fartyget
med en tung underlast ombord gick till botten på
några få minuter. Härunder erhöll det först en
svårare slagsida och ställde sig senare nära nog
vertikalt mot vattenytan, vilket i hög grad försvårade
livbåtarnas utsättande. Vid nedfirandet av den ena
livbåten sprang aktra gajen. (eller dess bensel, vilken
båten vid tillfället praktiskt taget hängde i), varvid
densamma med sin besättning slog in mot
fartygssidan och krossades. När livbåten några ögonblick
senare nådde ytan, fylldes den genast med
inströmmande vatten. Den andra livbåten sjösattes utan
missöden, men däremot råkade de båda män, som
från båtdäck handhaft firandet av taljorna, värre
ut. En av dem kastade sig handlöst ut efter ett av
de inantåg, som hängde ned från den wire, vilken i
regel fastschacklad sammanbinder äldre typen av
våra båtdävertar. Då han icke lyckades tillräckligt
snabbt få ett ordentligt grepp om det hala
mantåget, störtade han ned, slog mot båtrelingen och
försvann. Den andre, som tydligen var en äldre man,
vågade ej hoppa ut och glida ned på någon av
parterna till taljan utan föredrog att kvarstanna om-
484
15 nov. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
