Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 29 nov. 1941 Skyddet för sjömännens liv - Skyddet för sjömännens liv, av Bo Bergström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
bord. Den lyckligt sjösatta livbåten plockade
senare upp några få överlevande från den krossade och
i marvatten liggande båten.
Ett större motorfartyg torpederades utan
föregående varning i Nordatlanten. Yid den häftiga
detona-tionen stoppade styrbords huvudmotor, under det
att babords fortfarande arbetade framåt, till dess
fartyget sjönk. Det kom därför att beskriva en
utdragen cirkelbåge (styrbordsgir) under
retarderande fart. När därför en av de fyra livbåtarna skulle
sjösättas, skar denna på grund av fartygets fart
under och då ingen båtyxa eller slidkniv synes hava
varit tillhands, hamnade flera man i vattnet. En
annan av fartygets båtar vattenfylldes och skadades
mot fartygssidan.
Slutligen må relateras en krigsförlisning, som
visserligen inträffat i början av innevarande år, men
vilken jag tillåtit mig att omnämna i årsrapporten
på grund av det enastående mod och självuppoffring
flera av de senare omkomna visat efter
torpederingen, och de motiga omständigheter, som förekommo
vid livbåtarnas sjösättning.
Ett av våra större tankmotorfartyg, vilket
innehade ’fri lejd’, torpederades utan föregående varning i
Nordatlanten, då det var på resa till Sverige med
last av oljor. Vid den våldsamma explosionen
antändes genast den flytande lasten, vilken spred sig
med rasande fart till övriga tankar. Samtidigt erhöll
fartyget svår slagsida. De av befälet och vaktens
manskap, som uppehöllo sig å bryggorna, synas
härvid hava ljutit döden, då elden omedelbart kastade
sig över hela midskeppspartiet. På poopen, där de
båda stora livbåtarna hade sin plats, synes en
styrman hava dirigerat deras sjösättning med
sammanlagt ett 20-tal man ombord, varvid tre av befälet och
timmermannen voro honom behjälpliga vid
nedfirandet. (Dessa fem män blevo, med undantag av
timmermannen, ur stånd att rädda sig och brändes till
döds, efter det båtarnas till synes väl smäckra
fånglinor sprungit). Vid sjösättandet av styrbordsbåten
oklarade sig förliga taljan på så sätt, att taljelöparen
spann över skyddskanten av den upphängda rullen,
och då den ovane mannen i taljan icke kunde nå
denna eller hejda avspinnandet av det löpande godset,
ställde båten sig upp och ned, när aktertaljan
fortfarande firades. Ett par man föllo ur båten, och
densamma vattenfylldes vid nedslaget. Samtidigt
firades babordsbåten, varvid en ända kom i beknip
under aktra ginblocket, men man lyckades tack vare
timmermannens sinnesnärvaro och rådighet i sista
ögonblicket undgå en annars säker kantring. Under
hela sjösättningen regnade brinnande olja ned över de
för livet arbetande sjömännen, och senare visade det
sig, att allt befäl ombord, utom en man,
övermaskinisten, omkommit.
Svårigheterna vid livbåtarnas sjösättning under
ovan relaterade krigsförlisningar äro sorgligt nog
icke isolerade företeelser, framsprungna under
särskilt vidriga förhållanden, utan hava under de år
kriget varat upprepats vid ett flertal tillfällen.
Det har i praktiken många gånger kunnat
konstateras, att ett sjunkande fartyg ytterst sällan går till
botten vare sig på rät köl eller utan slagsida. I
allmänhet erhåller fartyget så gott som omedelbart en
svårare sådan efter en torpedträff. Lägges därtill,
att torpederingen i de flesta fall försiggår under
dygnets mörka del, då största delen av besättningen
ligger till kojs, tillkommer ytterligare ett
faromoment. I den mån detta låter sig göra, bör därför
livbåtsövningarna (även med risk för en eventuell
olyckshändelse) praktiseras även under mörker och göras
så naturtrogna som möjligt samt dessutom
intensifieras (se Kungl, kommerskollegii
författningsföreskrifter för år 1939, nr 15 § 2). Härvid böra tända
elektriska ’solar’, vilka upplysa båtdäcken, i
görligaste mån undvikas.
Vad nu de vid olyckstillfällena ofta använda
talje-rullarnas konstruktion beträffar, torde densamma
under rådande krigsförhållanden vara alldeles för
primitiv och ägnas — enligt min åsikt — icke den
uppmärksamhet den i verkligheten borde hava. Dessa
rullar böra under inga omständigheter upphängas
tvärskepps, vare sig på båtdäckets för- eller akterliga
skyddsräcke eller under sunsegelsåsarna. I stället
böra de placeras i fartygets längdriktning, och det
vore i hög grad önskvärt, om smärre stativ
konstruerades med en praktisk självverkande
bromsinrättning och uppställdes på ett sådant sätt, att mannen
vid taljelöparen kunde nå rullen, under det han
firade. En annan viktig detalj vid en livbåtsutsättning
under krävande förhållanden är att rätt man bliver
tränad på rätt plats. Detta gäller särskilt de till
tal-jelöparna avdelade männen. Det har nämligen vid
flera tillfällen inträffat, att självbevarelsedriften
tagit överhand, vilket fördröjt och äventyrat båtens
säkra nedfirande. l:e styrmannen bör därför, vid
livbåtsförteckningens uppgörande, söka uttaga de mera
ansvarskännande och samtidigt fysiskt vältränade
yngre, befarna sjömännen för ifrågavarande arbete.
Ett. spörsmål, som desslikes ä-r mycket brännande,
är maskinens omedelbara stoppande efter en
minsprängning eller torpedering. Denna fråga
kompliceras dock i hög grad, om fartyget utsättes för ett
anfall från luften under gång i en hopdragen
(koncentrerad) konvoj. Vid flera krigsförlisningar har
fartygets maskin eller maskiner icke stoppats, antingen
till följd av att vakthavande befälet dödats eller
skadats på brygga eller manöverdurk, maskintelegraf
ledningen försatts ur funktion eller andra oförutsedda
omständigheter. Följden har då som regel blivit
den, att livbåtarna på grund av fartygets fart genom
vattnet ’skurit under’ vid sjösättningen.
Befälhavaren och övermaskinisten böra därför före avgången
från hamn hava överenskommit, huru det skall
förfaras, i den händelse frågan senare under resan blir
aktuell. På Sci sätt elimineras i viss mån orderna
medelst maskintelegrafen, telefonen eller talröret.
Slutligen vill jag på det allvarligaste tillråda
däcksbefälet att öva noggrann och fortlöpande
tillsyn över taljelöparnas och fånglinornas ’livslängd"
och dimensioner, dävertgajarnas och dess
hamp-benslars styrka och hållfasthet, båtyxornas rätta
placering och, icke minst, att dyvikorna med sina små
kedjor finnas fastsatta på sin plats. Det torde även
böra påpekas, att vattenförrådet i våra livbåtar,
särskilt för de fartyg, som trafikera den heta zonen, bör
utökas."
Bo Bergström.
485 15 nov. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
