Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 48. 29 nov. 1941 Skyddet för sjömännens liv - En brist — och ett välkommet initiativ, av Ture Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
ning än nu, då det är sällsynt, att en båt utsättes
annat än för föreskrivna livbåtsövningar — eller vid
förlisning.
Beträffande den tidigare omnämnda rapporten till
Board of Trade rörande bristande seglingskunskaper
och småbåtsvana kan invändas, att den icke är
till-lämplig på förhållandena i svenska handelsflottan,
som i relativt betydande utsträckning rekryterar
sina fartygsbesättningar från en sedan barndomen
båtvan kustbefolkning. Detta är visserligen, och
lyckligtvis, sant, men det är dock långt ifrån hela
sjöfolkskåren, som har detta ursprung, och dessutom
förlorar argumentet allt eftersom tiden går mer och
mer sin giltighet även beträffande kustborna.
Havsfiskets fortgående rationalisering och dess tilltagande
betydelse på skärgårdsfiskenas bekostnad — framför
allt på västkusten — tenderar att skapa en annan
typ av båtfolk. Det blir allt vanligare, att de unga
pojkarna på ett tidigt stadium komma ut med de
stora havsfiskebåtarna utan att egentligen ha
genomgått skärgårdsfiskets oförlikneliga skolning i
handhavandet och seglandet av små öppna båtar. Med en
fortsatt utveckling i denna riktning kommer det icke
att dröja så länge, förrän även kustfolket, som
helhet sett, står relativt främmande för
småbåtsseglingen.
Stor uppmärksamhet har under årens lopp ägnats
åt de risker och svårigheter, som äro förknippade
med utsättandet av livbåtar från fartyg i hårt väder
eller under annars ogynnsamma förhållanden.
Självfallet måste man också i kanske främsta rummet
inrikta sig på att förminska dessa risker och
svårigheter — de skulle ju bl. a. kunna betecknas som
primära, och om icke de övervinnas, vore omsorgen
om det vidare handhavandet av båtarna värdelös.
I dessa hänseenden är emellertid utgångsläget i så
mån gynnsamt som dels påtagligt intresse och
förståelse för problemets betydelse synes förefinnas och
dels mycket kan uträttas genom fortgående
förbättring av tekniska detaljer samt övning av folket med
tillgängliga resurser.
Skapandet och vidmakthållandet av den
förtrogenhet med och vana vid små och seglande båtar, vars
vikt här avses att starkt framhållas, kan däremot
icke i önskvärd grad åstadkommas med det normala
båtmaterialet ombord i fartygen. Den gängse
livbåten är en i gott väder alldeles för tung, stor och
styv båt för att kunna väcka de åsyftade
egenskaperna till liv. Att segla en livbåt i hyggligt väder
är som att segla en pråm och fordrar intet utöver
de mest elementära begrepp om vindens verkan på
seglen. Möter så en skeppsbruten besättning i en
livbåt hårt, byigt väder, kanske hastigt påkommet,
ha seglingsövningar i måttlig vind i föga mån
kvalificerat dem för värvet att hålla båten på rätt köl
och hindra den att vattenfyllas.
Det gör däremot det intuitiva båthandlag, som födes
ur seglingen med små, livliga, lättrörliga och öppna
båtar.
Även om detta förhållande vunnit föga beaktande
här i landet, har det uppmärksammats i
Storbritannien även före kriget och den förut nämnda
utredningen av Board of Trades livbåtsinspektion. För
några år sedan togs också där ett betecknande
initiativ, som får betraktas som ett utslag av den oro,
varmed man observerat den sjunkande standarden
Fig. 1. Segelritningen visar en modern och effektiv rigg —
samtidigt dock lätthanterlig med den korta masten och långa
gunter-gaffeln.
på båtvanan inom handelsflottan. Det ansågs inom
Shipping Federation, som tog upp saken till
behandling, att föga av verkligt värde skulle kunna uppnås
genom att skärpa bestämmelserna rörande
livbåtsövningar, och man beslöt i stället undersöka
möjligheterna för att få till stånd förutsättningar för
frivillig och rekreationsbetonad båtövning i speciellt
lämpade båtar. I detta syfte uppdrogs åt den kände
båtkonstruktören Uffa Fox att rita en båt för
ändamålet. Resultatet blev en liten lätt och livlig 17 fots
segel-dinghy, besläktad med de internationella
14-fotare, med vilka en väsentlig del av den brittiska
och amerikanska sportseglingen inom småbåtarnas
område försiggår. Meningen var, att varje fartyg
skulle ha minst en dylik båt ombord, och att såväl
befäl som besättning skulle uppmuntras att under
besöken i hamnarna i mån av tid ligga ute och segla
med dem. Härigenom skulle visserligen inte övning
i livbåtsrodd vinnas, men denna kan erhållas vid de
föreskrivna livbåtsövningarna, och istället avsåg man
att uppnå den grundläggande och värdefulla
intimiteten med småbåtar oöh deras handhavande.
Planen hann aldrig i nämnvärd utsträckning bli
genomförd, ehuru ett antal båtar efter den godkända
konstruktionen byggdes, ty kriget kom emellan.
Avsikten hade emellertid varit, att staten skulle lämna
bidrag med en viss procent av den i och för sig
ganska blygsamma kostnaden för dylika båtar till
de rederier, som gingo med på att anskaffa dem.
I Sverige har man, som redan nämnts, varit
benägen att hysa en viss skepsis gent emot den
praktiska betydelsen av denna angelägenhet, och det är
därför med så mycket större tillfredsställelse man
måste hälsa det initiativ på området, som nu tagits
av Broströmskoncernen. Det motorförsedda, seglan-
499 15 nov. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
