Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskri ft
Fig. 10.
talj för de prov som utförts. Det må endast nämnas
att på grund av oljebristen ej så många provpunkter
kunnat tagas som varit önskvärt. Om emellertid i
ett axelsystem med effekten som ordinata och
varv-antalet som abskissa inläggas kurvor för lika
bränsleförbrukning i gram per hästkrafttimme, erhålles den
sannolika karakteristikan, fig. 8. Av denna framgår
en sannolik lägsta bränsleförbrukning av 160 g/hkh
vid ungefär normalbelastning och normalt varvantal,
ett synnerligen vackert resultat. Kurvskarans form
och läge är även i övrigt mycket tillfredsställande.
För en skeppsmotor med propeller med fasta blad
erhålles bränsleförbrukningen i g/hkh samt i kg/h
enligt fig. 9, i vilken figur även varvantalen äro
inritade.
Som stationär motor med ett varvantal av 220
v/min erhålles bränsleförbrukningen i g/hkh enligt
fig. 10.
Totalverkningsgraden är vid 500 hk och 220 v/min
39,5 %.
Gengasen som giftgas.
Diskussion.
(Forts. fr. sid. 60.)
Yrkesinspektör J. Welin-Berger: Jag vill bara
påpeka, att jag aldrig sagt, att gengasen icke luktar.
Jag har endast sagt, att koloxid icke luktar. Man
kan således icke med hjälp av lukten få tag i, hur
mycket koloxid det finns i gengasen. Detta
förhållande har jag försökt särskilt påpeka. Jag vet dessutom
väl, att koloxid dissocierar i luften. Om avgaserna äro
varma, stiga de dock uppåt, och därför skola vi ta
ut dem vid taket. Den principen ha vi hittills använt
oss av, och den är enligt min uppfattning fortfarande
riktig. Jag vill således ganska bestämt påstå, att
enligt de erfarenheter vi hittills gjort, är det rätt att
taga ut gaserna uppåt. Huvuddelen av utsugningen i
ett garage bör således förläggas vid tak, varjämte
omsättningen skall vara så stor, att gaserna hinna sugas
ut, medan de ännu äro varmare än luften i garaget.
Professor E. Hubendick: Det finns en fråga, som
jag tror borde vidröras litet kraftigare i denna
församling, och det är frågan om att få fram en indikator
för bestämning av koloxid i luft. Vi ha hört, vilken
fin och vig metod man fått fram för att bestämma
koloxid i blod, men vi ha för närvarande bara den
tidigare demonstrerade apparaten, som kostar 1 200 à
1 800 kronor och som endast finns i ett par exemplar
i Sverige, överallt har man behov av att få en
ungefärlig bestämning av koloxidhalten, men man har
ingen som helst möjlighet till det. Jag har hört talas
om att det lär finnas en metod, utarbetad av en svensk
läkare, men jag har icke fått fatt på den. Det finns
dock en känd metod — att medföra ett par möss, ty
dessa förlora sansen tidigare än människor. Jag
hörde nyligen om en chaufför, som blivit illamående i sin
bil. Han blev övertalad att hänga en bur med möss
i huvudhöjd i bilen, och han har haft nytta därav.
Jag har även försökt att förmå en fiskare att medföra
möss i sin fiskarbåt, men fiskaren sade, att de ville
inga möss ha i det lilla rum, där de skulle sova.
Det finns sålunda anledning att uppmana herrar
ingenjörer, speciellt kemisterna, att anstränga sin
uppfinnargåva för att om möjligt finna någon
indikator för koloxid, som envar kan använda, helst med-
förbar i fickan, och som ej kostar mer än en eller
annan tia. Jag ber att få framföra detta som ett mål
för herrar uppfinnares ansträngningar.
Fil. lic. U. Trägårdh: Det är, såvitt jag vet, en
mycket komplicerad sak att tillverka en koloxidindikator,
som kontinuerligt indikerar halten CO i en lokal. Den
apparat, som förevisats i kväll, är av amerikanskt
ursprung. Den ser enkel ut men innehåller i själva
verket mycket komplicerade delar. En annan sak är
att tillverka en alarmeringsapparat, som vid visst
gränsvärde av CO ger en larmsignal. Det företag jag
representerar (Jungnerbolaget) har sedan ett par
månader varit sysselsatt med konstruerandet av en sådan.
Det är som sagt rätt så komplicerade saker. Det
behövs en synnerligen känslig galvanometer eller
rörförstärkning, som kostar pengar. Vidare måste
apparaten vara byggd för att kontinuerligt föra luften
genom densamma. En mycket liten, billig och enkel
alarmapparat tror jag är svår att åstadkomma, om
den skall vara tillförlitlig.
Tidigare, för några år sedan, vet jag, att ingenjör
Dahlbeck vid Stockholms gasverk kom med ett förslag
till alarmapparat. Den apparaten arbetade också
efter genomströmningsprincipen men rönte ingen
uppmärksamhet. Vid alla sådana apparater förbrukas
småningom den förmedlande kontaktsubstansen.
Svårigheten att veta, när man skall byta ut denna,
kommer alltid att finnas kvar. Åtminstone blir det en
apparat, som då och då fordrar passning. Jag hoppas
emellertid, att de arbeten, som nu äro igång, skola
resultera i en apparat, som åtminstone delvis fyller de
fordringar, som kunna ställas på en tillförlitlig
koloxidindikator av alarmtypen.
Professor G. Ljunggren: Vad beträffar frågan om
hur koloxid utbreder sig, måste man komma ihåg, att
därvidlag spelar diffusionen endast en underordnad
roll. Det är konvektionsströmmarna i luften, som äro
avgörande för hur gasen utbreder sig. Diffusionen är
av storhetsordningen meter/timme, och det är därför
inte underligt, att gasen i ett större, slutet rum, som
nyss lämnades exempel på, kan hålla sig i dygn eller
64
20 sept. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
