Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Automobil-och Motorteknik
längre. När man talar om lätta och tunga gaser, skall
man komma ihåg, att avgörandet ligger i, om luften
är kall eller varm. Gäller det specifika vikten av
tyngre eller lättare luft, är det ej viktsskillnaden
mellan ren luft och ren koloxid, som är avgörande, utan
jämförelse mellan ren luft och sådan, som till någon
tusendel utspädes med koloxid. Skillnaden visar sig
bliva så minimal, att den ej spelar någon större roll.
Problemet rörande stridsgasers utbredning har
närmare studerats vid Försvarsväsendets kemiska anstalt,
vilken som bekant är ett statens specialinstitut i
landet just för frågor angående skydd emot stridsgaser.
Här har också behandlats skyddet mot koloxid, för
vilket ändamål tillsatsfilter till gasmasker
utexperimenterats. Rörande frågan om indikering av
koloxiden, som mycket arbetats med, får man skilja mellan
apparater, som grunda sig på direkt mätning, och
sådana som äro automatiska. För den förstnämnda
metoden finnas flera möjligheter. Enkla koloxidpapper
äro utexperimenterade, vilka äro sensibiliserade, tåla
lagring åtminstone ett år och med vilka man dels kan
påvisa närvaro av koloxid och även riskmomentet. Om
de reagera inom 2—10 sek., föreligger hög livsfara,
10—30 sek. livsfara men ej överhängande, V2—5 min.
ingen direkt livsfara, men luften är ohygienisk.
Provet fordrar kanske en viss vana för att kunna utföras,
och en särskild apparat, som sedan flera år tillbaka
funnits i marknaden, är konstruerad för att underlätta
detsamma. Metoden är dock icke automatisk.
Rörande indikeringsmetoderna måste man fråga sig, vid
vilken koncentration de skola giva utslag. Vid de
av docent Salén visade tabellerna framgick, att det
rörde sig om en blodmättning av koloxidhämoglobin
på 10—13 % och därunder, men detta skulle
motsvara koncentrationer av storhetsordningen 0,oi %,
vilka också angåvos såsom farliga. Mera sällan har
man en enkel metod, som reagerar tydligt vid dessa
värden, och även den automatiska amerikanska
apparaten, som demonstrerades, ger signal först vid 0,02
volymprocent och skulle troligen icke ha alarmerat
för någon av de koloxidmängder, som giva upphov
till skador enligt de visade tabellerna.
De automatiska apparaterna bygga i regel på den
värmeutveckling, som äger rum, om koloxiden vid
vanlig temperatur katalytiskt oxideras till kolsyra, och
de skilja sig åt, efter de olika sätt, på vilka
värmeutvecklingen registreras. En fransk apparat, av
mycket enkel konstruktion, påminner närmast om en
maximi- och minimitermometer och består av ett
U-format glasrör, i bägge ändarna utblåst till kulor. Den
ena av dessa är omlindad med en katalysatorsubstans.
Röret är till en del fyllt med vätska. Genom inverkan
av kontaktsubstanser uppvärmes den ena kulan, om
koloxid finnes närvarande, varigenom en
nivåföränd-ring i röret uppstår, som är proportionell mot
koloxidkoncentrationen. Andra metoder, såsom den
amerikanska apparaten som visades, bygga på att den
utvecklade värmen registreras med termoelement.
Det egentliga problemet vid dessa apparater är att
andra ämnen, icke minst luftens fuktighet, förgifta
katalysatorerna. Vissa möjligheter förefinnas dock
att avhjälpa detta. Vad biologisk prövning beträffar,
så talades om att använda möss för detta ändamål;
i så fall är en betydligt mera känslig metod att på
stationära platser använda en kanariefågel i bur, vilket
brukades av engelska flottan under förra kriget.
Fåglar reagera snabbare än människor och användas
därför för att varsko. Så länge kanariefågeln var glad
och kvittrade, förelåg ingen fara.
Professor Wolff: Med anledning av professor
Hubendicks anförande vill jag säga, att den enkla metod,
för vilken jag redogjorde, kan användas för påvisande
av koloxid i luft, dock icke direkt som
indikeringsmetod eller alarmeringsapparat. Man kan påvisa redan
rätt så små mängder, men jag har icke haft tillfälle
att jämföra med andra bestämningsmetoder, så jag vet
icke för hur låga koloxidhalter det går. Om man
under en halvtimme suger luften från ett garage
genom ett absorptionskärl, som innehåller utspädd
blodlösning, tar blodet upp så mycket koloxid, att man
sedan i blodet kan konstatera, hur mycket koloxid,
som finns i luften. Dr Jonsson har gjort
undersökningar i garage och använt sig av denna metod. I en
del fall, där de arbetande i garaget kommit upp till en
viss koloxidhalt i blodet, kunde man icke påvisa någon
koloxidhalt i luftprovet. I regel steg det dock till ett
par procents mättning i blodet, som använts som
absorptionslösning. En vanlig cykelpump användes
för att pumpa igenom luften. Man behöver icke ens
mäta, vilken luftvolym, som passerar igenom — det
förefaller åtminstone icke att behövas. Det inställer
sig automatiskt ett jämviktsläge, och om sedan aldrig
så mycket luft går igenom, blir blodets koloxidhalt
icke högre, så länge koloxidhalten i luften icke
förändras. Metoden kan användas för att få en
ungefärlig uppskattning av hur mycket koloxid, som finnes
i luften, men den bör jämföras med andra
analysmetoder.
Jag vill betona, att värdet av CO-bestämningar i
garageluften är begränsat, om man icke har en
fortlöpande registrering, ty koloxidvärdet är olika på olika
tider på dagen i ett garage. Dessutom kan det
naturligtvis också vara ganska olika koncentration i olika
delar av garaget. I garage med stark ventilation giva
strömningsförhållandena en ganska jämn fördelning,
men om det är dåliga ventilationsanordningar, bör det
kunna bli tämligen olika koloxidhalt, beroende på var
proven tagas.
Docent E. Salén: Den fråga, som professor Hubendick
här berörde, nämligen möjligheten av att använda
vissa smådjur som indikatorer, är ju av mycket stort
intresse. Förhållandena ligga där så, att
kanarifå-gelns känslighet för koloxid är relativt för höggradig
under det att musens snarast är något mindre än
människans. Båda djurslagen ha ju emellertid i vissa
fall med fördel använts som indikatorer.
Med anledning av direktör Kjellbergs fråga,
huru-vidare vi ha observerat förekomsten av hudaffektioner
som följd av koloxidförgiftning, ber jag få nämna, att
uppgifter härom förekomma av och till i litteraturen.
Vi ha själva haft tillfälle undersöka några dylika fall,
därvid dock sambandet mellan koloxidförgiftningen
och utslagets uppkomst icke kan anses ha varit
säkerställd. I litteraturen finner man dels en del fall med
typiska nässelutslag, som anses ha haft med
koloxidförgiftningen att göra, och man har rent av här velat
supponera möjligheten av en specifik överkänslighet
för koloxid. Säkra bevis för ett sådant sammanhang
torde icke ha lämnats. Dessutom finner man i
litteraturen en del eksemfall beskrivna, där man också
supponerat koloxiden som orsak, men även här anser jag
inte, att orsakssammanhanget med full säkerhet
klarlagts.
Med anledning av major Elliots inlägg skulle jag
slutligen vilja omnämna, att doktor Almgren och
kandidat Fries just nu blivit färdiga med de blodprov, som
tagits på KAK-förarna efter avslutandet av den sista
långtävlingen. Proven togos, just när bilarna hade
kommit i mål och när förarna alltså hade
tillryggalagt tämligen långa distanser med sina gengasvagnar.
Av 23 undersökta fall (mekaniker, förare,
passagerare) fann man endast i ett fall ett värde på 11 %,
i två fall fann man värden omkring 10 % och i tre
fall sådana på 8 :%; resten hade normalvärden.
20 sept. 1941
65
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
