Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
brikettering, som sedan dess spelat allt mindre roll
och för närvarande endast tillgodoser en eller annan
procent av vårt järnmalmsbehov. Sintringen har
däremot varit på stadig frammarsch särskilt efter år 1930,
och för närvarande produceras mera sinter än slig för
den inhemska tillverkningen, vilket beror på att
kanske 50 000 ton styckemalm årligen krossas och sintras
tillsammans med nästan hela sligproduktionen. I
denna statistik äro exportjärnmalmerna icke
medtagna.
Järnmalmsanrikningens tekniska genomförande har
Fig. 5. Järnmängdernas fördelning på
olika malmslag vid bruksgruvorna.
i vårt land ursprungligen till stor del utbildats
slentrianmässigt och med för liten hänsyn till de olika
fyndigheternas olika anrikningsegenskaper. Man
skulle då främst vara hågad att kritisera det sätt, på
vilket nedkrossningen åstadkommes, särskilt i våra
våtmekaniska anrikningsverk, som därigenom arbeta
med för låga utbytessiffror.
Fig. 6, som visar huru utbytet varierar med
kornstorleken inom ett dylikt verk, kan anses
representativ för förhållandena. Vi finna huru utvinningen inom
ett visst kornstorleksområde; 0,1—0,5 mm,’ är
utomordentligt god, för att sedan sjunka katastrofalt inom
de finare kornklasserna. För att erhålla tillräckligt
rika sliger fordras vanligen en nedkrossning inom
ungefär det optimala utbytesområdet. Denna
nedkrossning verkställes före anrikningen, och vid all
dylik nedkrossning produceras stora mängder
underkorn, som sedan förorsaka stora förluster.
Nedkrossningen skall i stället utföras så grov att de onödigt
små underkornen bilda en försvinnande liten del av
hela krossprodukten, som går till anrikningen,
medan det material, som är för grovt för att bilda
tillräckligt rika sliger, som mellanprodukt återföres till
kvarnen. Målning med stor mellanproduktcirkulation
har flera gånger tidigare föreslagits,9 och en
anläggning med möjlighet till drift enligt dessa principer har
nyligen körts igång i Guldsmedshyttan.
Vid magnetisk anrikning skedde målningen ofta på
9 Äterföring av halvkornsrika produkter till kvarnarna fö-
rekommer vid många våtmekaniska anrikningsverk. Mellan-
produkterna utgöra därvid en liten del av hela den godsmängd,
som males och inverkar föga på själva krossningsarbetet. Den
stora mellanprodukteirkulationen har däremot avgörande
betydelse för detta och kan betraktas som en utvecklad form
av målning i sluten krets. Påpekanden i denna riktning, som
kanske först återfinnas hos Löwenhielm (Teknisk tidskrift,
1926, Bergsvetenskap, Diskussionsinlägg, p. 63), ha särskilt
tydligt gjorts av Mörtsell, (Principerna för svensk
järnmalmsanrikning, Teknisk tidskrift, 1940, Bergsvetenskap h. 3 och 4)
och av Mogensen (Diskussionsinlägg, Falu ing. klubbs
förhandlingar 1938, p. 107).
ett mera tillfredsställande sätt, därigenom att godset
från kulkvarnarna direkt separerades så att en rik
mellanprodukt eller förslig erhölls, som sedan
ominal-des i rörkvarn. Numera låter man ibland denna
förslig gå på en sikt, som avskiljer finkornig färdig slig
och grövre mellanprodukt, som återgår till
kulkvarnen. Vid flotationsanrikning av blodstensmalmer
måste man driva nedkrossningen så långt, att man
kommer in i det för flotationsanrikningen optimala
kornstorleksområdet, varvid man nog utan vidare kan
använda den för övriga flotationsmalmer vanliga
mal-ningstekniken.
När järnmälmssligerna bliva finkorniga, uppstå
sintringssvårigheter. Det är därför olämpligt att söka
driva upp järnhalten för högt, varjämte då gärna
utbytesförluster uppstå. För flotationskoncentrat blir
man kanske tvungen att tillgripa t. e. Sydvarangers
briketteringsmetod.
Anrikningen har icke blott betydelse för höjning av
järnhalten utan även för avlägsnande av oarter. I
stort sett sjunker oartshalten i koncentratet ungefär
proportionellt mot mängden av övriga
gångartsbeståndsdelar, men andra förhållanden förekomma t. e.
vid skakbordsanrikning dock ganska ofta.
Vid magnetisk anrikning kan man vanligen räkna
med att fosforhalten ganska lätt kan nedbringas, om
bara järnhalten stegras tillräckligt. Detsamma gäller
svavelhalten, om den är bunden till svavel- eller
kopparkis, men orsakas den av magnetkis, ökas även den
jämsides med järnhalten. Under dylika
omständigheter är man hänvisad till avflotering av magnetkisen,
vilket lämpligast sker före den magnetiska
anrikningen. Yid skakbordsanrikning ökas ofta den
vanligen obetydliga svavelhalten med järnhalten, medan
fosforhalterna uppträda mera oregelbundet. Yid
flotationsanrikningen synes slutligen oarternas
avlägsnande icke erbjuda svårigheter.
o
c
Fig. 6. Utvinning vid olika
kornstorlek.
Yåra stora fosforrika järnmalmer, Kiruna,
Malmberget och Grängesberg, vilka fingo stor betydelse
tack vare metallurgiska framsteg, som möjliggjorde
användning av det direkt erhållna fosforrika
tackjärnet, kunna numera genom anrikning uppdelas i för
framställning av fosforfattigt tackjärn lämpliga
koncentrat. Om anrikningsprocessernas utveckling i detta
fall gått före metallurgiens, hade kanske dessa stora
exportmalmer till större delen kommit att behandlas
i anrikningsverk.
Stållegeringsämnenas malmer, mangan, krom, nic-
11 jan. 1941
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
