Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Jag vill emellertid poängtera att den ej är direkt
tilllämplig på svenska förhållanden. På grund av att
koncentraten ofta äro så rika att
transportkostnaderna bli förhållandevis små spelar fyndigheternas läge
även mindre roll än förr. En stor fyndighet har även
fördelen àv att kunna lämna en säkrare och jämnare
produktion än en liten. Slutligen börja de små rika
förekomsterna att bli alltmera sällsynta.
Allt detta gör att utvecklingen hela tiden har gått
mot en alltmera
dominerande bearbetning av stora och
fattiga fyndigheter
oavsett deras läge.
Yi ha ingen
anledning att vänta en
ändring av detta
förhållande utan få
räkna med en
fortgående koncentrering av produktionen
på stora enheter.
Som ett exempel
skulle jag vilja
nämna de relativt små
kvarts- och
framförallt fältspatbrotten,
som i en framtid sannolikt komma att bli
utkonkurrerade av stora anläggningar, som tillvarataga dessa
mineral ur dagbrott i granitmassiv eller dylikt eller
kanske ur anrikningsavfall.
Ju mindre värdefulla koncentrat, som kunna
framställas, desto långsammare kommer utvecklingen att
gå. Man får alltså antaga att t. e. en koncentration
av molybdenmalmsproduktionen kommer att ske
förlän av järnmalmstillverkningen.
Även beträffande den övre gränsen för rågodsens
halter kan man iakttaga en intressant utveckling.
Tidigare bearbetade man endast mycket fattiga malmer
i anrikningsverken, medan industrierna direkt fingo
taga emot sådana, som endast voro föga rikare.
Numera böra i regel råvarorna vara tämligen
monomine-raliska, vilket medfört att även rika fyndigheter
underkastas anrikning. Anrikningstekniken har med
andra ord erövrat en stor del av det baltområde, som
förut direkt behandlades pyrometallurgiskt. Å andra
sidan ha vissa hydrometallurgiska förfaranden såsom
en del lakningsprocesser bibehållit sin ställning och
kanske även visat tendens att utbreda sig på
anrikningsteknikens marker.
Yid anrikning av en mineralblandning sker
vanligen först en nedkrossning, varigenom icke blott det
värdefullaste utan även de flesta andra mineral bli
renkrossade. Det ligger då nära till hands att även
försöka uppdela de andra mineralerna i en serie
mo-nomineraliska koncentrat i den mån de därvid
erhållna produkterna ha ekonomiskt värde. En strävan
att uttaga dylika biprodukter kan tydligt märkas, och
jag är övertygad om att utvecklingen kommer att gå
alltmer i denna riktning.
Efter denna studie av anrikningsteknikens
möjligheter och moderna utveckling skola vi mera
detaljerat undersöka dess inverkan på den
inhemska råvaruförsörjningen. Härvid uppdela vi de
minerala råvarorna i de 8 grupper, som framgå av
tabell 2.
Tabell 2. Råvarugrupper.
1. Stenkol, mineraloljor.
2. Järnmalm.
3. Mangan-, krom-, nickel-, kobolt-, volfram-,
molybden och vanadinmalmer.
4. Koppar-, silver-, guld-, bly-, zinkmalmer.
Svavelkis och svavel.
5. Kalksten, dolomit, magnesit.
6. Råfosfat, kalisalter.
7. Aluminium-, magnesium, lätta metallers malmer.
8. Kvarts, fältspat, flusspat, tungspat, leror, grafit,
talk m. m.
Den första råvarugruppen, stenkol och mineraloljor,
består av typiska importvaror. Av landets årsbehov
av stenkol, ca 9 000 000 ton, erhålles endast ca 500 000
ton från egna kolgruvor. Anrikning av stenkol
praktiseras på flera ställen, kanske särskilt i Tyskland,
varvid anrikning med tunga vätskor,
sättmaskinsan-rikning, pneumatisk sättmaskinsanrikning,
flotations-processer och andra metoder komma till användning.
De ekonomiska förutsättningarna för kolanrikning äro
ofta föga gynnsamma på grund av rågodsets höga halt
och slutproduktens låga pris. Mig veterligen har
ingen anläggning i Sverige föreslagits. Under
krigsåren erhöllos dock genom sättmaskinsanrikning
avsevärda mängder stenkol ur askvarp vid Hallsberg.7
Även flotation av mineraloljor finnes omnämnd i
litteraturen.8 Som reagens användes olika alkalier
och en svag uppvärmning av pulpen har visat sig
lämplig. Jag förmodar att man undersökt om
Kinnekulle- och Närkeskiffrarnas oljehalt skulle kunna
tillgodogöras på detta sätt, men funnit att så ej varit
fallet. Eljest skulle den moderna anrikningsteknikens
låga produktionskostnader säkert giva billigare
produkter än de nu använda metoderna.
För tackjärnstillverkningen spelar
anrikningstekniken mycket stor roll, och utvecklingen hos oss går
mot ett övergivande av styckemalmerna till förmån
för sintrade koncentrat. Utan sintring erbjuda de
finkorniga järnmalmssligerna metallurgiska svårigheter.
Det föreligger även för närvarande en undervärdering
av slig i förhållande till sinter, som alls icke
motsvarar sintringskostnaderna. För en 60 %-ig järnmalm
får man för ögonblicket räkna med att sintern ligger
en 3 à 4 kr. högre än styckemalmen, medan sligen
ligger lika mycket lägre. Den första anläggning som
övergick till 100 %-ig sinterbeskickning var Hofors,
och erfarenheterna därifrån ha varit enbart
gynnsamma.
Sintern kan framställas med en jämnhet i
kvaliteten, som sällan är möjlig med styckemalm. Vidare
kan man genom omläggning av anrikningen reglera
sinterns beskaffenhet. Hofors moderna anrikningsverk
vid Långnäs är även konstruerat med särskild
hänsyn till denna möjlighet. Sintringens frammarsch här
i landet belyses av fig. 5.
Figuren ger endast en ungefärlig bild av
förhållandena, därför att erforderlig statistik icke varit
tillgänglig. Det vita området i varje stapel skulle
motsvara osintrad slig från bruksgruvorna. En del av
denna torde ha exporterats. Yi se emellertid, att år
1915 förekom ingen sintring, men väl en mindre del
i A. Johansson, G. Ljungberg och B. Norström, Utvinning
av kol ur generatoraska, p. 33, J. K. A. 1926.
8 W. Petersen, Schwimmaufbereitung, Leipzig 1936.
Fig. 4. Produktionskostnader vid
olika kapacitet.
F = flotationsanrikning med 1, 2
eller 3 koncentrat.
V = våtmekanisk anrikning.
4
11 jan. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
