Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
skjutning av alla hålen i en salva samtidigt ej skadar
pelarna mera, än när man skjuter dem successivt med
användning av tidsinställda tändhattar. På grund av
magasinens större dimensioner spränger man här loss
omkring 11 600 ton i varje salva.
Den försättning och laddning av hålen, som
användes i gruvan i kombination med efterföljande
skut-skjutning vid tappställena, har visat sig giva bästa
möjliga sönderskjutning av malmen per kg dynamit.
I pyritmalmen åtgår 0,11 kg dynamit per ton malm
för lössprängningen och ungefär lika mycket för
skut-skjutning. Vid skjutning av den mineraliserade
ryo-liten äro motsvarande siffror 0,07 à 0,09 och 0,25 kg
per ton malm. Totalt går det alltså åt något mer
dynamit för brytning av den hårda ryolitmalmen än för
sulfidmalmen. Skillnaden är dock ej stor.
De diamantborrmaskiner, som användas, väga
omkring 110 kg och kunna borra omkring 75 m djupa
hål.
Vid dessa gruvor liksom vid Aldermac är det ej
fråga om att erhålla kärnor från borrningen, varför
hålets hela sektion borras ut. Härigenom sjunker
visserligen den effektiva borrhastigheten, men man
slipper å andra sidan stillestånd för att tömma kärnröret,
varför den totala borrhastigheten blir hög. I
hårdare berg äro borrkronor, som ej giva någon kärna,
olämpliga, då diamanterna i mitten hastigt slitas ut
och hålet dessutom lätt blir krokigt. I sådant berg
använder man istället kronor, som borra ut en liten
kärna med omkring 3 mm diam., vilken till större
delen krossas och males sönder i kärnröret. I särskilt
hårt berg användes en krona, som ger vanlig kärna.
Metoden att borra djupa spränghål antingen med
hammar- eller diamantborrmaskiner kommer
otvivelaktigt att i framtiden få allt större betydelse för
gruvbrytningstekniken. Man vinner härigenom många
betydande fördelar. Brytningen kan med lätthet ordnas
så, att borrmaskinerna kunna ställas upp på skyddade
platser, varigenom risken för olycksfall genom ras blir
minimal. Ett stort antal hål kan ofta borras från
samma plats, utan att maskinen behöver flyttas. Ett
stort antal liål kan laddas och skjutas samtidigt,
varigenom berglossning och sönderskjutning blir god
och sprängningarna ej behöva företagas så ofta,
vilket medför att luften i gruvan blir mindre förorenad
med förbränningsgaser under en stor del av
arbetstiden. En avsevärd produktionsökning uppnås i
allmänhet vid lämpligt anordnad brytning, dels genom
att antalet borrmeter per ton malm minskar och dels
genom att borrningen under långa perioder kan
fortgå ostörd av lastning, sprängningar och rensning av
tak och väggar.
Speciellt vid brytning av kvarlämnade bottnar och
pelare kan man uppnå synnerligen avsevärda
besparingar, samtidigt som man i hög grad minskar
riskerna vid arbetet. Man kan färdigborra de kvarlämnade
malmpartierna, innan sprängningen börjar, och något
annat arbete i dessa än laddning och skjutning
behöver således icke ske, efter sedan de försvagade
malmpartierna börja spricka sönder genom
sidostenens tryck. Ett villkor för att denna brytningsmetod
skall lyckas är dock, att berget i gruvan är så starkt,
att man kan lämna stora öppna rum under
brytningsperioden. Malmen bör därför ha en brant stupning
och väggarna vara fasta. Malmen får ej heller vara
för smal.
Tr
Tvärsnitt
d-A Längdsnitt
Fig’. 12. Typiskt magasin i mineraliserad
ryolit i Norandagruvan.
I en oregelbunden malmkropp kan det ej undvikas,
att vissa malmpartier bli kvar här och där utefter
väggarna, om man ej vill bryta för mycket gråberg,
varför en sådan malmkropp ofta icke lämpar sig för
denna brytningsmetod, speciellt om malmen är
mycket värdefull. Det är även nödvändigt, att
malmkroppens form är väl känd, när brytningen
planläg-ges, varför man får räkna med rätt mycket
undersökningsborrning. I viss utsträckning kan denna
dock kombineras med spränghålsborrningen.
Huruvida borrning med hammarmaskiner eller
diamantborrning är att föredraga, beror i stor
utsträckning på de lokala förhållandena. Vid
hammarborrning äro nackdelarna dels att man måste använda
tunga maskiner, dels hastig minskning av borrhålens
diameter och försämrad effekt vid användning av
skarvade borrstål samt svårigheten att erhålla
hållbara skarvar. Dessa nackdelar äro särskilt
kännbara vid borrning i hårt berg, och man får där räkna
med att hålens djup blir rätt begränsat. Vid
diamantborrning kunna hålen göras djupa, oberoende av
bergartens beskaffenhet, varför berglossningen blir
bättre och kostnaderna för tillredningsarbetena lägre.
Nackdelen är det något högre pris per borrmeter, med
vilket man än så länge måste räkna vid
diamantborrning. Detta kan i viss mån sänkas genom
användande av hela borrkronor, som ej nödvändiggöra
uppehåll för avlägsnande av borrkärnor, och även genom
eventuellt möjliga förbättringar av borrkronorna,
varigenom kostnaden för diamantslitaget skulle
nedbringas.
I Canadian Mining Journal, november 1940, vilken
publikation tyvärr icke förelåg, när denna artikel
skrevs, finnes en intressant uppsats, som handlar om
gruvbrytningsmetoder baserade på borrning av djupa
8 nov. 1941
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
