Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
mynningen och fyllas med förladdning ända upp.
lladierande hål laddas, som tidigare sagts, icke högre
upp än som är förenligt med en god fördelning av
sprängämnet i det berg, som skall skjutas ned.
Tandningen av de laddade hålen sker i allmänhet
samtidigt för hela salvan. Antingen användes
elektrisk tändning med elektriska tändhattar i hålen eller
också detonerande stubin. Fördröjd tändning
användes i allmänhet endast i specialfall. Vid djupa hål,
där explosionen börjar i ena ändan av hålet och
fortplantar sig utefter strängen av sprängämne, kan
man antaga, att trycket i hålets nedre del stiger
mycket kraftigt, innan explosionsvågen kommer fram dit.
Enligt en teori skulle detta få till följd, att
sprängämnet skulle mista sin känslighet och endast
ofullständigt explodera i den djupare delen av borrhålet.
I praktiken har det dock visat sig, att denna farhåga
är ogrundad.
Om man använder detonerande stubin, får man en
möjlighet att ladda hålet endast delvis. Detta kan
vara en stor fördel, när hålet passerar förbi eller
genom pelare och andra delar av berget, vilka man ej
önskar spränga bort. Man kan då skjuta t. e. bottnen
och övre delen av hålen, men lämna mellanpartiet
oskjutet. En nackdel med användningen av
detonerande stubin är, att hålet måste göras så stort, att
dynamitpatronerna kunna passera på sidan av
stubi-nen. Det blir då omöjligt att fullt utnyttja hela hålets
volym på grund av svårigheten att packa
sprängämnet tillräckligt hårt.
Om man använder detonerande stubin, bör denna ha
en slitstark inkapsling. Är manteln av bly, riskerar
man att slita ut denna med laddstaken, innan hålet
är färdigladdat. Härigenom riskerar man givetvis,
att sprängämnet i bottnen på hålet icke exploderar,
för den händelse hålet endast laddats bitvis.
Åke Lidén.
Moderno linlåskonstruktioner.
Av ERNST ROTHELIUS.
I en tidigare uppsats1 har berörts forskningsarbetet
på detta område fram till 1934. Under senare år har
emellertid skett en del förändringar på äldre samt
tillkommit en del nya konstruktioner, vilka även torde
vara av ett visst intresse för svenska förhållanden.
I Europa användes fortfarande mest en vanlig enkel
linkaus med ovanför insatta mer eller mindre enkla
linklämmor. Linlås, där den över kausen uppåtböjda
linändan är insplitsad i den bärande linan, godkännes
numera endast för mycket små uppfordringar. Några
i Tyskland vanliga typer av linklämmor visas å fig.
1—6. Vinkelklämman enligt fig. 1 användes endast
vid mindre uppfordringar med klena linor. Backen-
i Teknisk tidskrift, Bergsvetenskap, 1935, sid. 1—8.
l
Fig. 1. Vinkelklämma.
zahn å fig. 2 är en ofta använd specialkonstruktion.
Fig. 3 visar en konstruktion med utböjda plattjärn,
som lämpar sig för mindre laster under det att fig. 4
visar en konstruktion med starkare klämplattor av
fyrkantjärn, som passar för tyngre och större laster.
Heuer—Hammers konstruktion enligt fig. 5 har rönt
stor användning. Som ny konstruktion på detta
område följer i fig. 6 en linklämma lanserad av
West-falia—Dinnendahl—Gröppel AG. i Bochum, kallad
Wedag-klämman, vars konstruktion framgår tydligt
av bilden.
För linklämmor gäller att då de äro nypåsatta man
med vissa täta tidsmellanrum måste kontrollera att
tilldragningen är effektiv, då det ej är lämpligt att på
en gång draga till dem för hårt, enär lintrådarna lätt
kunna skadas i synnerhet vid övre och undre kanterna
av plattor och byglar. Sedan linan töjts och dragit
ihop sig ett tillräckligt antal gånger under
driftsförhållanden kan tilldragningen justeras. Översta och
understa klämmorna skola vara mindre tilldragna än
de övriga, beroende på att de största påkänningarna
göra sig gällande i dessa punkter, varvid brott å
lintrådarna i dessa punkter lätt kan uppstå. Tre
ordentliga klämmor borde vara fullt tillräckligt för att håll-
Fig. 3. Klämma av utsmidda
plattjärn.
28
Fig. 2. Den tyska
specialklämman "Backenzahn".
Fig. 4. Klämma av
fyrkantjärn.
Fig. 5. Heuer—Hammers
klämkonstruktion
Fig. 6. Westfalia—Dinnendahl
—Gröppels klämkonstruktion.
(Wedag-klämman.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
