Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsvetenskap
Törnebohm, A. G. Högbom och B. Asklund, och
även i dessa områden har sträckningsriktningen
mestadels befunnits korsa bergskedjezonen.
Sträckningsstrukturen gör sig stundom på ett
framträdande sätt märkbar i landskapsformerna. Sådana
förhållanden skildras av Reusch i "Bömmelöen og
Karmöen". Ramanfjälltypen, särskilt tydligt
representerad av fjället Nammates vid Kvikkjokk, utgör
en inom överskjutningsområdena i de svenska fjällen
vanlig fjälltyp, utvisande västligt stupande veckaxlar
i kombination med stark sträckningsstruktur. Bland
de av Reusch meddelade veckningstyperna är även
denna veckform företrädd (fig. 2).
I urbergsbildningarna iakttogos
sträckningsstrukturer i ett tidigt skede av forskningen, nämligen av
Törnebohm (1865)10 och Elis Sidenbladh (1868).11
Såsom inledningsvis redan anförts blev fältstupning
noterad så tidigt som 1856 av Axel Erdmann.
Sambandet emellan dessa företeelser framhölls i svensk
geologisk litteratur första gången, så vitt jag kunnat
finna, av Hjalmar Lundbohm,12 nämligen i
diskussionen om Gällivaremalmens genesis (1891).
Veckaxelriktningens samband med
sträckningsstrukturen, som utgjort ett huvudmoment i H. Reuschs
skildringar i "Bömmelöen og Karmöen", framhölls ock
i min redogörelse för profilen "Kvikkjokk—norska
kusten" (1900). I den del av densamma, som
avhandlade Neverhaugens järnmalmsfält, Ö om Bodö,
påvisades även malmens inriktning parallellt med
sträckning och veckningsaxel.
Beträffande de svenska malmerna var emellertid
vid denna tid ett dylikt samband endast i vissa fall
ådagalagt, och beträffande sträckningsproblemets
teoretiska (mekaniska) sida torde man allmänt ansett,
att denna strukturform liksom ock
fältstupningsföre-teelsen voro att återföras till olika förlopp och
sålunda även vara av olika natur.
Under perioden 1900—1910 förekommo uppgifter
om fältstupning och linjärförskiffring i svensk
geologisk litteratur endast sparsamt. Yid
geologkongressen 1910 förelåg A. G. Högboms innehållsrika
beskrivning av Gällivare malmfält,13 i vilken även
lin-järskiffrigheten och dess samband med
järnmalmernas fältstupning ("the pitch") klarställdes.
Bland teoretiska bidrag till problemets belysning
förtjänar särskilt Bertil Högboms intressanta
statistiska undersökning av de fältstupande järnmalmernas
djupgående att framhållas (1915).14 Undersökningen
visade sannolikheten av, att de ursprungliga
malmlinserna, sådana de kunna anses hava varit utbildade
intill begynnandet av erosionens nedbrytande arbete,
i genomsnitt varit bortåt tio gånger längre efter
axelriktningen än efter fältutsträckningen. Som
exempel på malm med starkt utdragen stupande
axelriktning nämner Bertil Högbom järnmalmerna i
Hum-bobergsstrecket söder om Smedjebacken som i
genomsnitt äro 7—8 gånger längre i axel- än i
fältriktningen. S. Hjelmqvist anför i beskrivningen till
geologiska kartbladet "Smedjebacken" (1937) som
exempel på starkt utdragna järnmalmsformer inom
kart-området V. Malmsjöbergsgruvan, som brutits ned till
Se ovan.
11 Beskr. t. geol. kartbladet 27, "Rånäs".
12 G. F. F. IS (1891), 135.
13 G. F. F. 32 <1910), 561.
14 Tekn. tidskrift, Kemi o. bergsv. 1915, h. 7.
280 m, och vars area vid 100 m var 10 X 12 m och
vid gruvans botten 5 X 6 m.
1924 gjordes av mig ett försök till en översiktlig
sammanställning av de olika fall av långsträckt
malm-formsutbildning, som kunde tänkas få tillämpning
på svenska malmbildningen.15 Då vårt lands malmer
till allra största delen tillhöra det starkt regional
-metamorfoserade (och tektoniserade) urberget, och de
långsträckta malmformerna visat sig vara betingade
härav, blevo desamma i mitt schema sammanförda
under beteckningen "Sekundära långsträckta malm-
s2T„ fc.v/6
Fig. 2. Dubbelinvertering av lagerställning vid snedställd
veckaxel.
former". Frågan huruvida ej även primära
bildnings-förhållanden kunna betingat malmformen, t. e. i
enlighet med de synpunkter, som framförts av Anton
Sjögren (jfr ovan) torde emellertid ej böra lämnas
ur räkningen, då otvivelaktigt vissa av malmernas
formdrag härröra från bildningssättet, och det även
kan tänkas, att även fältstupningen och
linjärför-skiffringen i viss mån bära spår därav.
Perioden efter 1910 har varit synnerligen rik på
utomordentligt värdefulla geologiska publikationer
över de svenska malmfälten, vilka huvudsakligen
utgått från Sveriges Geol. Undersökning. De uppgå till
mer än 40, och av dem utgöras största antalet av
mycket omfattande monografier. Härtill komma ca
30 geologiska bladkartor med beskrivningar,
berörande urbergstrakter och innehållande ett betydande
antal iakttagelser över urbergstektoniken och den
linjära skiffrigheten. I dessa betydelsefulla forskningar
hava deltagit P. Geijer, N. H. Magnusson, H.
Johansson, G. T. Lindroth, N. Sundius, Alvar
Högbom, B. Asklund m. fi. och i senare tid hava mycket
värdefulla bidrag till kännedomen om
urbergsmalmernas tektonik lämnats av F. R. Tegengren, N. Zenzén,
R. Looström, S. Gavelin och O. Ödman.
Beträffande innehållet i denna rika produktion kan
allmänt sägas, att man helt tillgodogjort sig de
resultat, som H. Reusch framlade i "Bömmelöen og
Karmöen" 1888 om fältstupning ("the pitch"),
sträckningsstruktur och veckaxelbildning, och att därmed
sammanhängande nya problem framträtt och
upptagits till behandling. Till dem hör frågan om
förhållandet till den arkeisk-geologiska utvecklingen
och de regionala veckningsförloppen samt hur
förloppen böra tolkas från mekanisk synpunkt. I
sistnämnda avseende har en anknytning skett till det
betraktelsesätt, som utbildats av amerikanen G. F.
Becker och österrikaren B. Sander, och som
utförligt framställts i den senares välbekanta bok
"Ge-fügekunde der Gesteine". Beträffande tillämpningen
på fältstupningsproblemet synes detta betraktelsesätt
kunna åskådligt representeras av fig. 3, som utgör en
förminskad reproduktion ur H. W. Fairbairns avhand-
15 Tekn. tidskr. 1924, h. 19.
8 nov. 1941
87
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
