Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
ritade kurvan beror på visst sätt av mätvärdet och dess
derivator. Vanligen anger man detta beroende för
sinus-format mätvärde i form av amplitud- och fasvinkelfel
för olika frekvenser. Enklast använder man sig av det
mot en viss anordning svarande elektriska nätet för att
beräkna dessa fel. Man kan då även begagna de
generella satserna om överföringsförmågan hos elektriska
nät för att bedöma felets storlek under givna
omständigheter. Bland dessa satser märkes dels den, att en
mot frekvensen proportionell fasvridning motsvarar en
tidsfördröjning utan deformation — alltså en för
registreringen ofarlig förändring —, dels den, att
nedskärning av amplituden till noll ovanför en viss frekvens,
gräns- eller egenfrekvensen, medför att alla förlopp med
ändringshastigheter större än ett av ifrågavarande
frekvens bestämt belopp komma att te sig lika.
För vanliga s. k. skrivande instrument med registrering
med bläck på papper är största skrivhastigheten bortåt
en meter per sekund, medan egenfrekvensen på grund
av bläckpennans vikt ej kan göras högre än omkring
5 à 10 p/s. För de s. k. slingoscillograferna, där visaren
ersatts med en ljusstråle, kan man komma upp till en
egenfrekvens om ca 20 000 p/s, och genom att använda en
ljuskälla med mycket stor specifik ljusstyrka och ett
högkäns-ligt fotografiskt material kan man trots den principiellt
dåliga optiken -— spegeln måste ju för att medge hög
egenfrekvens ha så liten massa och därmed så små
dimensioner som möjligt — uppnå skrivhastigheter om ca 1 000 m
per sek. Oscillografer av denna typ äro därför byggda
med pappershastigheter upp till 50 m per sekund. I
ungefär samma storleksordning, vad registreringshastighet
och egenfrekvens beträffar, komma de mekaniska
"vi-brograferna", som arbeta med mikroregistrering med ett
diamantstift mot en celluloidyta, och där efterförstoring
av "vibrogrammet" ca 500 ggr linjärt ger en registrering
med 1 mm streckbredd. Katodstråleoscillografen
slutligen har en egenfrekvens om ca 108 à 10» p/s bestämd
av kapacitansen hos avlänkningsplattorna och
induktansen hos tilledningarna till dessa, och för samma
storleksordning hos frekvensen börjar även elektronernas löptid
förbi plattorna att inverka. Genom att låta
elektronstrålen direkt påverka det i vakuum inlagda fotografiska
skiktet kunde man redan för ca 15 år sedan uppnå en
skrivhastighet, som möjliggjorde utnyttjandet av en så
hög egenfrekvens, men sådana oscillografer äro
synnerligen dyrbara och svårskötta laboratorieinstrument.
Redan tidigt försökte man därför driva upp
skrivhastigheten hos de små oscillografrör av glas med
fluorescens-skärm, som finnas i marknaden. En väg att öka
ljusstyrkan har varit att låta det undersökta förloppet
upprepas, så att man får en kontinuerlig, stillastående bild,
en annan att öka accelerationsspänningen för
elektronstrålen i samband med förbättring av
fluorescensmate-rialet. På det senare sättet har man nyligen verkligen
lyckats uppnå skrivhastigheter, som motsvara
egenfrekvensen, men därvid måste man använda särskilt
ljusstark optik och lämpligt filmmaterial. För de högsta
tidsaxelhastigheterna måste man använda sig av det
förhållandet att skrivfläcken rör sig i två mot varandra
vinkelräta riktningar, varav den ena representerar tiden
och på känt sätt sammanhänger med denna. Upp till
hastigheter om ca 5 000 m/s kan man dock använda
"mekanisk tidsaxel" genom att optiskt förminska fläcken och
dess rörelse och låta bilden falla på en hastigt
passerande film. Denna kan utan större svårighet framföras
med en hastighet om ca 100 m/s, medan den optiska
förminskningen av fläcken, tack vare kornigheten hos det
fotografiska materialet, ej för närvarande kan drivas
längre än till ca 50 gånger, vilket ger ovannämnda
hastighet om 5 000 m/s. För många ändamål är dock denna
hastighet om 5 streckbredder per mikrosekund
tillräcklig. Tyvärr finnas de ljusstarka rör, som medge dylika
hastigheter och däröver, ännu ej tillgängliga i mark-
naden. När de så småningom komma, har man för en
förhållandevis billig penning ett registrerande
instrument, som når så långt i registreringsförmåga som
teoretiskt och tekniskt synes uppnåeligt i närvarande stund.
Tyvärr är det emellertid ännu knappast möjligt att bygga
hjälpapparater i form av förstärkare och
spänningsdelare — vilka erfordras för ändring av mätområdet —
med lika hög gränsfrekvens. Man är därför vid de allra
snabbaste registrerbara förloppen hänvisad till att
utföra undersökningarna så, att mätvärdet representeras
av en spänning om några hundra voit. O. Berg.
Kortvågspejling på land. En ny typ av
radiokompass har utarbetats av Western Electric Co. för
användning på 2,8—6,6 Mp/s-bandet.
Den består huvudsakligen av ett antennsystem, en
fjärrmanövrerad fast avstämd mottagare för tio
frekvenser och en indikator, omfattande en
katodstrål-kompass, manöveranordningar och erforderlig
ton-frekvensutrustning.
Antennsystemet är av typ Adcock H, vilken
tillsammans med radiomottagaren monteras utomhus på en
ställning.
Systemet arbetar helt och hållet på bärvåg, och är
tack vare Adcock-principen helt fritt från natt- och
flygplaneffekt. Pejlsignalerna från antennen
omvandlas i mottagaren så att de kunna överföras till
indikeringsanordningen på en tvåtrådig ledning. Denna
ledning kan ha en driftdämpning av upp till 30 dB vid
1 000 p/s, varför överföringen kan ske på stora
avstånd. Till ledningen kunna även, utan att detta har
något inflytande på pejlingen, anslutas anordningar för
avlyssning av tal eller ton, som modulerats på den
pejlade bärvågen.
En märklig egenskap hos systemet är, att den
två-trådiga ledningen även användes för alla
fjärrmanöv-rar, som erfordras för val av frekvens och volym hos
radiomottagaren och för kontroll av en provoscillator
på mottagningsplatsen.
Indikeringsanordningen består av ett katodstrålerör
med 360° skala inlagd runt om skärmen. När inga
signaler eller störningar inkomma står ljusfläcken i
centrum av skalan. Så snart en bärvåg når
antennsystemet, avlänkas fläcken radiellt mot det gradtal,
som svarar mot den inkommande vågens bäring.
Indikeringen sker ögonblickligen och är riktningssäker
— den erfordrar alltså ingen sidobestämning. På
grund av att systemet saknar tröghet kunna dessutom
pejlingar erhållas på signaler av mycket kort
varaktighet.
Avläsningen kan ske på 20 när, vilket utgör
systemets noggrannhet vid mottagning från flygplan under
gynnsamma omständigheter på avstånd upp till flera
hundra kilometer. Fel överskridande 4 ° äro vanligtvis
sällsynta.
I drift har anordningens känslighet visat sig sådan,
att tillfredsställande pejlingar vid sändning inom
4—6 Mp/s-bandet kunnat erhållas från flygplan,
utrustade med 50 W sändare, på avstånd av flera hundra
kilometer över land, såväl på dagen som i gryningen
och skymningen. Vid prov har man kunnat pejla
flygplan på 5 Mp/s-bandet på avstånd av närmare
2 000 km över hav.
Den naturligaste användningen för den beskrivna
anordningen är på ett flygfält för att kontrollera att
flygplanet är på rätt kurs eller för att bestämma dess
avvikelse från kursen. Om mottagaren uppställes på
avstånd från kurslinjen kan man regelbundet ta
pejlingar på planet och bestämma dess gång längs denna.
Om föraren under dålig väderlek eller i dålig sikt
skulle tappa kursen i omedelbar närhet av flygfältet
eller går förbi detta, blir den direkta och snabba
angivelse, som anordningen medger, mycket värdefull för
208
6 dec. 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
