Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
INDUSTRIELL EKONOMI och ORGANISATION
Redaktör.- ERIK SWARTLING
HÄFTE 1 utgiven av svenska teknologföreningen 4 JAN. 1941
INNEHÅLL: För försvar och arbete. — Företagsekonomisk forskning, av professor O. Sillen. — Industriell
kostnadsberäkning och prispolitik, av professor R. Kristensson. -— Litteratur. — Föreningsmeddelanden.
För försvar och arbete.
Inom den allra närmaste tiden eller mera exakt den
15 ds, komma riksgäldsfullmäktige att emittera ett
nytt, stort lån på sammanlagt 500 mill. kronor, vars
paroll blir "För försvar och arbete".
Som man förstår är syftet med det nya lånet dels
att stärka vårt försvar och dels att motarbeta
arbets-löshetèn genom att främja landets produktion, så
långt som det under nuvarande förhållanden låter sig
göra. Därutöver har det nya lånet naturligtvis
samma viktiga uppgift att fylla som det förra nämligen
att hindra risken för prisstegring. Det talas just nu
så mycket om denna fara eller inflationsfaran, som
det också heter. Hur hänger det då egentligen ihop
med hela den här frågan om nödvändigheten att spara
och risken att priserna skola gå i höjden. Är det
inte det bästa att köpa så mycket som möjligt och
därigenom skapa sysselsättning? Till denna senare
fråga skola vi återkomma längre fram.
Den enkla men trista sanningen är den att det
är lika omöjligt för en nation att ostraffat leva över
sina tillgångar som det är för den enskilde. Under
normala förhållanden regleras en allt för stor
konsumtion i ett land automatiskt genom de utländska
växelkurserna, som göra importen mer eller mindre
lönande och som därigenom uppehålla balansen
mellan in- och utförsel. I nuvarande läge ha dessa
faktorer förlorat sin betydelse. Nu befinna vi oss i ett
tvångsläge, som karakteriseras bl. a. därav att
statens utgifter äro abnormt stora och av sådan art att
de ej kunna i någon väsentlig mån nedskäras, hur stor
sparsamhet som än iakttages. Härtill kommer att
landets löpande utgifter i stort sett måste betalas av
den löpande nationalinkomsten. Under sådana
förhållanden blir det givetvis nödvändigt för de enskilda
medborgarna att i motsvarande grad inskränka sig.
Den saken komma vi inte ifrån, och det kan Icke nog
kraftigt framhållas!
De medel som staten behöver, kunna ställas till dess
förfogande antingen skattevägen eller genom att
allmänheten frivilligt eller tvångsvis lånar staten sina
slantar. Visar det sig att ingen av dessa två
utvägar är tillfyllest, måste staten låna direkt av
Riksbanken. Staten tillskansar sig därigenom på
allmänhetens bekostnad köpkraft, som icke representerar
någon del av nationalinkomsten. Förfarandet är en
nödfallsåtgärd, tyvärr analog med att ställa ut
checkar utan att ha något banktillgodohavande, som
checkarna kunna betalas med. När sedan desssa nytryckta
sedlar, dessa nödmynt som ingen kan skilja från våra
vanliga, fullgoda, komma ut i rörelsen i form av
betalade löner eller likvider för leveranser till statliga
myndigheter, spädes vårt förråd av utelöpande
betalningsmedel ut, konkurrensen om tillgängliga varor
ökas och penningvärdet försämras i motsvarande
grad. Snart måste staten åter anlita Riksbanken, och
den fruktade inflationen är i gång.
För att undgå den fara som ett förstört
penningväsen innebär, är det absolut nödvändigt att
teckningarna på försvarslånet till så stor del som
någonsin är möjligt betalas med motsvarande del av våra
inkomster för året. Det är nog gott och väl att vi
låna staten pengar, men kampen mot inflationen,
myntförsämringen som det hette förr i världen, blir
fullständigt ineffektiv om vi leva upp våra inkomster
som vanligt och nöja oss med att taga ut våra pengar
från banken och placera dem i försvarsobligationer i
stället. Det skulle ha den skadliga följden med sig
att bankernas ställning försvagades, så att de i sin
tur tvingades att taga upp lån i Riksbanken och
därigenom sätta inflationen i gång. Det är alltså de
nya sparmedlen som äro de värdefulla. Enligt
verkställda beräkningar utgjordes detta slags sparmedel
i det första försvarslånet av ca 280 mill. kr., en siffra
som måste anses vara alldeles för låg.
Beträffande den tyvärr allt för populära
uppfattningen att det skulle vara bättre att bekämpa
arbetslösheten genom att köpa och "hålla cirkulationen i
gång" än genom att spara, är det en villfarelse som
är särskilt farlig i nuvarande läge. Under alla
förhållanden måste det vara bättre att använda
sparmedel till att vidmakthålla och utvidga vår
produktionsapparat än för att slösa med de färdiga
konsumtionsvarorna! Just nu är metoden mindre
lämplig än någonsin, därför att den icke alls hjälper de
arbetslösa, om inflationens helvete släpps lös i vårt
land, och varje form av slöseri ökar den faran.
Yi måste göra klart för oss på allvar att så
kritiskt som vårt lands finansiella läge är just nu, är det
omöjligt för oss att undgå lidanden och svårigheter
av olika slag. Frågan är bara om vi skola välja mer
eller mindre tillfälliga lidanden och ett orubbat
penningväsen eller om vi skola "leva som vanligt" och
kanske fullständigt förinta vår svenska kronas
köpkraft med oöverskådliga konsekvenser för måhända
årtionden framåt. Yi måste tänka oss in- i vad en dylik
katastrof skulle betyda. En sådan nationalolycka
drabbar särskilt* svårt alla dem som icke äro ägare
av jord eller fastigheter eller fast kapital över huvud.
4 jan. 1941
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
