Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
hastighet är alltså att anse som ett tecken på osunda
förhållanden. Man förstår, att det kan vara en
frestelse för statsmakterna att ta för sig en orimligt stor
del av de större inkomsterna. Men om följden blir
en minskning av det årliga sparande som kan ställas
till produktionens förfogande, så kommer samhällets
kapitalutrustning att tillbakasättas med sådana
påföljder för hela samhällsekonomien som ovan
beskrivits. Skattepolitiken har då räknat fel. Detsamma
gäller om socialpolitiska anspråk. Sådana må vara
aldrig så befogade och nyttiga, de böra dock hållas
inom gränsen för vad samhällsekonomien tål vid utan
att det normala framåtskridandet tar skada.
Den ständiga ökningen av realkapitalet förutsätter
som sagt en ständigt ökad tillgång på sparmedel.
Konkurrensen om dessa sparmedel är så stark, att
ett pris kommer att betalas för rätten att använda
sparmedlen. Detta pris är kapitalräntan. Denna
bestämmes alltså i främsta rummet genom den ständiga
tävlan mellan olika anspråk på sparmedel.
Räntefoten blir härmed en oumbärlig registrator för en
ekonomiskt riktig användning av knappa
kapitaltillgångar och överhuvud för stabiliteten i det allmänna
framåtskridandet. Under tider av starkare
framåtskridande blir tävlan skarpare och kapitalräntan
stiger. Under depressionstider åter inskränkas
anspråken på sparmedel och kapitalräntan sjunker. En
riktig bild av den normala kapitalräntan kan man
alltså endast få vid normalt framåtskridande.
Ett sådant kan emellertid icke tänkas utan ett
någotsånär konstant penningvärde. Denna
förutsättning har knappast varit uppfylld sedan det första
världskriget. Tvärtom ha de våldsamma kriser vi
sedan dess varit utsatta för till väsentlig del
förorsakats av rubbningar i penningvärdet. Det är därför
svårt att få en säker föreställning om den räntefot
som skulle råda vid fast penningvärde och likformigt
framåtskridande. I Sverige har den effektiva räntan
på statslån under tiden efter första världskriget
växlat mellan 6 och 3 % och till och med överskridit
dessa gränser. Den starka nedgången av
räntesatserna under 1930-talet har kommit folk att tro
på en utveckling hän mot ett mycket lågt ränteläge
såsom en bestående företeelse i vår samhällsekonomi.
Försäkringsbolagen ha börjat inrätta sin verksamhet
efter en räntefot av 3 och till och med 21/2 %, och
man börjar alltmer vilja betrakta en stegring av de
faktiska räntesatserna över en så låg nivå såsom
abnorm. En närmare analys av 1930-talets ekonomiska
utveckling visar emellertid, att denna uppfattning
saknar varje grund.
Sverige genomgick efter guldmyntfotens fall en
svår depression, som emellertid började övervinnas
mot slutet av 1933. Denna depression åtföljdes av
en stark sänkning av räntesatserna. Riksbanken, som
vid valutakrisen i september 1931 höjt sitt diskonto
ända till 8 %, hade vid slutet av 1932 nedsatt detta
till 3Va % och vid slutet av 1933 till 21/s % med
2 % returdiskonto. Räntan å fasta statsräntelån, som
för 1929 stått i 4,56 %, sjönk 1933 till 4.02 %. Sedan
följde i Sverige en stark ekonomisk uppgång, och
produktionsindextalen stegrades med procentsatser,
som, räknade från den föregående depressionstiden,
voro mycket starka. Märkvärdigt nog inverkade
denna uppgång icke på riksbankens diskontopolitik.
Riksbanken fasthöll ända till slutet av november 1939
vid ett returdiskonto av 2 %. Sådana räntesatser
kunde omöjligen motsvara ett jämviktsläge på
kapitalmarknaden. När den engelska valutan under åren
1936 och 1937 utsattes för e«n kraftig inflation, följde
Sverige med, med påföljd att prisindex (enligt
Finanstidningen) steg från 100 för 1933 till 139 för
1937. Från slutet av 1933 till slutet av 1937 steg
också sedelcirkulationen från 648 till 980 mill. kronor,
alltså med mer än 50 %. Prisstegringen var sålunda
rent inflatorisk och visar, att räntesatserna i Sverige
under denna tid hållits för låga. Statslåneräntan
gick ned från 4,02 % för 1933 till 3,04 % för 1937.
Jämvikt på kapitalmarknaden och stabilitet i den
svenska valutans värde skulle tydligen ha förutsatt
ett väsentligt högre ränteläge, vilket ju också varit
naturligt ur synpunkten av den starkt ökade
ekonomiska framstegshastigheten.
Under 1938 försämrades konjunkturen både till
följd av den allmänna politiska osäkerheten i världen
och av de ogynnsamma villkoren för företagsamheten
inom Sverige. Därmed följde en kraftig
sänkning-av räntenivån, och statslånens medelränta sjönk för
året till 2,34 %. Sparbankernas avkastning å
inteckningslån sjönk från 5,M2 % för 1932 till 2,86 % för
1 juli 1938.
Var och en kan se, att detta är en alldeles abnorm
utveckling, och att de mot slutet av 1938 rådande
räntesatserna icke på något sätt återspeglade ett
normalt jämviktsläge på den svenska
kapitalmarknaden. Med våra väldiga tekniska
framstegsmöjligheter och våra högt uppdrivna fordringar på
bostäder måste de normala anspråken på
kapitalmarknaden vara så kraftiga, att de icke kunna hållas
inom gränserna för vår sparförmåga med räntesatser
som understiga 4 à 41/,2 % för fullgoda säkerheter.
Förutsättningen är då förstås, att våra
utvecklingsmöjligheter få komma till sin fulla rätt. Om staten
genom överdriven beskattning eller genom en i övrigt
ogynnsam behandling av företagen får ned
företagsamheten väsentligt under vad den kunde vara, så
kan naturligtvis också räntefoten pressas ned. Men
detta är icke någon fördel. I allmänhet anser man
ju en låg räntenivå gynnsam därför att den
stimulerar företagsamheten. Men att då strama åt
företagsamheten för att få en låg räntenivå är ett uttryck
för den sämsta form av karuselltänkande.
De nu framträdande strävandena att nedbringa
kapitalräntan under en nivå som är förenlig med ett
likformigt framåtskridande på lång sikt måste
bekämpas såsom skadliga och för penningvärdets
stabilitet äventyrliga. Det är överhuvud ett viktigt
önskemål, att samhällets hela hushållning inriktas på
ett framåtskridande som kan vidmakthållas i
oförändrad takt. Vid all planläggning av nya företag
måste man därför också räkna med normal
förräntning som ett oeftergivligt villkor. Varje
åsidosättande av detta villkor medför, att kapital dras från
viktigare användningar till mindre viktiga.
58
5 april 1941
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
