Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
INDUSTRIELL EKONOMI och ORGANISATION
Redaktör.- ERIK SWARTLING
HÄFTE 8 utgiven av svenska teknologföreningen 2 AUG. 1941
INNEHÅLL: Interna transporter vid A.-B. Lindholmens varv, Göteborg, av civilingenjör Bertil Bellander.
— Förskjutningar inom världens oljeindustri.
Interna transporter vid A.-B. Lindholmens varv,
Göteborg.
Av civilingenjör BERTIL BELLANDER.
Vid planerandet av industrianläggningar torde
man numera lia klart för sig, att transportfrågan
bör ägnas största uppmärksamhet, och därvid gäller
generellt, att man med lämpliga transportmedel bör
söka få så korta transportsträckor som möjligt. Vid
fabriker som ha en enhetlig tillverkning, och där
produkten flyter fram i en given riktning, blir
transporternas ordnande givetvis betydligt enklare än vid
anläggningar, där arbetsprocessens vägar ständigt
växla.
I det följande skall redogöras för transportfrågans
utveckling vid A.-B. Lindholmens varv, vilket
kanske kan ha sitt speciella intresse, därför att man här
varit bunden av en icke rationell inbördes placering
av de olika tillverkningsavdelningarna. Företaget
har under de senaste åren ökat produktionsapparaten
med bibehållande av gamla verkstäder och
arbetsplatser. För att möta ständigt ökade krav på
utrymme ha dels vissa tillverkningsavdelningar fått slopas,
för att bereda plats för andra, dels produktionen per
ytenhet ökats på befintliga arbetsplatser. Det är
givet, att under sådana förhållanden ett smidigt
transportsystem är av allra största betydelse.
En transport kan oftast uppdelas i tre tempon:
pålastning, förflyttning och avlastning. I
fortsättningen kommer transportbegreppet att begränsas till
själva förflyttningen av gods från en plats till en annan,
och speciellt kommer därvid tyngre transporter i ett
plan att beröras, vilka icke lämpligen kunna utföras
manuellt.
Det förutvarande transportsystemet.
Tidigare utfördes transporterna inom varvet med
vagnar på decauvilleräls. Man hade på känt sätt
över hela området lagt ut ett spårnät, som
sammanband verkstäder och arbetsplatser med varandra.
Rälsvagnarna drogos av erforderligt antal man, och
då lutningar icke kunde undvikas, blev det
nödvändigt att på vissa ställen placera vinschar med
vertikal förhalningsnock, s. k. capstans, med vilkas
tillhjälp vagnarna drogos uppför backarna. Med
stigande krav på produktionsapparaten visade det sig
emellertid, att transporterna blevo tidsödande och dyrbara
beroende på, dels att stockningar av vagnar icke kun-
de undvikas, dels att enbart dragandet av vagnar tog
för lång tid i anspråk. Med anledning härav slopades
efter hand hela spårsystemet och transporterna
omla-des sä. citt godsförflyttningarna utfördes med
traktorer, till vilka kunde kopplas tvåhjuliga släpvagnar.
Vid valet av traktortyp stannade man för Fordsons
bensindrivna traktor, som, numera gengasdriven,
visas i fig. 1, För att undvika, att bakhjulen skulle
slira vid stor dragkraft, utrustades traktorerna med
en speciell kopplingsanordning, se fig. 2, så att en
del av släpvagnens och den eventuella lastens vikt
vilade på traktorn. Släpvagnarna, av vilka ett
flertal typer konstruerades, försågos med motsvarande
kopplingsorgan och dessutom med en stödanordning,
som kom till användning, då vagnarna frånkopplats
traktorn. En typisk släpvagn av senaste utförande
med en lastförmåga av cirka 6 ton är avbildad i fig. 3.
Därjämte anskaffades speciellt långa vagnar för
transporter av plåt och järnprofiler, tippvagnar för
kol, skrot, avfall etc. samt låga, kraftiga vagnar för
gods upp till 12 ton. Hela vagnparken bestod till en
början av 6 st. vagnar, vilka förflyttades av 2 st.
traktorer. Organisationen av transporterna var i övrigt
skäligen enkel.
Traktorförarens uppgift var att förflytta vagnar
från lastningsplats till lossningsplats eller vice versa,
och den bestämmelsen infördes, att traktorerna så
vitt möjligt skulle kopplas ifrån vagnarna, sedan
förflyttningen verkställts, för att sålunda kunna utföra
nästa transport. Traktorförarna, som fingo körorder
direkt av olika arbetare, som önskade transport av
gods, avgjorde själva vilka transporter, som voro
brådskande samt etablerade efter bästa förmåga ett
samarbete beträffande fördelningen av de
förekommande transportuppgifterna. När sålunda betydligt
tyngre lass kunde transporteras med släpvagnarna än
vad fallet var med de handdrivna rälsvagnarna,
trodde man sig ha funnit en effektivare lösning av
transportfrågan.
Det visade sig emellertid snart, att transporterna
gingo sämre än man väntat, och enligt mångas
mening gick det till och med sämre än systemet med
rälsvagnarna. Då alla transportgäng voro beroende
av befintliga traktorer och vagnar blev hela trans-
4 okt. 1941
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
